Tillbaka till framtiden

Som sagt, så har jag varit hädan under ett par dagar.
Började inse mitt misstag att inte meddela mig när meddelanden började rulla in på mobiltelefonen.

"Vart är du? Har sett att du inte skrivit på bloggen, orolig." o.s.v.

Vi skulle ta en ledig helg ifrån allt vad flyttande och datoriserande hette.
Speciellt skönt kändes det när jag meddelades under fredagen att min mamma äntligen hade fått en ny lägenhet, och kunde få flytta in där redan under nästa vecka.
Lycka! Speciellt som hon måste vara ur sin nuvarande lägenhet till den 1/9 hon med.

Förvisso fick vi helt plötsligt mer att göra, för nu ska vi inte bara hinna flytta och städa ur själva till första september, vi ska också göra detsamma åt mamma på samma tid.
Det känns otroligt stressande.
Å andra sidan så har hon nu någonstans att flytta, och det verkar även som att hon ser fram emot att få komma till sin nya lägenhet.
Det är också ett plus, eftersom hon vantrivs så fruktansvärt i den hon har nu.
Nu ser hon alltså detta nya med helt positiva ögon, även om hon själv säkert upplever det hela som något stressigt och också lite oroande.
Kanske mest för att jag själv gör det så uppenbart inför henne.
Hur tusan ska vi hinna klart med allt?!

Så vi tog en helt ledig helg, bara för att finna något slags lugn innan helvetet drar igång.
Jag bloggade inte ens något i fredags, även fast jag ju då var tokglad för detta med mammas nya boende.

I måndags skulle jag göra en mindre gynekologiskt ingrepp, det skulle ta 30-45 minuter, inte vara helt smärtfritt, men jag skulle kunna åka hem direkt efteråt i egen bil.
Tyvärr gick proceduren snett, jag svimmade av smärtan och fick ligga kvar på Vårdcentralen i flera timmar innan de vågade skicka hem mig.
Låg därefter i soffan hemma mellan 18.00 på måndag, till 00.30 i natt. Kom inte ens upp för toalettbesök.
Sambon tog till och med en ledig dag igår för att vara hemma och ta hand om mig, så jag antar att jag var i ett ganska otäckt skick.
Jag bara låg, allt värkte, världen snurrade och värktabletter var min bästa vän.

Idag, onsdag, känns allt inte smärtfritt, men jag orkar röra mig och det mesta går bra.
Och ni behöver inte vara oroliga!
Det var inget konstigt ingrepp som gjordes och inget som jag mår dåligt av - mer än att jag har haft väldigt väldigt ont då.
I normala fall, så skulle det inte ha varit hälften så illa, men jag hade väl otur som vanligt antar jag... :/

Det går bättre och bättre iallafall, och snart så är jag säkert helt som vanligt igen(endast med ledvärk).
Så nu är bloggandet på färde igen, och förhoppningsvis har jag något roligare att skriva om imorgon igen! :)