Valfångst lagom till jul

Igår var jag till reumatologen igen.
För att än en gång åka hem med ett stort missmod och ytterligare två burkar cortison.
Så var det med det.
Sjukskriven i allafall året ut, med en framtid som blåval vid julbordet och med ett alldeles jättegap i magsäcken - utav oro och vånda.
Ska jag behöva äta ännu mer medicin och gå upp ännu mer i vikt?

Sambon har ändrat sitt snälla uttryck om att jag inte är tjock - bara lite rundnätt, till inte tjock - "rulltig"..
Vet inte hur jag ska tolka det hela men jag är inte smal i allafall, och det är ju inget som någon behöver tala om för mig egentligen.
Å andra sidan, vad ska han säga?
Det är ju jag som går runt och gnäller om att jag är tjock!

Min första blogg-berättelse som jag skrev här hade rubriken "Barbamamma".
Det var min syn på mig själv efter att ha knallat iväg rejält viktmässigt under den första cortisonkurens biverkningar.
"Tjockbulle" kallar jag mig själv fortfarande, dock inte med lika mycket ironi i tonen längre..

Jag tror inte att någon egentligen trivs med att bära runt på övervikt, och det är ju inget som jag är ensam om - att vara överviktig.
Men ändå så har man ju oftast ett eget val, för i de flesta fall av övervikt så har man ändå varit med och åstadkommit den själv.
Lite för mycket av det "goda"(borde ju vara motion och nyttig mat om man tänker efter), och för lite av det som ska göra kroppen gott.
Det "onda" för oss lata och smärtsamt icke-medvetna.

I mitt fall är det främst medicin som gjort mig så här överviktig, men det förändrar ju inte det faktum att jag så gott som alltid har burit runt på fler än fem extra kilon under det hittills långa livet.
Dock har jag alltid gillat att träna, även om jag ändå allt som oftast har velat placera mig i facket ibland de lata och tvivlansfulla människorna.
Jag känner ändå själv skillnaden mellan att hålla igång eller inte, både i och utanför kroppen.

För så sent som bara för 1,5 år sedan tränade jag faktiskt emellan 3-5 gånger i veckan.
Det var spinning tisdag- och fredagmorgon efter nattpasset på jobbet, skivstång onsdagar före jobbet, aerobic torsdagar före jobbet, och ibland ytterligare ett skivstångspass på lördag förmiddag om jag orkade upp.
Däremellan red jag min häst, gick långa promenader med hunden eller bara slö-trampade på motionscykeln framför tv:n.
Alla veckor var förstås inte detsamma, det berodde mycket på arbetstiderna, men oftast såg min träningsvecka ut som ovan.

I nästan ett år lyckades jag hålla detta träningsschema innan min kropp gick in i väggen i början på förra sommaren.
En kraftig influensa följt av flera efterkommande infektioner, som sedan utbröts till den ledgångsinflammation som jag sedan haft kvar i kroppen. Som jag fortfarande har kvar i kroppen.
Önskar dock att min sambo fått se mig när jag var i detta trim som jag faktiskt var, innan jag blev denna val som jag nu är.
Då hade inte "rulltig" varit rätt ord..

Jag saknar dig innerligt

Sist jag skrev en korrekt och snuskigt lång blogg, ett litet urklipp ur min vardag, var på en tisdag.
Den 28:e augusti för att vara exakt.
Då var allt en evigt kaos, med en försvunnen katt, en oberäknelig anhörig och diverse prylar i överskott och överallt.
Mamma skulle flyttas, vi skulle flyttas, katten skulle hittas, en anhörig mindre skulle det tydligen bli, innan vi skulle få den där "ron" i kroppen som man så gärna och hjälpligt behövde.

Dagen efter, på onsdagen, så trodde jag att allt bara skulle gå åt helvete..
Men på kvällen, i den varma skymningen under den välanvända till-strand-promenaden, så uppenbarade sig ett ljus på hemvägen.
Hundarna mötte glatt den ljusa fläck som på grusvägen lyste upp i kvällsljuset.
Det var Mysan!
Jag skrattade och grät, kunde inte stå upp utan satte mig på huk och inväntade den lilla madamens ankomst emot mina utsträckta händer.
Nu skulle allt bli bra! Mysan var tillbaka. Den försvunna katten var återuppstånden!
Men allt var inte bra nog, för att min gamle trotjänare Lucky inte ville äta under samma onsdagkväll gjorde att magknuten inte riktigt ville lossna.

