Hopplöst mood

Nej, rubriken är inte felstavad.
Jag syftar på det engelska ordet "mood", ordet för känsla.

Kanske min tanke bakom det hela även kan härröra till "mod", det svenska ordet som står just för att våga.
För nu närmar sig allt jordens undergång, inget hinns med, inget blir gjort, ledvärken har gjort sig påmind igen och pengarna tryter.
Och varje dag tittar vi varandra i ögonen och det känns som att båda undrar hur det här ska gå egentligen. Det gör mig så fruktansvärt modlös.

Har vi tagit oss vatten över huvudet?
Att vi inte kan bo kvar i lilla stugan, det är en självklarhet. Men blev det för mycket med denna stora lägenhet i ett flerfamiljshus?
Kommer det att bli för mycket utgifter hur vi än gör, kommer vi ens att kunna känna oss lugna och trygga för att vi inte kan?

Jag vet, det är helt normalt att oroa sig, och nu har det ju kommit annat emellan vår egen flytt och planering.
Mamma ska ju flytta, och vi har stor del i hennes hjälp.
Men framför allt så känner jag hågen sjunka riktigt lågt nu när jag vet med mig själv att ledvärken sakta har smugit sig tillbaka, och därmed trycker ner mig totalt.
Jag hade ju hoppats på att börja arbetsträna om bara någon vecka. För att sedan börja arbeta på riktigt igen, tjäna de där pengarna som vi så mycket behöver.

Hur ska det gå nu?
Ska sambon behöva slita ihjäl sig för att vi ska kunna betala för oss, ska han behöva slita ihjäl sig för att jag inte orkar göra något hemma?
Kommer han ens att vilja vara sambo med någon som inte kan bidra med något?
Blir det bättre om vi bara struntar i allt, och satsar på att både leva och ha råd med det?

Men jag ser ju riktigt fram emot det här!
Sambon som jag älskar så mycket, att vi ska dela denna fantastiska lägenhet ihop, det är ju något jag verkligen ser fram emot!
Varför känns det då så tungt och meningslöst?
Varför har jag fastnat i detta hopplösa mood?
Det ska ju vara roligt och spännande!
Till och med att flytta grejerna - som ju annars är så tråkigt och jobbigt - brukar ju bara vara kul när man har så mycket att se fram emot.

Varför hittar jag inte glädjen längre?
Jag vill verkligen vara glad och lycklig och jag borde vara det, ledvärk till trots.

Antagligen försvann mycket av min framtidstro i samband med att värken återkom.
Var så hundra på att allt skulle bli bra igen, och att allt skulle bli så toppen som ett liv bara kan bli. Det kändes verkligen som att det skulle gå!

Några veckor senare så är allt tillbaka på scratch igen.
Kroppen värker, ingen verkar veta när den ska sluta värka och jag mår bara dåligt, liksom alla som lever inpå mig.
Varför kunde det inte bara fått ha blivit bra?

Kul, kult eller kultur?

Idag var då dagen som jag skulle följa med mamma till hennes nya hyresvärd för att skriva hyreskontrakt på hennes nya lägenhet.
Hon har sagt upp sin gamla ifrån ett av Karlstads stora bostadsbolag, och går nu mot nya höjder och skriver kontrakt med det största. Grattis till vinsten lilla mor!

Ni som känner min mamma vet att hon är lite speciell.
Och liksom alla föräldrar, så bidrar hon på sin egen lilla nivå till en stadig dos skämmighet även hon.
Kanske inte som vännens föräldrar, men ändå - det saknas en gnutta förnuft även här, helt klart.
Det var därför som jag med en bestämd ton innan dagens möte lät mamma veta att jag skulle sköta "snacket".
Ni som känner mig, vet ju att töla - det kan jag. Och någonstans ifrån måste jag ju ha ärvt det med. Jo men visst kommer det ifrån mamma!
Hon slår mig med hästlängder, eller krokodilgap kanske låter bättre i sammanhanget.

Jo, så vi satt där nere på bostadskontoret och mottog information.
Mamma höll sig i skinnet ganska länge, det ska hon ju ha en viss eloge för iallafall.
Nu råkade ju den snälla kvinnan, som gav oss all information om sitt bolag och mammas nya boende, också vara av den pratsamma typen.
Så jag började väl skruva på mig, när hon med sitt töl började släppa på mammas osynliga munbojor... Snart skulle det vara kört.

Och mycket riktigt!
Inom en rimligt kort tid satt snart inte bara jag själv skruvandes, bostadskvinnan hade även hon mött sin överman.
Allt medans mamma fällde de mest mördande kommentarer när man ska skriva kontrakt för en ny bostad:

"Jag röker jag. Och nu är det ju ingen balkong, så nu är det väl ingen fara att jag sitter vid köksbordet och blossar lite emellanåt?"

