Livskvalité

Det tog lite längre tid än vad jag trodde.
Hoppades på att jag skulle ha haft lite mer gnista för att skriva än vad jag uppenbarligen inte har haft sedan sist.
Men det är så mycket som händer, och det finns liksom inte längre ork för att ta sig an allt längre.

Reumatismen har gett sig på mina fötter på allvar, och jag är numera Halta Berit med världen. Trappan upp och ner till och från lägenheten är rena döden, och ibland vill jag bara sätta mig och grina. Det är ren viljestyrka och absolut dumhet som tar mig upp och ner varje gång.

Kan det då inte vara värt att flytta till något ställe utan trapp?, tänker ni säkert.
Jo, det kan det helt klart vara, och det har helt klart diskuterats.
Den otäcka katt-tanten har tagit sitt pick och pack(och alla sina katter) och lämnat en trea ledig inunder oss. Och vi har tittat på den, men det kändes inte så bra.
Både sambon och jag har hela tiden känt längtan efter något eget, och har hela tiden följt husannonser på nätet och i dagstidningar.
Och jag kände väl att jag hellre biter ihop tills vi hittat vårt slott, istället för att flytta runt som tokar.
Kanske vi hittar den där drömkåken precis när vi flyttat in på markplan?

Kan tillägga att vi tittar på ett särskilt hus just nu, men att det ännu bara är i stadiet "tittar". Man ska inte köpa hus bara för att man vill ha eget, det måste helt klart kännas rätt också.
Det ska vara lantligt och stort, och det ska vara stor tomt eller en bit mark för alla djurens skull. Drömmer tillbaka till tiden när man bara kunde öppna dörren och släppa ut hundarna på gården, och man kände den känslan av frihet och att få sköta sig själv.

Vår lägenhet är wunderbar och våra hyresvärdar likaså.
Men vi bor ändå i en lantligt benägen liten "by", där åtta hyreslägenheter med gäster ska ta hänsyn till varandra. Och en brokig skara människor är det.
Det mest tråkiga är väl att två av våra grannar är hundrädda, så vi måste hela tiden titta så de inte är ute innan vi släpper ut hundarna.
Det är ett evigt passande, och ibland spelar det ingen roll hur försiktig man är. Ibland så står de bara där, och hundarna springer glatt fram för att hälsa - gärna skällande förstås... :/

Hundarna ja...
Det blir inte bättre för lille Mazon.
För tio dagar sedan var det dags igen, akuttid på djurkliniken. Denna gång var det väl nästan samma visa som tidigare förutom att han uppvisade två nya symptom, nämligen att blöda ur nos och ögon!
En specialist ifrån Strömsholms Regiondjursjukhus var där, och han tog sig an Mazon med stort intresse.
Diagnos:
"Inget 100%-igt klart fall, men ett garanterat neurologiskt generalfel. Valpen har helt klart en sjukdom, och tyvärr också en mycket ovanlig sådan eftersom ingen specifik sjukdom går att fastställa. Kanske det heller aldrig går att fastställa en fullständig diagnos och i det fallet är neurologiskt generalfel den mest logiska och riktiga diagnosen".

Och vad är det för livskvalité?
Vi har tänkt på det om och åter, och när även Mazons uppfödare tog upp det så kändes det lite som en lättnad.
Vi ville så gärna känna att vi verkligen har gjort allt och lite till, innan vi fattar ett beslut. Vi ville inte att uppfödarna skulle känna det som att vi inte har försökt. Och vi ville själva känna att vi verkligen försökt med allt.
På djurkliniken har de flera sagt till oss att vi är unika som djurägare, då väldigt många tydligen hellre väljer avlivning även vid mindre företeelser Ja, till och med innan man försökt med en eventuell hjälpande behandling.

Jag kan känna att vi skulle ha fattat det här beslutet för längesen, att vi inte skulle ha låtit det gå så länge.
Samtidigt så vill man ju verkligen göra allt, för det KANSKE kan gå att finna en lösning!
Veterinärerna har också gett oss gott mod att hålla lågan uppe, men nu sista vändan så sa även de att nu går det inte att göra så mycket mer.
Samtidigt så har vi innerst inne vetat det hela tiden, att det här går nog inte att göra något åt. Men man vill ändå inte inse det riktigt, och man hoppas och tror på underverk in i det sista.
Och så är han ju vår älskade bäbis! :(