Kort och koncist

Raka rör heter det ju.
Man behöver inte uttrycka sig i en oändlighet för att folk ska veta och/eller förstå.
Igår kände jag mig skamsen för att jag inte orkat underhålla er på nästan en vecka, och slog till med en hel novell.
Det tog sin lilla tid, och många feluttryck finns det med som jag inte orkat rätta, men den kom upp och idag blir det en kortis.

Jag är nu på min lägsta-nivå dos på cortisonet, och liksom på förra kuren så börjar det att gå tillbaka till en stelare, ondare variant av ledkrämpor.
Jag som knappt tagit några Tradolan under kuren, äter det nu dagligen igen. Och något virrig blir man ju av det med.
Mitt minne och min raska känsla för det sakliga försvinner liksom bort i lätta dimmor, och jag upplever det svårt att på ett bra sätt uttrycka mig.
Jag känner mig så trött och kroppen skriker. Får ångest av att det inte vill ge med sig.
Det värker och trycker över bröstet, jag har svårt med sömnen, är ofta grinig och jag känner mig väldigt sårbar och utsatt.

Ibland så undrar jag om det inte bara skulle vara skönt att försvinna i någon tragisk bussolycka.

Folk tror att jag bara har ont och är lite stel och svullen.
Jag har haft stundtals ganska så starka smärtor i mina leder i över ett och ett halvt år.
Vad tror ni att det gör med resten av kroppen? Vad tror ni att det gör med hjärnan och ens sätt att tänka?
Jag mår pissdåligt rent ut sagt.
Jag skulle så gärna bara vilja gråta, men det finns inga tårar att gråta ut, det trycker bara mer över bröstet istället.
Ingenting är roligt, allt går åt helvete.

Jag har hela tiden haft som mål att kunna komma tillbaka igen, att börja jobba igen.
Igår kväll chockade jag mig själv när jag sa till sambon att jag inte orkar livet längre.
Sa att det kanske är bra om jag blir sjukskriven än längre och lyckas hitta mig själv igen och blir riktigt frisk.
Jag trodde aldrig att jag ens skulle komma på tanken.
Det har aldrig funnits för mig att jag insett mig så illa däran.
Men det var kanske ett steg i rätt riktning.
För det finns ganska mycket att jobba med i både min hjärna och min kropp just nu.
Jag tror att jag väldigt snart skulle bli sjukskriven igen om jag gick in i arbete eller arbetsträning för tillfället.

Men tyvärr så är det ju inte jag som bestämmer över mig själv när det gäller just de sakerna. Sveriges välfärd handlar nu om pengar och de som har pengar, inte om oss "sjuklingar".

Nu var det ett tag sedan...

Nästan en vecka har gått sedan min senaste blogguppsats.
Det är ju så att jag både vill skämmas och må lite allmänt dåligt över detta. Men det finns anledningar till allt, och min är att jag har haft en dålig ledperiod den här veckan.
Fingrarna rör sig illa över tangenterna, och jag stavar otroligt mycket fel.
Som tur är har jag ett rättningsprogram på bloggen, men det känns jobbigt att skriva så otroligt fel hela tiden.
En jäkla tid tar det med.

Var till min nya sjukgymnast i tisdags, och trodde att kroppen skulle gå ur led för varenda rörelse hon ville se mig prova.
Hurtig och glad, men också förstående och sjukgymnastiskt klädsam, verkade hon bra och det hela kändes som det skulle. Jag tror att jag även här kommer att få bra hjälp.
Jag kommer nu att få andra tider i bassängen, men också påökt då jag ska få plaska vatten två gånger i veckan framöver.
Det var väldigt positivt, för jag känner mig mycket mer mjuk och följsam när jag har varit i vattnet.
Träningsvärk har jag också förstås, men det är klar skillnad än om jag inte gjorde det alls.
Jag ser med andra ord fram emot vintern på ett annat sätt pga detta.

Det har hänt lite väl mycket av negativ karaktär på sistone, att vår nya familjemedlem har fått komma i skymundan på alla de vis.
Mycket ofrivilligt(till att börja med) ordnade vi uppehälle för Rufus kullsyster för tio dagar sen.

