Andra värsta dagen?

Vi fortsätter där vi avslutade...
Det visade sig på Mazons morgonplåtar att det som fanns i magen inte hade flyttat sig något.
På 16 timmar i en liten valpmage är ju inte det någon höjdare.
Det började pratas eventuell operation, men veterinären ville ändå pröva något annars först. Speciellt som Mazon också var lite piggare idag.

Det ville sig att de ville behålla honom på kliniken under dagen.
Han skulle få dropp och paraffinolja intravenöst, och en massa annat, och de skulle ta nya röntgenbilder under dagen.
Halv fem på eftermiddagen skulle jag åter vara där och då hoppades vi på att det hänt något. Annars skulle de ringa och tala om.
Det var så svårt att lämna honom! Jag grinade som ett såll i bilen.

Klockan fyra stod jag och spatserade utanför kliniken, så nervös och orolig som bara en förälder kan vara. Men de hade ju inte ringt, så då måste det ju ha gått bra.
Klockan fem satt jag fortfarande i väntrummet och väntade på att få hämta min valp.
Strax före fem hade det sprungit in en kille med en hund som blödde väldigt, och efter det var det lite kaos på kliniken.

Till slut kommer det ut en djursjukvårdare som hjälpt till med Mazon kvällen innan, och hon talar om att han mår bra och att jag ska få följa med till ett annat väntrum längre in.

Sittandes i säkert en kvart där med, så tittade det snart ut ett ulligt ljushuvud ifrån en dörr.
Kommer han att känna igen mig nu då hann jag tänka, men så fort han såg mig så höll veterinären på att tappa honom!
Han hoppade och studsade och skällde glatt, och väl i min famn började ett pusskalas som höll på ända tills vi kom ut i bilen!
Och då hade vi ändå suttit med veterinären och pratat en bra stund innan vi kom iväg.

Faran för Mazon är dock inte över.
Det ser fortfarande ut att sitta något i tjocktarmen, men det har rört på sig nu åtminstone.
Så med paraffinolja och specialmat till valpar med känsliga magar, ska vi nu försöka låta det komma ut den naturliga vägen i allafall.
Men blir han sämre, eller fortfarande inte kan bajsa, ja då är det All Helgona-helgen för Mazon inne på djursjukhuset...

Igår kväll kom det dock ut något väldigt väldigt löst, men på morgonen idag så har han faktiskt bajsat! :)

Och så var det ju jag som inte skulle bli en sådan där förälder som satt och pratade bebisavföring........

Värsta dagen

Igår morse flöt liksom livet i ultrarapid och allt var grönt och soligt.
Under dagen blev verkligheten mer påtaglig och Mazon, vårt nytillskott, bara fortsatte kräkas.
Han försökte bajsa flera gånger, men det gick inte. Kom inte ut något.
Efter lunch tyckte jag att det var dags att ringa veterinären, för då blev Mazon bara sämre och sämre och han var jättevarm.

Vi fick komma in akut.
"Kan du vara här om 20 minuter?"

"Öh...jag bor i Ölme, men jag ska göra mitt bästa".

Sagt och gjort, här var det ingen idé att tänka på onda händer och fötter och eventuell trafikfara, jag var tvungen att ta mig till veterinär och det fort.
På vägen inser jag, att shit, jag har ju inga pengar!
Ilfart ner till Väse som jag ändå passerade och tog ut en del av sambons pengar till hyran som fanns på mitt postgirokonto.
Två femhundringar och två tjugor skulle det erhållas, och jag skyndade ut till bilen igen.

Väl inne hos veterinären gick allt väldigt fort.
Vi fick komma in direkt, och sedan till röntgen. De trodde att han ätit något som inte kunde komma ut.
I magen hittades saker som både valpar ska ha och inte ska ha, men de trodde att han borde kunna få ut det själv med lite hjälp på vägen.

