Ingen vilodag idag

Oftast så brukar jag ta lite helgledigt ifrån bloggandet.
Men idag måste jag ju berätta att vi har hittat ett nytt boende, och att detta firandes med en smärre finare måltid och några glas vin igår kväll. Så glada var vi!:)

Nu blev det tyvärr inget hus på landet, med en massa lummig skog och en liten insjö intill som jag hade drömt om.
Istället ska vi flytta till en lantligt belägen lägenhet, med en massa skog, gärden och en liten "in-damm"!
En gammal skola som inretts i fyra stora lägenheter är from den 1/9 vårt nya hem, och vi längtar, längtar..!

Stor som bara den är den också! Värsta lyx-lyan!
5 rum och kök på 150 kvm, fyra meter i takhöjd, en balkong(fast vi kallar det soldäck!) på 25 kvm, två toaletter varav en med badkar, kabeltv och typ världens största vardagsrum. Det var fasen en salong!
Vi gick runt som saliga troll och bara log när vi var där och tittade på den igår.
Som om inte det var nog, så finns det en stor gemensam tvättstuga med bastu och en stor trädgård runt hela huset att bruka.

Vad kostar då hela detta kalaset undrar ni?
5700:-/mån, inkl. värme och vatten. Vi är fortfarande i chocktillstånd!
Inte ligger det långt till E18 heller, och vi kommer snabbt att kunna ta oss till våra jobb i Karlstad resp. Karlskoga båda två.
Så om drygt en månad är vi bofasta på ny adress, och väl valda personer kommer naturligtvis att erhålla flyttkort!:)

Som en fin avslutning kommer det lite bilder på nya lyan i vänsterkanten, och sedan ska vi bara gå och drömma oss bort resten av helgen!

Regnet det bara öser ner...

Jaha, så har man fastnat på melodier när man skriver in rubriken också.
Sjuttsingen! Dags att förnya sig alltså.
Så det har jag gjort nu på morgonen, och inhandlat tre stycken nya tunikor på H&M´s online butik. Alla modell extremt stor för riktigt feta äckliga människor. :)

Nu kommer det säkert någon som är bannad på mig och skriver att "så får man då rakt inte säga"!
Nej, det får man kanske inte. Men se självironin i det hela ifrån min sida sett.
Alla som känt mig ett tag och vet hur jag brukar se ut, kan lugnt påstå att Sundinska har...flutit ut lite. Eller...ganska mycket faktiskt.
Jag är ju inte blind själv heller för den delen.
Men får väl ta det för vad det är, och det SKA ju gå bort efter medicineringen. Tror, och hoppas ju till och med att de där godispåsarna som runnit ner under tiden ska följa med på köpet också. Och glassen. Och kakorna. Och kebaben. Ehhehe...!

Lite blåögt kanske, jag vet. Men jag fattar väl så klart att de extrakilona sitter kvar efter Cortison-kuren, något annat vore ju ett mirakel.
Innerst inne så vet jag, att när kuren närmar sig sitt slut så är det dags att börja på den nyttiga linjen igen.
Ja, för faktiskt så släppte jag en hel del på begären bara för att medicinen gjorde sitt, jag erkänner det.
Lite tröst var det väl med, inte alls roligt när kroppen gör en sådan helomställning. Från storlek 40-42 till 46-48 på bara en månad.
Kan få vilken människa som helst att må dåligt.

Tyvärr så är det ju ofta så att de som redan överviktiga är, finner sin tröst i att just äta. Och gärna fel sorts "mat" dessutom.
Man har ju alltid hört att man ska lyssna på sin kropp.
Är man törstig så behöver den vatten, är man sugen på salt så behöver den antagligen både det och vatten, gör det ont ska man vila tex.
Det knepiga är ju då att kroppen, som borde uppleva alla dåliga sidor av en människas dåliga ovanor, tillåter den att fortsätta äta det dåliga.
Borde den inte påverka med extrem längtan efter sallad och motion då istället?(????????)

Något att fundera på alltså, sätter min tilltro till forskarna på detta område - de riktiga.
Själv är jag ju bara en flummig människa som är sååå trött på regn och dåligt väder.
Antar att jag inte är ensam...

I Värmeland ja där vill jag bygga och bo...

Tänk att det ska vara en sådan omöjlighet att finna ett hus att hyra eller köpa!
Vi har letat ett tag nu och varit på flera husvisningar. De få gånger det har varit något av intresse för oss, så har det blivit budgivning å det grövsta.
Vi har mången gång förbluffat sett varandra i ögonen, och kan inte förstå hur en del hus kan kosta så mycket pengar. När det är så mycket renovering på dem!
En del är rena fuskbyggena från början, men ändå går de lätt för över miljonen.
Bara för "läget", som det heter. Alla vill ju bo på landet.

