Exceptionellt

Visste inte riktigt vad jag skulle skriva som rubrik...
En del väljer rubrik efter att de har skrivit, men jag har som mål att alltid skriva efter rubriken på ett eller annat sätt.
Fråga mig inte varför, men det hela kan ju tyckas verka lite icke-flexibelt faktiskt..?
Som en sådan här "skrivare" så ska man ju kunna anpassa sig i alla situationer.
Inte för att jag på något sätt jobbar med skrivandet, att vara överklassat flexibel hör nog till de som verkligen jobbar dagligen med det, och då tänker jag väl främst på journalister.

Hur som helst, detta är min dagliga hobby.
Jag rensar min pain-brain och ger händer och fingrar en bra träningsstart på dagen.
Sen får ni tycka och tänka hur ni vill.
Jag skriver för min egen skull och mitt eget välbefinnande.

Det har till mig framkommit att en del läsare av denna blogg, tydligen har tyckt att jag lämnar ut mig själv och min familj å det grövsta och att flera personer kommer att ta skada av detta.
Jag vet inte riktigt varför, för jag har ju aldrig lämnat ut några namn, annat än på mina djur.
Sen så är ju de flesta läsarna mycket goda vänner, och de vet redan större delen av livshistorien ändå.
Så vart gör skadan ont?
Jag får nog klura lite längre på det hela, men om någon kommer på vad det är som är så hemskt, så tala gärna om det istället.
Till mig då förstås.

Visst lämnar jag ut mig själv, men det är ju min medicin.
Jag behöver få skriva av mig, sedan kan man ju helt klart göra det på andra sätt än detta!
Det finns ju dagböcker och skrivböcker som jag faktiskt kan hålla för mig själv.
Men så bra fungerar inte mina händer och fingrar att jag skulle kunna sitta och plita ner alla tankar med penna. Faktiskt.
Datadagbok, jo visst, i all ära.
Men detta var också ett sätt att låta nära och kära förstå mig.
För jag är inte så bra alla gånger på att verkligen meddela hur jag mår, känner och tycker.
Nu får ni ta del av det, och jag behöver inte sitta och förklara mig mer än behövligt.

Men nu sitter jag även här och försvarar mig själv och mina handlingar, och det är inget jag ska behöva göra.
Jag tar till fullo ansvar för mig själv och vad jag gör. Så är det med det.

Snart ska jag försiktigt köra över skogen till min massör.
Jag går på taktil massage ca var sjätte vecka. Allt för mitt eget välbefinnande även det!
I början så var det mest för att jag hade så svårt att stressa av/ner, jag gick på helspänn, hade ofta ont i huvudet, och blev hela tiden anfallen av nya bakterier som härjade i kroppen.
Läste om det i en tidning, att taktil massage skulle vara mycket bra för personer med dessa besvär.
Sedan, efter ytterligare research, så visade det sig att det fanns en kvinna i Väse som var utbildad och drev egen verksamhet.
Jag tänkte att pröva kan man ju alltid göra. Och det är inget jag ångrar.

Jag märkte betydlig skillnad på bara några tillfällen.
Sen kände jag att detta är något jag vill ge till mig själv. Inte bara för behovet, utan även för att unna mig något.
Det är inte bara skönt och avslappnande, det är hela den rofyllda miljön och det varma mottagandet av massören Annika som gör att det hela blir till en alldeles egen underbar SPA-upplevelse.
Jag åker därifrån i total lycka och lugn varje gång.
Rekommenderar verkligen denna form av massage.
Och nu är det dags att åka! :)

Vadå utbränd?

Chattade på msn med en god vän igår, och tömde väl ur mig det jag kunde i den lilla skrivrutan.
Så skriver hon tillbaka att jag ju verkar vara utbränd.
Hallå!! Jag är liksom sjukskriven, det finns inte en chans att jag är utbränd - också!