Vi bor ju numer på en gård som ligger intill den plats där vår egen Rufus föddes, och hans mor och syster, plus en hel drös med katter till vandrar runt omkring som "utekatter".
Tyvärr så verkar de känna sig lite herrelösa, för de är allt som oftast inunder eller nära vår hyresbyggnad, och tigger mat ifrån alla hyresgäster.
De flesta utav dem är mycket skygga, och man ser ibland bara en snabb skymt av dem.
Rufus mor och syster är dock av den sociala typen, och många är de kvällar som jag stått med systern på axeln eller under tröjan så hon fått värma sig, allt medans hundarna har busat runt i trädgården.

Så när bonden började placera ut kattfällor för att skjuta av de okastrerade katterna som bara förökade sig, kände vi ett sting i hjärtat av missmod.
Rufus lilla syster(hon är hälften så stor som han, antagligen pga näringsbrist) som är världens gosigaste katt, skulle hon skjutas nu?
Vi frågade runt till alla vi kunde tänka oss vilja ha en katt.
Var det någon som kunde åta sig den lilla? Vi har ju redan tre, och kände att det fick vara nog nu.

Men ingen nappade, och den var en kall fjärde november som jag sedvanligt lät hundarna härja runt ute på rundeln.
Påpälsad som för snöorkan, hörde jag inte de små jamanden förrän hon hon stod nedanför mig. Raskt klättrade hon upp längs mitt jeansklädda ben och kröp upp i min famn.
Hon var alldeles iskall, och försökte krypa in i min jacka vid halsen. Jag lät henne komma intill mig i värmen, och kände hennes frusna framtassars trampdynor emot min hals.

När hundarna tröttnat och vi skulle gå in, blev hon helt till sig.
Hon försökte hänga kvar i min jacka, och kasta sig in med oss genom porten flera gånger.
När väl dörren gått igen hörde jag de förtvivlade skriken utanför, och mitt hjärta blödde i strid ström.
Väl uppe i lägenheten gick jag med tårar i ögonen in till sambon. Skulle vi ge det ett försök, eller skulle vi försöka sluta oss inför det?
För vi hade diskuterat det lite innan, men tyckte också att det räckte nu.
Orosmomentet var inte enbart om Rufus syster skulle gå ihop med de andra djuren, utan också om hon gick att få rumsren. Hon hade trots allt endast varit utomhus sedan födseln.

Jag ringde till familjen och frågade om det skulle gå för sig att vi tog hem kattflickan på prov, förklarade att vi tyckte att det vore väldigt tråkigt om hon som är så go skulle gå hädan.
Bonden blev hjärtans glad över min förfrågan, han hade själv känt sig illa till mods över att behöva ta bort den lilla.
Men som han också sa, vi kan inte ha så mycket katter springandes som ingen bryr sig om, det är synd om dem.
Så vi sa att vi provar. Och går det inte, så får vi försöka lösa det på något annat sätt.

När jag sedan skulle gå ut och hämta henne, var hon borta och det var först morgonen efter som hon, i grannens famn, knackade på vår dörr.

"Jag hörde att ni skulle ta henne. Jag är så glad att ni gör det!", var grannens ord, och lilltjejen fick flytta in i vårt varmaste rum - badrummet.

Vi hade gjort i ordning med en bädd, kattlåda och mat- och vattenskålar.
Hon nästan kastade sig ner i bädden, och rullade förtjust! Man såg en stor njutning i hennes gröna ögon.
Jag fyllde upp matskålen, och stängde igen dörren så hon fick lite lugn och ro.
Hon var där inne i över ett dygn, och vägrade komma ut. Trodde väl att det skulle bära ut i kylan som gällde om hon flyttade på sig.
Hon åt som en häst, och kattlådan var det enda ställe hon gjorde sina behov på. Och var gång man gick in för att hålla henne lite sällskap, så kom hon kurrandes upp i våra famnar.

Mötet med de andra djuren var smärtfritt, och lådan använder hon varje gång.
Vi döpte henne ganska direkt till Lucy, och ganska direkt blev hon itvingad en stor tablett maskmedel.
Den uppkräkta, fullt levande, 40 cm långa, 1,5 cm breda bandmasken gjorde en inte alls bejublad entré bredvid soffan, till en mindre förtjust matte och två störtförtjusta lekfulla hundar... :/

Men nu är hon avmaskad, och hon verkar ha funnit sig alldeles utmärkt.
Och som sambon sa när han blickade ned på hennes nöjt ihoprullade lilla kattkropp i soffan häromdagen:

"Det var allt tur att du fick komma och bo hos oss Lucy".