Nu har vi dock kommit fram till att det antagligen är mer intelligent att hyra boende ett tag till framöver, och spara pengar för ett husköp längre fram.
Skulle något gå sönder så ska ju(i normala fall, dock inte i vårt..) hyresvärden stå för kostnaden. Hade man ägt själv, skulle det vara vi själva som fick lägga ut.
Som boende i ett litet hus på landet redan, så vet man hur mycket som kan gå sönder bara på några dagar, och därför är innebörden i att hyra ganska så smart.

Problemet är dock att hitta ett som det inte redan finns hyresgäster i.
Ett som inte är för litet, och som har alla tänkbara saker som man behöver för ett året-runt-boende: vatten, el, avlopp, isolering osv.
Under gårdagen ägnade jag stor möda på att fråga folk som jag vet har bostäder för uthyrning, dock utan resultat.
När timmen blev för sen att ringa runt, satt jag obönhörligt på MSN och samlade in namn på eventuella hyresvärdar i området för Väse och Ölme.
De områden vi skulle kunna tänka oss att bo i.

Sambon jobbar numer i Karlskoga och mitt jobb ligger ju i Karlstad, så Väse eller Ölme är en ganska bra mittpunkt.
Dessutom känner vi ju en hel del människor på båda ställena och även om vi söker lugn och fridfullhet på landet, så vill vi ändå närheten till våra vänner och bekanta.
Min pappa ligger dessutom begravd i Väse, och att ha nära dit är viktigt för mig.
Går ofta dit med mina tankar och överlägganden, och pappsen får höra både det ena än det andra där han så fridfullt sover. Och faktiskt är det mycket lättare att göra sig hörd där, än vad det är hos mamma som lever. Konstigt va? :)

Hur som helst, någon som känner till hus för uthyrning i Väse- eller Ölmeområdet - hör av er!
Det börjar bli lite brått, för vi är alldeles för trångbodda och trivs inte alls så bra här längre, bl.a. med all yttre påverkan som jag skrivit om tidigare.
Ska sätta ut lite lappar på affärer idag med.
Hoppas verkligen att det ger något, för detta går snart inte längre.

Har den äran Hurra! På min födelsedag!

Jaha, då var det dags igen då. Att bli ett år äldre.

"Trettioårs-kris snart eller?, höhö" får man ju höra lite då och då, men jag förstår inte varför jag ska gå i konkurs bara för att jag börjar närma mig de trettio.
Dessutom är det ju för tusan ett helt år kvar, för jag fyller ju bara 29 år idag.
Menar folk på fullaste allvar att jag verkligen ska gå runt och ha ångest bara för några siffror?
I minst ett helt år dessutom! Skärp er va.

Kan ju undra hur er trettioårs-dag såg ut när det började närma sig?
Ja, för som oftast är det faktiskt folk som själva redan är över trettio år fyllda som fäller påpekandet.
Blir ju inte speciellt uppmuntrad när jag tänker på er egen trettioårs-kris som måste ha ägt rum, säkert fem år innan ni fyllde.
Lider faktiskt lite grann på er bekostnad över att ni mått så dåligt bara för att bli lite äldre.

Vad är det som är så hemskt med att bli gammal egentligen?
"Man får rynkor", säger de flesta först. "Och kroppen blir helt slapp och man blir senil".
Tror folk på fullaste allvar att man blir rynkig, slapp och senil när man fyller trettio??
"Nej, men det är ju på den vägen".
Jaha, ok...

Kan man inte se det positiva med att bli äldre istället?
Man blir ju visare och kunnigare, får mer livserfarenhet, mer självinsikt.
Och som äldre har man förhoppningsvis mer saker att se fram emot, som barn, barnbarn, livskvalité och att ta till vara på de goda och positiva stunderna i livet.

Huruvida man läser den i tidningarna eller umgås med människor som ställer den, så hör man oftast "Vilken är din favoritdel på kroppen"?
Nu vet vi ju redan vad de flesta vitala män svarar.. :)

Själv har jag alltid svarat två saker: Ögonen och händerna.
Att folk är svaga för sina egna ögon är ju ingen nyhet. Läste i någon undersökning att över 70 % av Sveriges befolkning gillar sina ögon bäst på kroppen.

Men det är många som undrar över händerna.
Jo, för att de är väderbitna och ärriga - det syns att jag har använt dem till saker i mitt liv.
De är stora, starka och seniga - jag har alltid stor användning av dem, vad jag än företar mig.
De är min skaparkraft och min passion - jag använder dem så mycket medvetet, men också omedvetet, och jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra utan dem.
De är, än så länge, en av de största gåvor jag har fått i mitt liv.

Men vem vet, någon kanske kommer med värsta paketet sen.
Inte för att jag tror det, men född optimist som jag är så måste jag ju tro på det iaf! :)
Har den äran på dig, Sundinska!

Det är så tyst, så tyst...

Vinden vilar, och himlen ser så purken ut med sitt gråa stoft.
En lätt och lite varm vattendroppe söker sig sakta ner för bladet på det stora trädet utanför.
Landar illa men stilla, och glider ut i en smal strimma på mitt sovrumsfönster.
Det är så tyst.