Men hon listade upp det jag skrivit till henne:

*Sömnlöshet
*Dåligt minne
*Inte hungrig/sugen på något, svårt att äta
*Deprimerad
*Börjat bita på naglarna
*Trött hela tiden
*Ljudkänslig
*Svag och orkeslös
*Ledsen och lättretlig
*Dåliga, negativa drömmar

"Men herregud, Sundinska! Du visar ju faktiskt ganska många utbrändhet-symptom! Som faktiskt har blivit påtagliga sedan du blev sjukskriven. Hur hänger det här ihop?? Hur är det med dig EGENTLIGEN??"

Ja, om jag kunde svara på det så skulle jag.
Visst har det varit en otroligt påfrestande tid under sommaren och hösten.
Flyttandet och tjafset runt det, men framför allt den stora besvikelse som kom i samband med återfallandet av det förvärrade ledtillståndet.
Innerst inne är jag en mycket plikttrogen människa. Det har känts väldigt jobbigt att gå hemma och inte få något gjort.
Damm, tvätt, disk, flyttlådor och den obäddade sängen flyger runt och skriker i mitt huvud att jag måste, måste, måste!

Att jobbet och ibland även extrajobben har ringt och förhört sig om hälsan har inte enbart varit bra, snällt och omtänksamt.
Jag har även känt en ganska stor press att snart kunna göra alla glada och börja jobba igen.
Säga att jag kan, jag kommer!
Pressen på det känns även inför mig själv och min sambo. Vi behöver pengarna och jag behöver få arbeta och känna att jag kan.
Att jag verkligen orkar och klarar av förväntningarna som folk ändå uppenbarligen har på mig. Som jag själv har på mig.

Men det funkar inte, och det gör mig bara än mer frustrerad.
Vad fasen ska jag göra?!
Hur jag än vänder och vrider, så går det inte och tårarna bara forsar i ren panik.
Jag grejar inte ens att ta hand om mitt hem, och jag känner mig så fruktansvärt otillräcklig och dålig.
Jag är så DÅLIG.

Att säga att man är på väg in i väggen har man väl gjort allt för många gånger, för den där känslan har nog var och varannan person till och från.
Men att någon skulle tala om för mig att det faktiskt skulle kunna vara så, känns ganska absurt. Speciellt när jag redan är sjukskriven, och har varit det väldigt länge.
Hur sjutton gör man då?
Förkylning eller virus i halsen är ju en sak, men hur tusan fixar man sig utbrändhet-symptom när man redan är sjukskriven??
Fattar nada...

Sömnlöst värre

Jag har under en längre tid haft problem med min sömn.
Börjar att känna av det ganska negativt i vardagen nu.
För även om jag sovit dåligt på natten, så ligger jag inte kvar och försöker ta igen det när sambon åkt till jobbet på morgonen.
Konstigt nog så är jag inte speciellt trött på kvällarna, utan sitter gärna uppe lite längre även fast sambon hittat kudden.

Jag började sova sämre när jag fick ont i lederna igen efter första cortisonkurens avslut.
I samband med hektiskt flyttande åt både oss själva och mamma, samt diverse snöpliga , otrevliga och ledsamma händelser på vägen, så är det väl kanske inte så konstigt om det blir för mycket. Kroppen säger ju ifrån på sitt alldeles eget lilla sätt.
Men när jag började drömma de mest konstiga saker, så blev det etter värre.

Drömde att sambon skulle lämna mig, att han var trött på min feta, sjukliga uppenbarelse.
Drömde att ingen tyckte om mig och att alla bara pratade illa bakom min rygg.
Drömde att katterna vantrivdes och gick runt och mådde otroligt dåligt, och höll på att bli sjuka...

Kulmen kom nog när jag började drömma de mest klara drömmarna om att sambon var otrogen, träffade andra och verkligen avskydde mig.
Att han bara "hade kvar" mig för att han tyckte lite synd om mig fortfarande.
Isberget på det hela var häromdagen när en väns 14-åriga dotter talade om att Facebook.com - där sambon registrerat sig dagen innan - var en dejtingsajt.

