Jag är en gris - en gottegris

Nu för tiden har det lugnat ner sig en aning, det där godisintagandet.
Men det har funnits en ganska lång period av mitt liv där man direkt kan kalla mig sockermissbrukare.
Alla har vi våra laster och favoritgotter, och alla äter vi säkert alldeles för mycket av dessa lite för ofta.
Men jag kan i allafall garantera att de flesta utav er skulle må ganska så dåligt om ni visste i vilka mängder av favoritgodis(lösviktsgodis) som jag brukade inta..

Jag minns hur jag med en kraftig abstinens åkte runt ibland flera butiker för att köpa tillräckligt för att stilla mitt stora behov. Jag vågade inte handla allt i samma affär.
Ja men alltså, vad skulle de tro då egentligen??

Gamla kassörskan på lokala ICA frågade mig för 12 år sedan om jag hade bulimi.
Jag cyklade överallt på den tiden, säkert två mil om dagen. Jag tävlingsred och tränade med min häst åtminstone sex dagar i veckan, samt red andras hästar också.
Samtidigt levde jag på godis, glass och kakor, men gick inte upp i vikt, snarare ner.
Och där stod jag som alla andra dagar, med varubandet fullastat med mina favoriter, och hon frågar mig rakt ut om jag har bulimi.
Gud, så jag skämdes! Och folk köade efter mig och hörde det också.

Efter den händelsen handlade jag förstås fortsättningsvis på lokala ICA, men cyklade också till lokala macken och Konsum i grannorten för att få min dagliga dos.
Jobbigt som satan var det och väldigt enerverande, speciellt som lokala ICA låg på gångavstånd. Gamla kassörskan gick så småningom i pension, men då hade jag redan avancerat till bil och bättre betalt arbete, som tog mig affärerna i stan.
Här kunde jag åka runt ett par gånger i veckan och gardera mig till svåra stunder.

När var då svåra stunder? Ja, när suget satte in förstås.
Några speciella stunder som var värre än andra? Nej.
Jag tryckte godis när jag var glad, ledsen, arg, ensam eller med andra.
Dock ökade intensiteten en hel del när jag var ledsen, och då dämpade det lite bättre om jag förstärkte det massiva sockret jag redan intog tillsammans med annat socker.
Alkohol.

Jag förstod inte då att extrema sockerberoende människor fann samma tillgodogörande av alkohol som av godis, pga dess innehållande av socker.
Det var först när jag började förstå mina problem, när jag läste en massa böcker och pratade med väl insatta människor, som jag insåg att dessa två saker hörde mycket väl ihop.
En alkoholist utvecklar oftast sockerberoende, och en sockerberoende människa kan mycket lätt falla in i kategorin alkoholist.
Jodå, socker ÄR farligt.

Att säga eller ens påkalla att jag skulle ha varit alkoholiserad under denna period är väl att ta i, men det fanns stunder som jag var uppriktigt oroad över mitt eget beteende.
Att min egen far hade ständiga möten med alkoholens onda sidor under min barndom gjorde mig inte mindre oroad.

I slutet av år 2003 kom en kraftig vändpunkt.
Min kropp började reagera väldigt negativt.
Jag drabbades ständigt av nya infektioner, min kropp skrek, min hjärna skrek och jag förstod inte vad som hände.
Jag försökte i allafall göra det som förväntades av mig på arbetet och i stallet, men direkt jag kom hem bara låg jag.
Det fanns ingen energi, allt socker till trots. Hela kroppen bara värkte, och jag hade ständig huvudvärk.

Det hann bli 2004 innan saker kom till ända.
En vacker vårdag somnade min älskade pappa in på sjukhusets intensivavdelning.
Mamma insjuknade åter efter hans bortgång, och jag stod där hemma i stugan och tänkte att det är så här föräldralösa känner sig.
Jag blev mer hemma än på jobbet, orkade inte bry mig i något eller någon.
Drog gardinerna för fönstren och kröp upp i soffan med vovven, världens största godispåse och en bag-in-box med rödvin.

Till slut reagerade ledningen på jobbet och började utreda varför jag så ofta var hemma, min fars bortgång till trots.
Och det var nog lite av min räddning.
Jag kom iväg till läkare, och 2004 träffade jag sköterskan Eva som öppnade mina ögon för det stupet jag faktiskt stod inför.
Och hon hindrade mig ifrån att glida ner.
Det finns inte varken ord eller tankar tillräckliga nog för att tacka henne för det hon gjorde.

I min egen starka(?) hjärna så intalar jag mig själv att jag säkert hade hittat rätt ändå så småningom, för jag har ordnat upp det mesta själv genom åren som gått. Ja, så gott som allt faktiskt.
Så denna storm hade jag säkert ridit ut med, men inte med kanske så positiva aspekter på min egen hälsa som det fick.
Jag insåg att jag var en sk "sugar-addict", sockerberoende.
Och det är fortfarande någonting jag jobbar med.
Ibland äter jag inte godis på långa perioder, och ibland äter jag konstant i en hel vecka.
Dock hela tiden med att i bakhuvudet veta att jag någonstans måste stoppa väldigt snart.

Hur det gick med alkoholen?
En öl eller ett vinglas till maten säger jag väl inte nej till.
Eller en kall öl på kvällen en riktigt varm sommardag, speciellt om man slitit i trädgården och svettats bort sig själv.
Och visst är det gott att dricka på fest. Men jag behöver faktiskt inte göra det, och jag gör det inte alla gånger heller.
Jag skulle säga att jag dricker mindre än vad en normal svensk gör. Men dricker, ja, det gör jag.

Och för var dag som går, så börjar jag mer och mer trava in på området som helhjärtad Homo Sapiens, istället för att bara vara en crazy gottegris.
Livet har visst sina ljusa sidor i allafall... ;)