Endast det svaga surret ifrån datorn gör mig påmind om verkligheten.
Hundarna sover vid mina fötter, katterna är ute och bidar sitt jag.
Rufus ligger ensam på sin favoritplats i den lilla lådan under sängen.
Allting kretsar endast runt surret vid datorn.

Det värker i lederna.
Stelheten tog över helt och fullt under gårdagen, och jag vet vad som komma skall.
Ett evigt bidande på regn.
Ibland bidar det bara, kroppen luras.

Oftast faller regnet.
Eller frispelar vinden.
Eller dundrar åskkammaren över sjö och skog.
Oftast bidar det bara kort, för att sedan brisera ut i allehanda oväder.

Jag är så trött.
Det är så tungt.
Jag vänder sakta huvudet och blickar emot den kalla sängen.
Det är så tyst, så tyst...

Farthinder

Minns ni händelserna i filmen "Sunes Sommar"?
Scenen där Håkan och Sune gör ett extremt högt och stort väg-gupp för att grabben på fyrhjulingen ska få sig en läxa. Detta efter att han kört över Håkan.

Ungefär ett sådant farthinder skulle jag väldigt gärna vilja bygga utanför vårt hus. På båda vägarna!
Vi bor på landet, men även här är det ju vägar och vårt hus hamnade någon gång under tidigt 1800-tal i en liten korsning.
Ena vägen leder upp till en stor gård, och det är ganska mycket trafik uppåt.
Inte bara traktorer och diverse lantbruksmaskiner, utan även mycket personbilar(de hyr ut stall bl.a.), mopeder o.s.v. Och en del kör som biltjyvar.

Andra vägen leder ner till några fler hus, en småbåtshamn och en liten badvik.
På sommaren är här mycket trafik då det är en del badgäster och båtägare som åker, men det stora störande momentet här är faktiskt ena grannhuset.
Där bor två jättesnälla och supertrevliga killkompisar, och de har mycket trevliga kompisar som är där med.
Men tänk om de iaf kunde försöka förstå att det inte är rally på alla vägarna. Speciellt inte ibland alla hus runt omkring!

Man är livrädd för att släppa ut både hundar och katter allt mer ofta, och tänker mer och mer på att koppla hundarna när vi är ute och går med dem. Detta för att vi aldrig skulle hinna kalla in dem om det kommer en bil med bredställ.
Och tyvärr gör det ganska ofta det.

Vi tog upp det med dem tidigt på 40-års kalaset vi var på förra helgen.
Tidigt, så att de inte skulle vara fulla.
Vi tyckte att vi fick en jättebra dialog och ett bra gensvar, och veckan som gick så var det en helt annan körning. Tills igår.

Sambon hade precis gått ut med hundarna, jag själv låg med värk i soffan.
Hade inte gått många minuter förrän jag hörde en kraftigt rusande motor som kom mycket fort och svängde in vid huset. Gruset sprutar upp på sovrumsfönstret och längs husväggen, och jag slänger mig upp ur soffan i ren och skär panik.
Ser i huvudet hur både sambon och hundarna blir nermejade av den kraftigt fram-och-tillbakakastande bilen.

I köksfönstret ser jag hur bilen, en skåpbil, gör en handbromsvändning in på granngrabbarnas lilla parkering så grus och sand sprutar. Dammet yr runt bilen i flera minuter.
Står nervöst kvar och spanar. Vad hände med mina älsklingar??
Kanske de gick den andra vägen idag?
Ställer mig på ute på trappen och vänder mig hela tiden om i båda riktningarna.
Ser bara damm åt ena hållet, åt andra surrar endast en traktor på långt håll.
Inga hundar och ingen sambo.

Hjärtat är riktigt ihopsnörpt, och jag känner en så stor skräck över att något ska ha hänt dem att jag nästan börjar gråta. Går in för att andas och tänka lite.
Hade något hänt hade väl inte bilen stått kvar därute?
Då hade det väl varit lite kalabalik, och jag hade väl garanterat hört om något skett?

Sakta ser jag så småningom sambons gestalt komma gående ifrån sjön, och båda hundarna och han själv ser lika levande ut som när de gick ut.
Jag kan andas ut, men känner ändå att jag bara vill börja gråta och är fortfarande rädd för vad som faktiskt skulle kunnat ha hänt.
Eller etter värre: HÄNDA.

Många gånger har man varit förbannad och irriterad på hur de har betett sig, inte bara när de sitter bakom ratten.
Men visst, de är ju unga och i huvudsak ser de(oftast) till att raj-rajet är på helgerna.
Men efter igår känner jag bara ännu en starkare instinkt att vi måste flytta.
Snart och fort, för så här ska man inte finna sig i att behöva leva.
Man ska inte vara orolig för att gå ut.
Inte heller ska man behöva tvätta om all tvätt, för att någon sladdar sig genom hela sommartorra grusvägen och dammar ner allt - inte bara tvätten.
Och inte behöva se rännilen av grått vatten som rinner av bladen på blommorna som vattnas.

Det är snart dags för ett sjuhelsikes farthinder iaf, det kan jag tala om...