Vad fasen nu då?
Har jag legat och drömt sanndrömmar eller??
Blev jätteledsen, och visste inte vad jag skulle tro riktigt.
I vanliga fall hade jag väl inte brytt mig, för svartsjuk har jag nog aldrig riktigt varit.
Men bara för alla dessa knepiga drömmar som härjat på sistone, så blev jag alldeles konfys och gick in i mig själv.
Satt och tänkte och analyserade inne i hjärnan och ville bara gråta.
Vågade inte prata med sambon, herregud, vad skulle han tro om jag berättade något dylikt?
Att jag drömde att han var ute med andra brudar och att jag trodde att han dejtade fler på nätet? Nej, inte en chans att jag ville göra bort mig så!

Till slut så var han ju inte mer intelligent än att han förstod väldigt snabbt att något inte var som det skulle, och det bästa är ju att vara ärlig och prata i ett förhållande.
Så jag gjorde det. Jag berättade.
Och som jag skämdes...
Vågade inte titta honom i ögonen under tiden eller efter, kände mig så dum.
För egentligen är jag ju helt säker på att han aldrig någonsin skulle göra mig illa, inte ens om han faktiskt skulle vilja göra det.
Samtidigt var det skönt att ha fått det ut ur hjärnan, för det brände lite väl mycket på nervtrådarna där inne.

Dagen efter talade en kompis om vad Facebook.com var för något.
Och visst kunde man väl dejta där...
Men egentligen var det ju en sajt för att hitta gamla vänner och hålla kontakten på nätet med dem och de man redan har.
Så nu har jag själv skaffat ett konto, och får chansen att hitta gamla vänner även jag!

Dock fortsätter drömmarna i viss mån, och det håller mig fortfarande sömnlös i alldeles för stor utsträckning.
Mår psykiskt väldigt dåligt över att inte få min behövliga sömn.
Hoppas väl på att det ska bli bättre ju längre jag äter medicinen. Sömnlösheten började ju som sagt när jag blev dålig i lederna igen, även om säkert flera faktorer spelade in.
Man lever på hoppet...

Bassäng-tisdag

Snart ska jag åka in till Karlstad för min sedvanliga bassängträning på sjukhuset som är varje tisdag.
Det är jag och en massa tanter och farbröder som trängs i två bassänger, och alla har vi ett eget personligt träningsprogram som vi ska utföra i vattnet.
Tanterna pratar mest, och gubbarna skapar svallvågor när de återupplever sin ungdom i skolans simlag i de minimala bassängerna.
Jag är helt klart yngst, men känner mig inte på något sätt utanför.
De tölar och ställer frågor, grimaserar för mindre där de står i vattnet och trampar/vevar.

Bredvid mig står det alltid en dam med Göteborgsdialekt.
Hon är mycket lång och välsminkad(ganska mycket för sin ålder tycker jag nog..), och hennes bassängträning tror jag mest innefattar käkövningar.
Hon pratar hela tiden. Alltid trevlig, och ganska så rolig är hon faktiskt. Och det är ju tur förvisso!

Första gången jag kom dit hade de andra redan badat två gånger, och äldre personer finner varann fort.
Jag var inte bara ung, jag var ju ny i vattnet och fick all deras uppmärksamhet.

"Vad är det för fel på dig då lilla vän?"
"Hu, å va så ung å ha så ont. Dä finns då inte nå´ra begränsninger på´t!"
"Män lelle tös!"
"Stackars lilla dig då.."
"Du ska se att dä årdner sej. Du ska få nummre te min doktor sänna, han kan allt."

Sedan är de väldigt snabba att tala om vad de själva har för fel, krämpor, åkommor och andra privata problem.