"Näe, nää, vi har ju förstås ingen regel som säger att man inte får röka inomhus i lägenheten, det, hrmm, det har vi ju inte.."

"Nej, för en gång så satt jag ute på balkongen mitt i vintern och då kom det fram en göbbe där nere å sa att jag ju inte kunde sitta ute i kylan. Så då gick jag in."

"Jae, hihi.. Det är ju kallt ute på vintern.."

Vid det här laget hade bostadskvinnan tappat lite färg och undrade väl vem de hade skrivit kontrakt med egentligen.
Bästa kommentaren klippte hon dock när jag sa att hon ju faktiskt helst föredrog att sitta ute och röka, så det skulle nog inte vara något vi behövde fundera på.

"Men hur gör jag då på nätterna när jag vaknar och vill röka då?

..................................

Till slut kom vi dock äntligen därirån.
Jag vet inte vem utav oss som var mest lättad - jag eller bostadskvinnan.
Mamma bara gick där och log med sin lilla pärm som hon fått med av kvinnan, log för att även idag lyckats mästra upp i en sällan hörd samtalskör bestående av henne själv.
Ja, hon är speciell den där kvinnan. Mamma.

Innan vi for vidare så gick vi in på Värmlands Museum för att titta på lite konst.
Lite kultur mitt i allt kul kontraktsskrivande med min kultiga morsa...

Tillbaka till framtiden

Som sagt, så har jag varit hädan under ett par dagar.
Började inse mitt misstag att inte meddela mig när meddelanden började rulla in på mobiltelefonen.

"Vart är du? Har sett att du inte skrivit på bloggen, orolig." o.s.v.

Vi skulle ta en ledig helg ifrån allt vad flyttande och datoriserande hette.
Speciellt skönt kändes det när jag meddelades under fredagen att min mamma äntligen hade fått en ny lägenhet, och kunde få flytta in där redan under nästa vecka.
Lycka! Speciellt som hon måste vara ur sin nuvarande lägenhet till den 1/9 hon med.

Förvisso fick vi helt plötsligt mer att göra, för nu ska vi inte bara hinna flytta och städa ur själva till första september, vi ska också göra detsamma åt mamma på samma tid.
Det känns otroligt stressande.
Å andra sidan så har hon nu någonstans att flytta, och det verkar även som att hon ser fram emot att få komma till sin nya lägenhet.
Det är också ett plus, eftersom hon vantrivs så fruktansvärt i den hon har nu.
Nu ser hon alltså detta nya med helt positiva ögon, även om hon själv säkert upplever det hela som något stressigt och också lite oroande.
Kanske mest för att jag själv gör det så uppenbart inför henne.
Hur tusan ska vi hinna klart med allt?!

Så vi tog en helt ledig helg, bara för att finna något slags lugn innan helvetet drar igång.
Jag bloggade inte ens något i fredags, även fast jag ju då var tokglad för detta med mammas nya boende.

I måndags skulle jag göra en mindre gynekologiskt ingrepp, det skulle ta 30-45 minuter, inte vara helt smärtfritt, men jag skulle kunna åka hem direkt efteråt i egen bil.
Tyvärr gick proceduren snett, jag svimmade av smärtan och fick ligga kvar på Vårdcentralen i flera timmar innan de vågade skicka hem mig.
Låg därefter i soffan hemma mellan 18.00 på måndag, till 00.30 i natt. Kom inte ens upp för toalettbesök.
Sambon tog till och med en ledig dag igår för att vara hemma och ta hand om mig, så jag antar att jag var i ett ganska otäckt skick.
Jag bara låg, allt värkte, världen snurrade och värktabletter var min bästa vän.

Idag, onsdag, känns allt inte smärtfritt, men jag orkar röra mig och det mesta går bra.
Och ni behöver inte vara oroliga!
Det var inget konstigt ingrepp som gjordes och inget som jag mår dåligt av - mer än att jag har haft väldigt väldigt ont då.
I normala fall, så skulle det inte ha varit hälften så illa, men jag hade väl otur som vanligt antar jag... :/

Det går bättre och bättre iallafall, och snart så är jag säkert helt som vanligt igen(endast med ledvärk).
Så nu är bloggandet på färde igen, och förhoppningsvis har jag något roligare att skriva om imorgon igen! :)

Sängliggande

Som ni säkert har märkt så har det inte skrivits så mycket på bloggen de senaste dagarna.
Detta beror på att jag genomgått ett mindre kirurgiskt ingrepp, och varit sängliggande efter detta.

Var först uppe och knallade stilla i natt, och tänkte försöka skriva en mer utförlig blogg senare idag.
Bara så att ni inte funderar var jag har tagit vägen.

I´ll be back!