Lille Mazon låg ner i min famn, hans 39.9 graders feber gjorde honom slapp och mig till en svettande hundmatte.
Han fick dropp, B-vitaminer, något som heter Kontrast(ett medel som syns på röntgen, för att se vart i magen det hamnar och hur det förflyttar sig), och recept på penicillin.
Ja, för mitt i allt ihop visade det sig att han hade inflammation i analsäckarna också.
Allt på en gång!

Efter mycket om och men beslutade sig sedan veterinärerna för att jag kunde få ta med Mazon hem.

"Vi vet ju vem du är, och vet att du ser om det händer något. Då ringer du bara, så får du komma in igen"

Annars hade han alltså fått stanna kvar under natten.
Det kändes väl lite jobbigt att höra på ett sätt. Tänk om jag inte skulle märka något, och han bara kollapsade?
Väl i receptionen skulle jag betala de pengarna jag hade med mig, det hade vi gjort upp. Snopet tittar jag ner i plånboken: vart i helvete är den andra femhundringen???
Ganska spak inser jag att det finns fyra sedlar i plånbokens sedelfack, men att där bara finns en femhundring, och tre tjugor!
Men vad fan! Ska jag behöva vänta på att kassörskan i Väse ska slå ut sin kassa ikväll med.

Det gjorde jag också, för det var ju faktiskt fem hundra spänn!
Tyvärr hade hon inte så stort överskott i kassan, och efter viss ordväxling av en inkompetent människa, så var det bara att inse att jag var fattigare. Mycket mer fattig, än vad jag var under dagens begynnelse.
Så fattig att jag var tvungen att skänka bort en femhundring till Posten...
Hon sa att jag måste ha tappat den, men jag lade ju i pengarna i plånboken mitt framför henne, och vart tusan kom den tredje tjugolappen ifrån??

Men hem kom vi. Fattigare och mer nedtryckta än på länge.
Vi var nog en sorglig syn där i bilen.
En sjuk vovve och hans fullkomligt fattiga matte.

En spruta Kontrast hade vi fått med oss som skulle ges senare på kvällen.
Sen somnade vi båda två, och nu är det dags att åka in för nya röntgenbilder.
Hoppas på att idag ska bli en bättre dag.

Hela livet i en bullpåse

Igår kväll kom min käre sambo hem ifrån jobbet en aning uppspelt.

"Jag har en present till dig älskling!"

Nyfiken å det grövsta som jag ju förstås är, och en present - till mig! Kunde ju nästan inte bli roligare, så jag studsade på feta fötter in i köksregionen.
Där står min rara karl och väntade med en Konsum-kasse på köksbordet och log på ett spännande sätt.

"Jag köpte med lite gott till dig, för jag älskar dig jättemycket".

Det är nu ni ska börja gråta rörda tårar, är det inte gulligt så säg?

Han tar sedan fram present#1(ja, jag fick flera!), som visar sig vara en...
förpackning med chocolate chip cookies!
Åh, han vill göda mig mer nu, det räcker inte med 25 kilos övervikt av cortisonet, så sööööt han är!
Jag älskar ju de kakorna, så i stundens hetta sket jag fullständigt i både vikt och figur. Och det var ju en present!
Inget jag kunde råda över själv faktiskt, och det är fult att tacka nej...

Present#2: en välfylld påse lösgodis av mer eller ännu mer onyttig karaktär.
Detta är verkligen mannen i mitt liv!
Jag stod och hoppade som ett barn i ett godisregn där i köket, och tyckte att livet - det var banne mig perfekt!

Men när han nästan inte kunde göra bättre ifrån sig just vid det tillfället, så var det precis det han gjorde.
Den tredje presenten visade sig vara något som jag längtat halvt ihjäl mig efter sedan årets början.
En påse Pågens Saffran Gifflar hittar sin ban fram emot min bröstkorg, och jag kramar ömt och kärleksfullt den röd-gröna påsen med guldiga stjärnor.

Nu ville jag nästan bara gråta, för detta var ett tillfälle i vår kärlekshistoria som jag aldrig kommer att glömma. Ett minne som jag varmt ska vårda och sedan dela med mig till mina barn och barnbarn.
Inte ens en ovärderlig diamant hade kunnat sätta detta avtryck, dessa spår av glädje i mitt hjärta.

