Inget vill oss väl

Så var det dags igen.
Visst har man det i bakhuvudet hela tiden som djurägare, ens djur kan bli sjukt. Men måste det drabba samma stackars lilla krake gång på gång?

I torsdags var sambon ledig och vi tog därför en heldag i Karlstad.
Jag var på både sjukgymnastik och arbetsterapi på förmiddagen, och eftermiddagen roade vi oss med att tömma kyl och frys hemma hos svärföräldrarna.
Det var också denna eftermiddag hos dem som vi ringde veterinären, då Mazon hade visat starka tecken på att ha väldigt ont i mun och käke. Det blödde också ymnigt i hela tandköttet.
Trodde väl att vår "äta-allt-bebis" kanske hade fått någon infektion, kanske av någon pinne eller annat, så bäst att åka in. Vi var ju dessutom redan i Karlstad.

Klockan 18.00 stod vi så och pratade med veterinären. Hon trodde direkt att han fått i sig råttgift, då just blödande tandkött är ett av alla tecken som just råttgift kan åkomma.
Lungorna lät inte bra när hon lyssnade, och det blev röntgenplåtar på thorax och mage.
Visade sig vara blödningar i lungorna och de var ihopsnörpta, men blododlingarna var ok. Feber hade han dock, och det blev sprutor med antibiotika, vitaminer och - för säkerhets skull - medel emot råttgift.
Hem fick vi åka, men skulle komma tillbaka kl. 8.00 nästföljande morgon.

På natten blir dock Mazon sämre.
Han skriker vid minsta rörelse, eller när vi tar i honom. Dock somnar han på sin sovplats och vi låter honom vara, men under uppsikt.
Tidigt på morgonen vaknar jag med ett ryck när jag hör att han inte får luft. Skyndar mig ur sängen och försöker lyfta upp honom, men då skriker han hysteriskt och blir liggandes flämtande och gnyende.
Jag väckte sambon och började jobba med påklädning. Det var akut nu.

Får fram journumret och det är bara att komma in.
På vägen in är det tyst i bilen.
Jag låter tårarna falla fritt, och sambon säger inte ett ljud.
Cheyenne har fått följa med, för vi visste ju inte hur länge vi skulle bli borta. Mazon ligger och kurar nära henne, som för att söka tröst.

Väl inne upptäcks det att Mazon nu är halt på alla fyra benen och verkar ha ont precis överallt.
Han kurar och trycker ihop sig, orkar knappt gå alls.
Tre veterinärer undersöker honom och står sedan i lång och tankfull konversation samtidigt som Mazon får lämna nya blodprover och får en droppnål insatt.
Under tiden får vi också veta att gårdagens blodprov hade visat negativt på råttgift, att han alltså inte skulle ha fått i sig något.
Dock var symptomen de att det tydde på råttgift. Detta förbryllade dem förstås än mer, och de verkade inte vilja utesluta något.
Nya röntgenplåtar togs och Mazon skulle få bli kvar under dagen.
Det sista veterinären sa var att det kunde vara en infektion eller ett virus, men de hade inte uteslutit råttgift än, blodproverna till trots.

Hela fredagen satt vi i tystand hemma hos svärföräldrarna, trötta och oroliga.
Klockan 16.00 åkte vi till kliniken igen.
Då var Mazon piggare, men haltade fortfarande lite här och var. Hade fortfarande lite svårt att gapa, men hade kunnat äta i allafall.
Han hade fått smärtstillande under dagen, det var därför han verkade bättre nu.
Vi fick med recept att hämta ut på mer smärtstillande och antibiotika, och så fick vi en burk med oss direkt som var emot råttgift.
De har inte vågat ställa någon slutgiltig diagnos, men då råttgift även orsakar blödningar i lederna som också Mazon fått, så riktar de in behandlingen därefter.

Så igår kväll kom vi då hem. Åter med en sjuk valp, och alldeles trötta. Det har varit två långa dagar, med mycket oro och tråkigheter.
Mazon haltar väldigt, och han kvider när han rör sig och när man lyfter honom. Han kan komma att göra det ett tag.
Inget spring, inga försök till att ta trappstegen själv, bara vila, mediciner och en massa kärlek, så hoppas vi på att han inte ska få några men efter detta.

