Fortsättning följer...

På begäran kommer jag idag att avrunda gårdagens, kanske lite tråkigt, allvarligt skrivna blogg, med historier ur karamellhandlandets baksida.
För att bara berätta om en sockerberoende som äter mycket godis är ju inte så roligt, men det finns faktiskt en del skumma händelser bakom det hela.

"I huvudet på en sugar-addict" blir dagens historik.

Alla gånger har man inte det hemma som man så mäktigt måste ha, och därför lärde jag mig tidigt att gardera mig. Jag hade stora gömmor hemma - ifall att någon skulle komma hem och rota.
Jag lade kakor i strumplådan, godispåsar i lådan med viktiga papper(under allt papper förstås), låste in godispåsar i barskåpet osv.
Ibland glömde jag till och med bort vart jag gömt en del saker.

För att gardera sig utan att väcka för mycket uppmärksamhet, krävs en viss planering.
Man vill ju helst undvika frågor som "Har du bulimi, är det barnkalas" osv. Det är aldrig roligt att behöva dra en vals.
Att dra till sig blickar är ju inte heller roligt, men å andra sidan så har jag ju själv tittat snett på andra ibland. Lite får man tåla.
Pengar är ju viktigt att ha med sig vid inköpandet. Gärna mycket, annars känns det väldigt psykiskt jobbigt att inte kunna ta med den där extra chokladkakan - som man faktiskt så väl behöver!
Att ha tillgång till flera affärer, helst inte på hemorten, är ett stort plus. Det är inte bra när kassapersonalen börjar känna igen dig.
Handla aldrig för mer än 200:- per affär, och variera innehållet i korgen. Blanda lite godis, lite kaffebröd, ta med en mjölkliter för normaliserandets skull.
Gå aldrig in i en mindre affär två gånger på samma vecka för att handla likadana saker, det väcker iakttagelse.
Välj hellre stora affärer, och gå gärna in i en specialiserad godisbutik på fredag eftermiddag - där kan du göra helgfynd!

För flera år sedan öppnade en ny godisbutik på Ilanda Köpcentrum(den har nu avancerat till Våxnäs).
När jag fick höra detta, så blev jag överlycklig! Speciellt som godisbutiken på Örsholmen hade slagit igen för ett bra tag sedan.
Jag valde att åka dit redan dagen därpå, och insöp raskt den härliga atmosfären av 500 sorters lösviktsgodis framför mina ögon.
4.95/hg, som hittat!
Påsarna man skulle plocka i var sådana genomskinliga i plast, som man i affärer brukar plocka frukt i. De var med andra ord väldigt stora och, i mina ögon, helt perfekta.

Jag hängde direkt en med öglan om min vänstra hand, och fattade målmedvetet en slev med min högra. Här skulle plockas!
När jag gått igenom halva lokalen, gick jag i ett sådant rus som jag antar att drogmissbrukare vissa stunder kan hamna i.
Det kändes om att jag svävade fram emellan hyllorna, och allt var bara toppen. Det var som om taket hade öppnat sig i butikens ena hörn, allt för att solen skulle kunna lysa in med sina leende, varma glädjestrålar på bara mig.
Det var antagligen också därför som jag inte märkte de fula röda strecken i min vänstra hand, våldet som skedde utav den alltför tunga plastpåsens inskavande i min hud.

Det var först vid sista hyllan, (den med choklad!) som jag vaknade till sans.
Sleven överlastad med Romerska Bågar kom inte ner i påsen. Det tog stopp i öppningen, påsen var full!
En normal människa hade antagligen smått chockerats, och snabbt försökt hitta sin väg fram till kassan utan att blinka. Och sedan skämts halvt ihjäl på vägen ut.
Jag själv drog snabbt slutsatsen att det var dags att gå och hämta en ny påse.
Och det gjorde jag.
Det gick nästan inte att knyta ihop den fulla påsen, men till slut gick det.
Att den aldrig gick sönder är för mig ett mirakel.
En ny påse påbörjades.
Efter att ha knytit ihop den andra påsen, så kom ändå tankarna lite.
"Får nog vänta ett tag innan jag åker hit igen".

