En massa dagar långt bort i mörkret

Jag har inte haft lust, inspiration eller kraft nog att skriva något på ett bra tag.
Huvudet är oftast tomt och allt går var dag på rutin. Men inget är speciellt roligt.
Hade vi inte haft alla djur, så hade jag nog inte suttit här nu utan varit flera veckors sängliggandes med täcket över huvudet.

Tack vare Cheyenne och Mazon så måste jag upp varje morgon, och jag måste ut flera gånger om dagen. Och jag får nöjet att se dem leka, stoja, skälla och springa som om var dag var den sista.
Tack vare Lucy och Kennedy får jag en alltför stor dos med gos i soffan varje dag.
Tack vare Rufus får jag sällskap var gång jag är på toaletten, vare sig jag gråter, letar tidningar eller försöker mig på något torftigt toabesök.
Tack vare Mysan har jag varma fötter i sängen, och sällskap vid datorn.

Hon sitter bredvid mig nu, alldeles intill tangentbordet.
Stilla, svagt kurrandes, låter hon mig förstå att jag inte är ensam. Helt kravlöst.

Jag vore inte jag om de inte fanns. Djuren.

Jag tänker ofta på de som inte längre finns. Det har funnit flera genom åren, och de har alla en speciell plats i mitt hjärta.
Speciellt Lucky förstås, han kommer alltid att vara med mig vart jag än går.
Han var inte bara världens bästa hund, han var av allt det man i världen behöver för att må bra och klara sig i livet.
När han försvann i höstas försvann också mycket av det jag alltid trott på, stridit för och klarat mig ifrån. Nu verkar bara allt hopa sig, allt och alla hoppar på mig och alltihop är åt h-vete.


Jag hade tänkt skriva om Mazon idag, charmknutten. Eller Nissehult som vi kallar honom.
Jag vet att folk vill veta hur det gått och jag vet att jag inte meddelat mig på rätt sätt till alla. Men jag pallar inte med telefonen längre, ni får ursäkta om jag inte har ringt och talat om.
Jag ringer bara samtal av myndighetskaraktär och sjukhuskaraktär numer.
Resten får mail, gästboksinlägg eller ev. ett sms.
Oftast har jag inte skrivit sms:en själv, utan vidarebefordrar saker som jag själv får. Allt för att försöka visa att jag inte är helt död än.

Jag ber inte om förståelse eller ödmjukhet ifrån något håll, har förstått att det verkar vara svårt över lag för folk att visa dessa saker.
Så jag ber istället om ursäkt.

Mazon verkar idag vara helt frisk. Han växer så det knakar, så vi har varit lite försiktiga med aktiviteter.
Han har ju inte varit utan mediciner så länge heller, och det skulle börjas försiktigt efter att varit dålig.
Därför är han också lite senare i utveckling än vad kanske andra valpar är.
Han kommer inte upp i soffan och sängen själv t.e.x., även om han verkligen försöker. Ändå har vi en ganska låg soffa och en normalhög säng.
Han hoppar upp med frambenen, men bakkärran har inte riktigt hum om att hänga med. Trapporna tar han med bravur de gånger han får göra det själv, och han ser lika nöjd ut varje gång.
Och ibland springer han nästan lika fort som Cheyenne, även om det bara är för en bråkdels sekund!

Jag tror att det kommer att bli bra med honom.
Bara han får lite tid på sig, så kommer han att komma i kapp och var som vilken valp som helst.
Han förgyller min dag, var dag oavsett.
Lille Nissehult!