Vi kan ännu inte förstå hur han fått i sig råttgift, då det inte ligger något löst här.
Och då han inte varit in i någon av de byggnaderna där det ligger, samt att vi har järnkoll på honom sedan han stoppade annat olämpligt i magen som fastnade, så kan vi inte i vår vildaste fantasi förstå hur han lyckats med det.

Men barn klarar ju allt sägs det...

Jagad

Som den senaste tiden sett ut rent allmänt, så tror jag mig snarare vara ett rådjur än en människa.
Jag, liksom andra, uppfattar saker och ting på mitt sätt, och jag tolkar saker på mitt eget speciella vis.
Jag har alltid sett mig själv som en insiktsfull människa, flexibel i de flesta situationer och har lätt att förstå mig på folk och dess individer.
Kanske har jag varit för bra på att läsa och tolka saker runt mig, så att det är därför som jag nu sitter i en alldeles för nedsutten fåtölj och inte tar mig upp.

Var gång telefonen ringer hugger det till i bröstet.

"Herregud, kan jag inte bara få vara ifred?"

På det senaste har det varit mycket "allvarliga" samtal.
Samtal som inte bara har rört mig själv och min sjukdom, utan även min mor.
Seg i hjärnan som jag ofta varit, så har jag inte alltid kunnat svara eller ifrågasätta på ett bra sätt, och minnet sviker såpass att jag först sent efter kan komma att reflektera luckor ur samtalen.
Men då är det försent, och jag får försöka rädda situationen genom att själv sitta och ringa runt, något som tar otroligt mycket energi och är påfrestande överhuvudtaget.
För när jag väl själv ringer den gången, så måste jag ju vara skärpt!

De sista samtalen har varit om att myndigheter vill att jag ska avsäga mig hjälpen till min mamma.
Jag hjälper henne med räkningar, ser till att det blir handlat och försöker göra mitt bästa till att vara en vuxen och god dotter.
Dock har jag ibland varit ganska syrlig emot myndigheterna, med mycket goda och flera anledningar.
Detta verkar de nu ha sett sin chans att bli av med, genom att helt enkelt försöka tjata fram att jag helt ska sluta hjälpa mamma.
De vill istället koppla in en främmande person som ska idka God man-skap, något jag redan gör arbetsuppgifterna för(och tusen saker till som en god man inte gör).

Idéen med det hela är att mamma och jag ska få en mer naturlig relation, att sedan både mamma och jag tycker att vår relation funkar bra och vill fortsätta som vi gör - det spelar ingen roll.
Mamma som är sjukpensionär och har det ganska knapert när räkningar, mat och cigaretter är betalt, ska dessutom också betala arvode(!) till denna helt främmande person som ska träda in och sköta hennes ekonomi och inköp till punkt och pricka.

Jag har hittills avlett det hela, och säger att jag vill fortsätta som det är.
Har dock undrat om det finns några klagomål att framföra på det jobb jag gör, men det har inte framkommit något sådant heller.
De vill bara ha in en kollega helt enkelt, som ser till att mamma så småningom hamnar på ett äldreboende(hennes ringa ålder till trots, så har hon dock en dementdiagnos som inte utvecklats än, men de vill trots detta att vi ska söka servicehusboende för henne..), för att sedan låta henne tyna bort ibland otrevlig personal och alla andra stackars människor inom vården.

Detta är precis det jag fruktar, och eftersom min mor nu också har denna diagnos, så vill jag ju förstås också umgås med henne så mycket jag kan innan sjukdomen går in i ett annat skede.
När jag också hjälper henne med det praktiska, gör det att jag får ytterligare chanser att ta vara på den tiden då hon fortfarande är min mamma.
För innan jag gick in som denna stödperson, så såg jag väldigt sällan min mor.
Vi är mycket olika, och jag undvek henne mestadels.
Är rädd för att det ska hända igen, om jag inte har uppgifter att sköta runt henne. Är rädd för att förlora mamma i händerna på människor som ser henne som bara ännu ett arkiveringsprojekt.

Samtidigt som jag försöker vara den där vettiga och bra stödpersonen, så tampas jag med min egen jobbiga tillvaro, där världen bara är svart, svart och åter svart.
Och jag ser ingen ljusning hur snabbt jag än springer, hur mycket jag än tittar.

Jag känner mig som ett jagat vilt, som bara vill resignera, låta mig skjutas och gå vidare till en bättre värld där inga myndigheter råder.