Nu fick jag ju förvisso med mig en ganska stor ranson den där första gången. Jag tror ganska bestämt att jag betalade strax över 180:-, och jag minns väl att kassörskan hade svårt att hålla munnen stängd.
Jag inhandlade dessa påsar på en onsdag eller torsdag, och de var både tömda och kasserade lagom till måndag.
Som tur var så hade jag ju även handlat på Obs!, ICA Skåre och några ställen till samma dag, så jag hade garderat mig bra för resten av veckan också.

Mitt värsta godisshopping-minne?
Inte kanske mitt värsta, men för andra är det nog det värsta.
Det var när jag handlade godis för över 1000:- på en dag, och tryckte i mig alltihop över en helg.

Jo, det är nog mitt värsta minne också...

Jag är en gris - en gottegris

Nu för tiden har det lugnat ner sig en aning, det där godisintagandet.
Men det har funnits en ganska lång period av mitt liv där man direkt kan kalla mig sockermissbrukare.
Alla har vi våra laster och favoritgotter, och alla äter vi säkert alldeles för mycket av dessa lite för ofta.
Men jag kan i allafall garantera att de flesta utav er skulle må ganska så dåligt om ni visste i vilka mängder av favoritgodis(lösviktsgodis) som jag brukade inta..

Jag minns hur jag med en kraftig abstinens åkte runt ibland flera butiker för att köpa tillräckligt för att stilla mitt stora behov. Jag vågade inte handla allt i samma affär.
Ja men alltså, vad skulle de tro då egentligen??

Gamla kassörskan på lokala ICA frågade mig för 12 år sedan om jag hade bulimi.
Jag cyklade överallt på den tiden, säkert två mil om dagen. Jag tävlingsred och tränade med min häst åtminstone sex dagar i veckan, samt red andras hästar också.
Samtidigt levde jag på godis, glass och kakor, men gick inte upp i vikt, snarare ner.
Och där stod jag som alla andra dagar, med varubandet fullastat med mina favoriter, och hon frågar mig rakt ut om jag har bulimi.
Gud, så jag skämdes! Och folk köade efter mig och hörde det också.

Efter den händelsen handlade jag förstås fortsättningsvis på lokala ICA, men cyklade också till lokala macken och Konsum i grannorten för att få min dagliga dos.
Jobbigt som satan var det och väldigt enerverande, speciellt som lokala ICA låg på gångavstånd. Gamla kassörskan gick så småningom i pension, men då hade jag redan avancerat till bil och bättre betalt arbete, som tog mig affärerna i stan.
Här kunde jag åka runt ett par gånger i veckan och gardera mig till svåra stunder.

När var då svåra stunder? Ja, när suget satte in förstås.
Några speciella stunder som var värre än andra? Nej.
Jag tryckte godis när jag var glad, ledsen, arg, ensam eller med andra.
Dock ökade intensiteten en hel del när jag var ledsen, och då dämpade det lite bättre om jag förstärkte det massiva sockret jag redan intog tillsammans med annat socker.
Alkohol.

Jag förstod inte då att extrema sockerberoende människor fann samma tillgodogörande av alkohol som av godis, pga dess innehållande av socker.
Det var först när jag började förstå mina problem, när jag läste en massa böcker och pratade med väl insatta människor, som jag insåg att dessa två saker hörde mycket väl ihop.
En alkoholist utvecklar oftast sockerberoende, och en sockerberoende människa kan mycket lätt falla in i kategorin alkoholist.
Jodå, socker ÄR farligt.

Att säga eller ens påkalla att jag skulle ha varit alkoholiserad under denna period är väl att ta i, men det fanns stunder som jag var uppriktigt oroad över mitt eget beteende.
Att min egen far hade ständiga möten med alkoholens onda sidor under min barndom gjorde mig inte mindre oroad.

I slutet av år 2003 kom en kraftig vändpunkt.
Min kropp började reagera väldigt negativt.
Jag drabbades ständigt av nya infektioner, min kropp skrek, min hjärna skrek och jag förstod inte vad som hände.
Jag försökte i allafall göra det som förväntades av mig på arbetet och i stallet, men direkt jag kom hem bara låg jag.
Det fanns ingen energi, allt socker till trots. Hela kroppen bara värkte, och jag hade ständig huvudvärk.