Den långa, sminkade Göteborgskan berättade förra tisdagen om sitt onda ben som inte fungerade. Hon skulle få åka på röntgen snart, sen skulle de kanske operera.
Hon hoppades på att det skulle bli bra i allafall.
Innan jag hann fråga varför hon fått ont ifrån början, så förekom hon mig och berättade att det berodde på alla Hov-nigningar genom åren..!
Med tanke på hennes flotta uppseende, så skulle det kanske inte vara skojigt, men jag började i allafall skratta.
Som tur var gjorde hon det med, så det var väl en vinkling av humor på hennes smärtor som gjorde det hela lite lättare.
I allafall med tanke på att de andra i bassängen redan verkade ha hört den, och föll i skratt med oss.

Det bästa är dock när alla ska börja ta sig ur bassängen lagom till slut-tid.
09.45 börjar de att stappla sig fram i vattnet den korta biten till trappan, och har man tur har de kommit upp ur vattnet till 10.00 då träningen är slut.
Och jag gnäller över att jag är stel...

Hur som helst så uppskattar jag dessa tisdagar och människor, även om en del kanske sitter lite väl mycket ensamma hemma.
Det märks ganska så väl när de börjar prata av sig.
Tur att de får komma ut lite, röra på sig och träffa likasinnade att prata med.
Tyvärr så blir det blir lite väl mycket "ojjande", eftersom de alla har ont eller något annat fel som gör det jobbigt för dem.

Å andra sidan så är väl inte jag rätt person att säga något, för jag "ojjar" ganska mycket själv när vi blötdjur träffas dessa tisdagar.. :)

Idag var det svårt...

Idag var det väldigt svårt att hitta något bra eller tänkvärt att skriva om.
Jag sitter mest bara och tittar ut genom fönstret, förundras över de vackra färger som höstens ingång bjuder på.
Om det inte vore för dess nyckfulla väderlek och kanske lite väl kyliga luft, så är hösten den årstid som jag med åren lärt mig att gilla mest.

När jag som modell knodd sprang runt med den gamla auto-focusen, så fann jag dock ut att hösten var så väldans kall. Men det var också då det var roligast och lättast att få fram fina(?) bilder.
Kan man hitta mer färger?
Sol i all ära, jag älskar värme och kan inte få nog av den. Men all grönska som allt som oftast blir torr och gul under sommaren... Så roligt ser det ju inte ut precis.

Det som även händer under höstens ingång är inte bara att naturen får mer färger. Även vi homo sapiens drar på oss, inte bara mer kläder, utan även mer färggranna kläder.
Klädkedjorna börjar reklamera för vinterns stilar redan när vi ligger i solstolen, och lagom till första höstens frostmorgon så står vi där i den rostfärgade polotröjan och den grålila kjolen.
Nåja...inte jag kanske, men någon annan innehavande figur timglas - inte jordglob.
Frisörerna färgar rött, koppar och svartlila färger.
Affärerna säljer höstens make up-färger till var och varannan modemedveten blekfis.

Kort och gott, allt blir så kulört och ganska så fräckt.
Och lagom med hösten kommer även den där härligt friska luften. Man kan andas och inse att detta, detta är nyttigt och hälsosamt!

Tyvärr så leker vädret med landets meteorologer lite väl, och det är väl inget som jag personligen upplever allt för positivt.
Visst behöver vi regn, och visst behöver träden hjälp att blåsa av lite vissna löv. Men jag behöver inte mer hjälp att ha värk i lederna, det fungerar lite för bra ändå.
Var gång det vankas mer eller mindre busväder är jag en stelt vandrade parameter.
Det värker och sticker i fingrarna, tålederna känns som de är på väg att krypa ur skinnet - det är ingen skön upplevelse.
Men framför allt är det stelheten som drabbar hela kroppen som ett slag i huvudet som är värst ändå. Har jag väl lagt eller satt mig, så ligger/sitter jag liksom kvar...

Är nu inne på tredje dagens biverkningar, och det spirar ganska så lyckosamt i fingrarna just nu. Snart kan jag röra mig nästan som vanligt igen!
Hoppas bara att det funkar bättre efter kuren den här gången.
Om inte annat så får jag ju hjälp att kunna njuta av den här hösten med alla dess färger i allafall. Alltid något. :)