Saffran får mig lyriskt att tänka på julen, och julen får mig att bara tänka på allt som är bra här i världen.
Kort och gott, så öppnades alla mina sinnen till något stort och euforiskt, och jag kunde inte tala om nog hur mycket jag älskade honom. MIN sambo.

Vid tv:n samma kväll, med ett stort glas mjölk på bordet framför mig, lät jag sakta den fantastiska aromen av saffran pysa ut ur den halvt öppnade påsen.
Jag blundade, satte näsan i öppningen och bara njöt.
Kom på mig själv att sitta och le löjligt, och bara drömma om otroliga, underbara ting.

Hela livet i en bullpåse med saffran. DET vore något det.

Bättre och bättre dag för dag

Med all min glans och rörande stolthet, kan jag med min mullrande diafragma säga att ryggen faktiskt är bättre idag.
Men ni hör ju inte när jag säger det, så jag måste ju skriva det för er. Dock går ni miste om den mullrande diafragman, och den går inte av för hackor!

Jodå, ryggen känns mycket bättre.
Jag har förvisso skött den hyfsat bra sedan värken tillkom, och sambon har vid varje stund hemma överträffat sig själv i att både bära valp, rasta större hund och rensa kattlådor.
Och lagat mat i ungefär samma stund!
Ja, det är ju det jag säger. Han är en riktig kalas-kille! :)

Som om inte livet kunde bli bättre, så kunde det precis det.
Solen tittade upp bakom hustaken i morse, och skingrade alla skeptiska moln ifrån den lätta, blå himlen.
Lycka!
Finns det något bättre än värme och ljus ifrån solen?
Nej, det gör ju inte det.
Dock kan man ju föröka känslan av fantasism genom att t.e.x. ta en kaffe i solen, ta en bit choklad i solen, läsa en bok i solen o.s.v...

Och under tiden som suttit här och skrivit, så har ryggen gnisslat igång där bak känner jag...
Nej, det var inte positivt, för det gör ont igen. :(
Ja ja, man kan ju inte få allt jämt heller. Det är bättre än igår i allafall, alltid något.

Ryggont med mjölk och socker, tack!

Det händer något varje dag.
Tyvärr är inte allt av positiv och glädjande karaktär, vilket är väldigt synd.
Vid middagstid igår började jag känna de välbekanta stickningarna i ryggslutet, som påminde mig om att jag är sårbar på fler sätt än psykiskt för tillfället.

Har sedan många år haft mycket problem med min rygg.
Växte upp som en ganska bastant tjej, med lång och bred rygg. Tyvärr råkade jag hamna i fel position från början, och retades ofta för min kutryggighet i skolan.
Ridning och träning gjorde att skelettet rätade upp sig, men trots detta så får jag känningar av diskarna i ryggen titt som tätt.

Julen på arbetet för flera år sedan drabbades jag nog allra hårdast. Läkarna ville sjukskriva mig en längre period, men jag tvärvägrade.
Jag kom knappt varken in eller ut ur bilen, och kunde än mindre vara till någon större nytta på jobbet. Lyckades ändå övertala cheferna att jag kunde klara julen, hade ju fått en massa värktabletter utskrivna också.
Att det var röda trianglar på varenda förpackning förträngde jag, men gjorde mitt bästa för att inte ta några tabletter timmarna innan jag skulle sitta i bilen.

Zombievandrandes ibland julpyntet på jobbet, fullproppad i Voltaren och Citodon, gjorde jag sedan mitt bästa för att hålla både stolthet och julhumöret uppe . Trots att det fortfarande skar som knivar vid minsta rörelse, och att jag egentligen bara ville hem och grina.
Hur dum får man bli egentligen?
Jag brukade säga att den lönen som erhölls ifrån jularbetet var den samma som min årslön, så då kanske ni förstår min tanke med att jobba trots sjukskrivning.