Det hann bli 2004 innan saker kom till ända.
En vacker vårdag somnade min älskade pappa in på sjukhusets intensivavdelning.
Mamma insjuknade åter efter hans bortgång, och jag stod där hemma i stugan och tänkte att det är så här föräldralösa känner sig.
Jag blev mer hemma än på jobbet, orkade inte bry mig i något eller någon.
Drog gardinerna för fönstren och kröp upp i soffan med vovven, världens största godispåse och en bag-in-box med rödvin.

Till slut reagerade ledningen på jobbet och började utreda varför jag så ofta var hemma, min fars bortgång till trots.
Och det var nog lite av min räddning.
Jag kom iväg till läkare, och 2004 träffade jag sköterskan Eva som öppnade mina ögon för det stupet jag faktiskt stod inför.
Och hon hindrade mig ifrån att glida ner.
Det finns inte varken ord eller tankar tillräckliga nog för att tacka henne för det hon gjorde.

I min egen starka(?) hjärna så intalar jag mig själv att jag säkert hade hittat rätt ändå så småningom, för jag har ordnat upp det mesta själv genom åren som gått. Ja, så gott som allt faktiskt.
Så denna storm hade jag säkert ridit ut med, men inte med kanske så positiva aspekter på min egen hälsa som det fick.
Jag insåg att jag var en sk "sugar-addict", sockerberoende.
Och det är fortfarande någonting jag jobbar med.
Ibland äter jag inte godis på långa perioder, och ibland äter jag konstant i en hel vecka.
Dock hela tiden med att i bakhuvudet veta att jag någonstans måste stoppa väldigt snart.

Hur det gick med alkoholen?
En öl eller ett vinglas till maten säger jag väl inte nej till.
Eller en kall öl på kvällen en riktigt varm sommardag, speciellt om man slitit i trädgården och svettats bort sig själv.
Och visst är det gott att dricka på fest. Men jag behöver faktiskt inte göra det, och jag gör det inte alla gånger heller.
Jag skulle säga att jag dricker mindre än vad en normal svensk gör. Men dricker, ja, det gör jag.

Och för var dag som går, så börjar jag mer och mer trava in på området som helhjärtad Homo Sapiens, istället för att bara vara en crazy gottegris.
Livet har visst sina ljusa sidor i allafall... ;)

En dag som alla andra

Så var det grått och puttert ute idag igen. Typiskt hösten.
Ena dagen vacker och härlig, andra dagen mulen och bister. Och nog fasen ska det alltid blåsa helst också, sådär så att man knappt tar sig varken framåt eller bakåt.
Idag är det dock ganska så stilla. Visste fläktar det lite, men inga kraftiga vindar direkt.

Då vi nu bor på andra våningen, tillika också längst upp, i en lägenhet, så hör vi ganska väl när vinden tar i.
Inte så att det på något sätt känns otäckt eller så att man tror att något ska rasa, men tillräckligt för att dra filten i soffan lite tätare runt sig.
Och så fastnar man åter igen längst ner i soffan alldeles för länge... :)

Det bästa med dystra höstdagar är väl att det finns så mycket film som man kan titta på för att fördriva tiden, eller om man bara inte orkar göra något annat förståndigt.
Igår hade "Ghost Rider" hittat in i maskineriet. Den med Nicholas Cage.
Antar att det finns en modell äldre av samma film? Har inte checkat på det, men skulle tippa på det i allafall. Om någon vet, så får ni gärna tala om.
Hur som helst så hade jag inte bara en underhållande tid så länge filmen varade, utan har det även i skrivande stund då jag lyssnar på musik ifrån filmen.
The Outlaws med "Ghostrider´s in the sky" tillsammans med en stor kanna kaffe förgyller nu min morgonstund.
Har dessutom hittat en massa covers på samma låt, så här kan jag nog bli sittandes ett tag!

Det finns mycket bra filmmusik. Har CD-tracks ifrån flera filmer.
Braveheart, Pianot och Schindler´s List är väl de som har etsat sig riktigt. En del av de melodierna går jag ofta och nynnar på.
Men också den gamla "Streets of Fire"-filmens tracks är skön musik.
Ja, det går ju inte att lista något, det finns så otroligt mycket bra filmer, filmmusik och musik över lag.

Något att rekommendera? Skriv på kommentarer!
Alltid roligt att få lite tips.
Så kanske den här tråkiga dagen går lite fortare också.. :)