torsdag 3 januari 2008

Så trött

Jaha, så hann det bli den efterlängtade julen som snabbt tog slut, liksom det korta nyårsfirandet som blev bra på ett sätt, men också mycket smärtsamt.

Dagen innan nyårsafton slog vädret om och mina leder började protestera skarpt.
Vandrande inne på Maxi på kvällen, kändes det som om huden på mina svullnade fötter skulle spricka upp likt överkokta korvar i vatten för var steg jag tog.
Det gjorde nästan lika ont att le emot sambon vid något försök till en roande kommentar.

Hur länge ska jag behöva utstå detta? Kan ingen bara förstå att detta inte barkar längre?
Då jag stått ihärdigt på Tradolan i över ett halv år, lät nu min reumatolog mig äta något annat ett tag. En annan slags värktablett.
Vet inte vad han tänkte på, men det är en för jäkla stor skillnad på Tradolan och Alvedon.
För Alvedon är precis det jag har fått utskrivet.
Jag äter sex 500 mg tabletter om dagen, och känner inte ett endaste dugg. Inte ett uns till försoning ifrån smärtornas sida.

Snäll som han dock ändå verkar vara, så höjde han upp min cortisondos över jul och nyår, allt för att jag skulle kunna orka med och känna lite glädje över dessa helger.
Det har ju varit lite bättre förstås, hade inte orkat med den långa nyårsnatt som det faktiskt blev annars.
Dock skulle jag ju börja trappa ner dosen igen direkt på nyårsdagen, men detta har jag ännu inte velat göra. Det är då helvetet uppstår i kropp och hjärna.

Det börjar i kroppen, den smärta som intar lederna, den svullnad som fullkomligt övertar mina fötter och händer.
Den hela tankeprocess som sedan drar igång i hjärnan...
De försök till att först tänka bort smärtan. För att sedan totalt förlora kontrollen, till att sedan tro på underverk, för att åter inse att det inte finns några mirakel.
Jag kunde likaväl ha en dödlig sjukdom på en gång, för jag tror att det skulle kännas ungefär likadant.
Denna maktlöshet av att inte kunna påverka eller få bestämma över min egen person.
Jag blir så trött. Så tom.