Jagad

Som den senaste tiden sett ut rent allmänt, så tror jag mig snarare vara ett rådjur än en människa.
Jag, liksom andra, uppfattar saker och ting på mitt sätt, och jag tolkar saker på mitt eget speciella vis.
Jag har alltid sett mig själv som en insiktsfull människa, flexibel i de flesta situationer och har lätt att förstå mig på folk och dess individer.
Kanske har jag varit för bra på att läsa och tolka saker runt mig, så att det är därför som jag nu sitter i en alldeles för nedsutten fåtölj och inte tar mig upp.

Var gång telefonen ringer hugger det till i bröstet.

"Herregud, kan jag inte bara få vara ifred?"

På det senaste har det varit mycket "allvarliga" samtal.
Samtal som inte bara har rört mig själv och min sjukdom, utan även min mor.
Seg i hjärnan som jag ofta varit, så har jag inte alltid kunnat svara eller ifrågasätta på ett bra sätt, och minnet sviker såpass att jag först sent efter kan komma att reflektera luckor ur samtalen.
Men då är det försent, och jag får försöka rädda situationen genom att själv sitta och ringa runt, något som tar otroligt mycket energi och är påfrestande överhuvudtaget.
För när jag väl själv ringer den gången, så måste jag ju vara skärpt!

De sista samtalen har varit om att myndigheter vill att jag ska avsäga mig hjälpen till min mamma.
Jag hjälper henne med räkningar, ser till att det blir handlat och försöker göra mitt bästa till att vara en vuxen och god dotter.
Dock har jag ibland varit ganska syrlig emot myndigheterna, med mycket goda och flera anledningar.
Detta verkar de nu ha sett sin chans att bli av med, genom att helt enkelt försöka tjata fram att jag helt ska sluta hjälpa mamma.
De vill istället koppla in en främmande person som ska idka God man-skap, något jag redan gör arbetsuppgifterna för(och tusen saker till som en god man inte gör).

Idéen med det hela är att mamma och jag ska få en mer naturlig relation, att sedan både mamma och jag tycker att vår relation funkar bra och vill fortsätta som vi gör - det spelar ingen roll.
Mamma som är sjukpensionär och har det ganska knapert när räkningar, mat och cigaretter är betalt, ska dessutom också betala arvode(!) till denna helt främmande person som ska träda in och sköta hennes ekonomi och inköp till punkt och pricka.

Jag har hittills avlett det hela, och säger att jag vill fortsätta som det är.
Har dock undrat om det finns några klagomål att framföra på det jobb jag gör, men det har inte framkommit något sådant heller.
De vill bara ha in en kollega helt enkelt, som ser till att mamma så småningom hamnar på ett äldreboende(hennes ringa ålder till trots, så har hon dock en dementdiagnos som inte utvecklats än, men de vill trots detta att vi ska söka servicehusboende för henne..), för att sedan låta henne tyna bort ibland otrevlig personal och alla andra stackars människor inom vården.

Detta är precis det jag fruktar, och eftersom min mor nu också har denna diagnos, så vill jag ju förstås också umgås med henne så mycket jag kan innan sjukdomen går in i ett annat skede.
När jag också hjälper henne med det praktiska, gör det att jag får ytterligare chanser att ta vara på den tiden då hon fortfarande är min mamma.
För innan jag gick in som denna stödperson, så såg jag väldigt sällan min mor.
Vi är mycket olika, och jag undvek henne mestadels.
Är rädd för att det ska hända igen, om jag inte har uppgifter att sköta runt henne. Är rädd för att förlora mamma i händerna på människor som ser henne som bara ännu ett arkiveringsprojekt.

Samtidigt som jag försöker vara den där vettiga och bra stödpersonen, så tampas jag med min egen jobbiga tillvaro, där världen bara är svart, svart och åter svart.
Och jag ser ingen ljusning hur snabbt jag än springer, hur mycket jag än tittar.

Jag känner mig som ett jagat vilt, som bara vill resignera, låta mig skjutas och gå vidare till en bättre värld där inga myndigheter råder.