Första advent

Regnet har stått som spön i backen senaste dagarna, vinden har knäckt hyresvärdens uppsatta gran med belysning, man blir blöt om fötterna oavsett skoslag.
Det är första advent och mina händer och fötter värker som om sju svåra år är på ingående.
Igår kväll var det riktigt jobbigt. Trodde att varenda led skulle gå av vid varje rörelse.
Till slut kunde jag inte motstå de små vita tabletterna längre, utan lade mig på sambons uppvärmda plats i soffhörnet med ett par väl intagna Tradolan på väg ner i djupare regioner.
Och där somnade jag likt ett barn i väntan på Tomten.

Mazon har tillfrisknat bra. Han äter fortfarande antibiotika och smärtstillande, men det ser ut att ha gått bra. Vi ska tillbaka till veterinären på tisdag igen för återbesök.
Är väl mest orolig att hans leder har tagit skada.
Han växer ju, och så ont och halt som han var med blödningar och hela tjolahoppsan, det kan aldrig vara bra för en liten valp. Säkert inte ens för en vuxen hund.
Men har sagt åt mig själv att inte måla upp fan på väggen för detta, han är på så många andra väggar redan och spökar.

Så är det första advent!
Sambon går runt och surar över stakar och stjärnor i fönstren, han tycker inte om julen och alla dess bestyr. Jo, maten förstås.. :)
Jag känner bara en stor glädje över att äntligen ha så mycket varmt ljus omkring mig, och väntar väl egentligen bara på den efterlängtade snön.

Jag känner mig fortfarande jagad. Vart jag mig än vänder så finns det någon där som bara ska.
Jag har till och med lagt ner projekt svara i telefon, spelar ingen roll vem som ringer längre, eller vilken telefon de ringer på.
Vill bara att alla ska sluta komma ihåg mig. Har nog aldrig förstått att jag hade så mycket människor runt mig tidigare, antagligen för att jag aldrig besvärats av dem tidigare.
Men nu gör jag det, ledsen allihop om jag inte längre orkar vara den ni vill.

Det ser otroligt obehagligt, kallt och blåsigt ut genom fönstret
Men hundarna ska ut oavsett väder, och det är tajm.
Trevlig första advent till er alla.