Inget vill oss väl

Så var det dags igen.
Visst har man det i bakhuvudet hela tiden som djurägare, ens djur kan bli sjukt. Men måste det drabba samma stackars lilla krake gång på gång?

I torsdags var sambon ledig och vi tog därför en heldag i Karlstad.
Jag var på både sjukgymnastik och arbetsterapi på förmiddagen, och eftermiddagen roade vi oss med att tömma kyl och frys hemma hos svärföräldrarna.
Det var också denna eftermiddag hos dem som vi ringde veterinären, då Mazon hade visat starka tecken på att ha väldigt ont i mun och käke. Det blödde också ymnigt i hela tandköttet.
Trodde väl att vår "äta-allt-bebis" kanske hade fått någon infektion, kanske av någon pinne eller annat, så bäst att åka in. Vi var ju dessutom redan i Karlstad.

Klockan 18.00 stod vi så och pratade med veterinären. Hon trodde direkt att han fått i sig råttgift, då just blödande tandkött är ett av alla tecken som just råttgift kan åkomma.
Lungorna lät inte bra när hon lyssnade, och det blev röntgenplåtar på thorax och mage.
Visade sig vara blödningar i lungorna och de var ihopsnörpta, men blododlingarna var ok. Feber hade han dock, och det blev sprutor med antibiotika, vitaminer och - för säkerhets skull - medel emot råttgift.
Hem fick vi åka, men skulle komma tillbaka kl. 8.00 nästföljande morgon.

På natten blir dock Mazon sämre.
Han skriker vid minsta rörelse, eller när vi tar i honom. Dock somnar han på sin sovplats och vi låter honom vara, men under uppsikt.
Tidigt på morgonen vaknar jag med ett ryck när jag hör att han inte får luft. Skyndar mig ur sängen och försöker lyfta upp honom, men då skriker han hysteriskt och blir liggandes flämtande och gnyende.
Jag väckte sambon och började jobba med påklädning. Det var akut nu.

Får fram journumret och det är bara att komma in.
På vägen in är det tyst i bilen.
Jag låter tårarna falla fritt, och sambon säger inte ett ljud.
Cheyenne har fått följa med, för vi visste ju inte hur länge vi skulle bli borta. Mazon ligger och kurar nära henne, som för att söka tröst.

Väl inne upptäcks det att Mazon nu är halt på alla fyra benen och verkar ha ont precis överallt.
Han kurar och trycker ihop sig, orkar knappt gå alls.
Tre veterinärer undersöker honom och står sedan i lång och tankfull konversation samtidigt som Mazon får lämna nya blodprover och får en droppnål insatt.
Under tiden får vi också veta att gårdagens blodprov hade visat negativt på råttgift, att han alltså inte skulle ha fått i sig något.
Dock var symptomen de att det tydde på råttgift. Detta förbryllade dem förstås än mer, och de verkade inte vilja utesluta något.
Nya röntgenplåtar togs och Mazon skulle få bli kvar under dagen.
Det sista veterinären sa var att det kunde vara en infektion eller ett virus, men de hade inte uteslutit råttgift än, blodproverna till trots.

Hela fredagen satt vi i tystand hemma hos svärföräldrarna, trötta och oroliga.
Klockan 16.00 åkte vi till kliniken igen.
Då var Mazon piggare, men haltade fortfarande lite här och var. Hade fortfarande lite svårt att gapa, men hade kunnat äta i allafall.
Han hade fått smärtstillande under dagen, det var därför han verkade bättre nu.
Vi fick med recept att hämta ut på mer smärtstillande och antibiotika, och så fick vi en burk med oss direkt som var emot råttgift.
De har inte vågat ställa någon slutgiltig diagnos, men då råttgift även orsakar blödningar i lederna som också Mazon fått, så riktar de in behandlingen därefter.

Så igår kväll kom vi då hem. Åter med en sjuk valp, och alldeles trötta. Det har varit två långa dagar, med mycket oro och tråkigheter.
Mazon haltar väldigt, och han kvider när han rör sig och när man lyfter honom. Han kan komma att göra det ett tag.
Inget spring, inga försök till att ta trappstegen själv, bara vila, mediciner och en massa kärlek, så hoppas vi på att han inte ska få några men efter detta.

Vi kan ännu inte förstå hur han fått i sig råttgift, då det inte ligger något löst här.
Och då han inte varit in i någon av de byggnaderna där det ligger, samt att vi har järnkoll på honom sedan han stoppade annat olämpligt i magen som fastnade, så kan vi inte i vår vildaste fantasi förstå hur han lyckats med det.

Men barn klarar ju allt sägs det...