Med jämna mellanrum känner jag alltså av de bekanta knivarna i ryggslutet, men har nu vett att veta hur jag ska möta dem och göra det så fort som möjligt.
Så direkt det började igår, lade jag mig på golvet och "tryckte tillbaka" diskarna och intog en liten piller cocktail.
Detta ska göras flera gånger under dagen, emellan man vilar.

Men hur lätt är det att vila, när man har en liten fjomp som ska ut otaliga gånger per dag.
Och eftersom vi har trappor både upp och ner(det ni!), och lillknodden är för liten för att vandra i dessa själv, så måste jag ju bära honom.
Ett ytterligare eftersom är det att jag ju inte bär honom på något vidare ergonomiskt sätt, då händerna förlorar grepp om det mesta de tar i.
Bär därför upp honom på armarna och balanserar genom att svanka ryggen bakåt för att han inte ska tippa fram eller åka ner.

Sagt och gjort, sade ryggen och började vilt protestera.
Så nu går jag runt som en vandrande pinne och gör mitt bästa för att slappna av, vilket inte är så lätt.

Å andra sidan finns det ju de som har det mycket värre, så jag ska väl inte klaga och gnälla för mycket.
Det är väl bara att tacka och ta emot, kan jag be och få lite ryggont med mjölk och socker, tack!

Sundinska Anthem

Det är med en klen näve i bordsskivan som jag härmed har talat om för mig själv - och förhoppningsvis alla andra - att jag faktiskt är en människa.
En människa med lika mycket känslor och personlighet som alla andra människor, som förtjänar att tas på allvar och respekteras som den jag faktiskt är.

Jag gör det i arbetet, jag gör det i privatlivet, i vänskapskretsen och även som sjukskriven.
Sitter och försvarar mig och min person inför myndigheter som ifrågasätter minsta steg och även de som inte orkar tas.

Låter mig finna mig i att få sitta i telefonköer för att bli bortkopplad, låter mig bli nedtryckt av diverse handläggare som tror sig besitta kunskap i hur hela mitt liv fortlöper och hur jag är som person.
Får förklarat för mig att jag borde ta hand om mig själv, och inte hjälpa min mamma något mer. Man kan nämligen inte ha ett mor/dotter-förhållande om jag som en dotter hjälper min mor med några av hennes privata detaljer här i livet.
Får sitta som en nickedocka och koppla på smilet i luren för att åtminstone försöka låta lite positiv, när jag egentligen bara borde sätta den där fräcka människan på plats och tala om att man inte kör över mig hur som helst!
Hon vet faktiskt inte ett dugg om hur jag funkar, och att jag och min mamma skulle vara dåliga för varandra??

Jag tänker tillbaka på saker i mitt liv och det kommer upp bilder där jag sittandes på jobbet med kraftig huvudvärk och illamående, ändå går med på att ställa mig emellan de två stora, bullrande maskinerna i över en timme.
Bara för att ingen annan gör det, och för att jag bara inte tycker mig kunna säga nej.
Minnen om att känna sig på så fel ställe, bara för att man inte kan säga ifrån eller diskutera fram ett bättre alternativ för mig och kanske även andra inblandade.
Trött på att inte kunna stå upp för vad jag känner och tycker på möten, bara för att inte vara till besvär eller för att jag tror att någon annan kanske vet bättre hur jag mår än jag själv.

Så fasen heller!
Jag är faktiskt sjukskriven av en anledningen, ta det till er, ni som misstror.
Jag vet faktiskt bäst själv hur jag mår, hur tusan kan någon annan veta hur jag mår, ni känner mig ju inte ens.
Och om jag inte ville hjälpa min mamma med vissa saker, så skulle jag inte göra det.
Så sluta hävda att jag ska lämna över det ansvaret på - en för henne och familjen - helt främmande människa. En som inte vet vem hon är och hur hon mår.

"Jag är Sundinska och jag tänker ej monotont
Jag tänker inte bara sitta här och vänta på att ha ont
Så vill du se ett litet våp får du gå nån annanstans
Det låter uppenbart men alltid retar det nån
Men jag är inte nån vanlig Drummelsson eller Lipsillska
Mitt namn är farliga Sundinska............. :E"