Lucky hade länge haft några tumörer.
Den sista - som dessvärre uppstått i munnen - hade ändå inte varit till några större besvär för honom tidigare. Han hade ätit sin mat, tuggat på sina ben och verkade inte vara bekymrad alls över knölen i munnen.
Men nu hade den spritt sig in i skelettet.

På torsdagmorgon hade han så ont att han skrek hjärtskärande när jag försökte öppna munnen för att titta hur det såg ut.
Ett evigt ringande till veterinärer påbörjades, och till slut fick vi en tid på Ulvsby Smådjursklinik samma förmiddag.
Det var de som fastställt att det var en tumör han hade i munnen från början, så det kändes bra att det var de som skulle titta på det även denna gång.
Tumörens spridning i skelettet hade gjort det skört och försvagat, och hade skapat flera små frakturer i Luckys käke.
Som tur var hade han antagligen inte lidit av det förrän nu, det var ju alltid något som kändes bra i allafall.
Veterinären sa att han inte hade kunnat äta innan om han hade haft ont.
Men det var dags för Lucky att lämna detta jordeliv, nu fanns det ingen återvändo och det hela hade gått alldeles för fort.

Jag var nog i ett mindre chocktillstånd när jag satt där i bilen utanför kliniken.
Lucky kom till familjen samma år som jag skulle fylla 13.
En tid då min kropp och hjärna bara hade pubertetsångest, jag hade det jobbigt hemma och i skolan, pappa var sjuk, mamma var sjuk.
Lucky blev den trygga punkt i min otrygga tillvaro.
Han har alltid funnits där, och det har alltid varit "min" hund.
Vi har tävlat lydnad och agility ihop, vi såg på tv ihop, vi sov ihop, vi åkte på semester ihop, han var med när mig på ridturen, cykelturen, joggingturen..
Han var med mig överallt. Men nu skulle det vara slut med det.
Jag trodde att jag skulle dö av bara tanken.

Marita var den snälla veterinär som tillät oss sitta i solnedgången i hennes trädgård samma torsdagkväll.
Lucky fick knalla runt lite med hennes hundar som han tyckte så mycket om, innan han fick en lugnande spruta av Marita.
Sedan satt jag med honom i famnen länge.
Det klappades och viskades kärleksfulla ord och många tack för alla år, alla livstider vi gått igenom tillsammans.
Eviga tårar rann i strida strömmar över hans mjuka päls.
Hans huvud vilade tungt emot min axel, fridfullt och lugnande. Precis som han brukade göra när han visste att jag var ledsen.
Det hann bli dunkelt innan Lucky fick sin sista spruta någonsin, innan han somnade lugnt och stilla in i min famn.
Värdigt och fint, men framför allt fruktansvärt och otroligt jobbigt.

Vi fick sitta i trädgården så länge vi ville.
Min älskade lilla hund fanns inte mer, och jag kunde inte krama honom tillräckligt.

I mörkret gick vi sakta emot bilen.
Jag lade honom försiktigt ner på den röda filten med hjärtan som han skulle få sova i.
Vi bäddade in honom omsorgsfullt, innan vi tysta åkte hem till den stora lägenheten i Ölme.
Lucky Luke hade lämnat jordelivet, och jag kände mig som ensammast i världen.

Det har varit en svår tid som gått efter den kvällen.
Cheyenne har haft svårt i att mista sin kompis, hennes beteende har blivit lite otryggt efter att han försvann.
Vi finns ju här för henne, och hon tyr sig till oss, men ofta vankar hon av och an och letar efter honom.
Kennedy och Mysan har levt med Lucky hela sina liv, så de har naturligtvis påverkats av att han inte är hos oss längre.
Jag ligger ofta sömnlös på nätterna.
Jag saknar honom något alldeles ofantligt.

Åter i etern

Då flyttar och diverse sämre kroppsuppfattningar har upptagit all tid, samt att även Telia är väldigt dryga på att flytta internet, så har jag inte kunnat blogga något vidare värst på väldigt länge.
Ja, det har ni förstås redan märkt...

Nu är tiden lite för långt gången på kvällen för att jag ska skriva några längre rader, men ville ändå påkalla att det snart drar igång igen.
Håll tillgodo!