Sjörövarna

För några år sedan fick jag höra en ganska lustig historia av en nära vän. Den hade dessutom utspelat sig på riktigt, och det gjorde den ännu bättre ur berättarsynpunkt.
Jag ska här försöka skriva ner den så gott jag kan och kommer ihåg.

Vännens föräldrar, ett äldre, lite hippieinfluerat par, hade köpt sig en gammal skorv till båt och tänkte göra Sveriges hamnar osäkra.
De var inte det minsta sjövana, och frågan är väl om de egentligen ens hade åkt färja innan de gav sig iväg.
Till saken hör väl den, att båten de hade köpt säkert inte hade varit på sjön på flera år den heller. Så att det skulle bli en resa kantad av tokigheter, det var det ju ingen som misstrodde.

Innan de kommit sig iväg, hade de dock inhandlat lite saker som de - i sina ögon - insett att de behövde ha med: en vattenkanna, vissa matbestyr, elddon, en musikradio, toalettpapper och 48 flaskor vin.
När vännen ifrågasatte saker som stormkök, hink, gsm-telefon o.s.v. så blev han totalt ignorerad.
Dock hade ett grannpar till föräldrarna konstaterat att båten - av trä - kanske inte skulle komma att te sig så länge till sjöss. Åtminstone inte flytande.
Men då de själva skulle ge sig ut över sommaren, lovade de vännen att försöka hålla lite koll på hans okunniga föräldrar. För som tur var, så skulle han få stanna hemma.

Det hela började ju bra.
Kvällen innan de skulle åka förbrukade de två av vinflaskorna för att fira in sin semester, och gick sent till sängs.
Så de försov sig medans vännens mormor och morfar stod nere vid bryggan, väntandes för att vinka av.
Så småningom kom de dock drullandes, slängde ner sina saker i båten och började knyta upp repen till båten. Dubbelknutarna.
Med ett snöre kvar att knyta upp och mestadels av båten utflytandes ifrån bryggan, kommer de dock på att de kanske ska hoppa i själva också.
Mamman tog ett smidigt skutt över, men lyckades åkalla vattnets gung-gudar, och den bakfyllda pappan förvånades och tappade balansen.
Han föll därefter framåt mot vatten och båt, slog huvudet i fören innan han långsamt gled inunder vattenytan.
Mamman förstod inte vad som hände, utan gnolade vidare på en gammal Hendrix-låt där hon satt och väntade i aktern.
Vännen slängde sig efter ner i vattnet för att dra upp sin far, men han hade inte förlorat medvetandet som man kunnat tro, utan slängde snart upp en hand på bryggan.
Med hjälp av båtfolk i närheten drogs de båda upp, och pappan bälgblåste luft emellan blodstrimmor i ansiktet sittandes på bryggan.

Det omplåstrades, och vännen hoppades i detta på att de skulle avbryta sin båtresa.
Icke då!
Mamman knöt en mörkgrön scarf runt sin makes huvud för att dölja plåstren vid ena ögonbrynet, och fnissandes intogs deras platser i båten igen.
På väg ut ifrån hamnen vinkade de så glatt bakåt emot sin son att de nästan körde in i yttersta delen av piren, men lyckades undanmanöverera.

Sedan utspelar sig dock historien ur andras iaktagande, men fortfarande berättade för vännen.
De nära grannarna hade träffat dem två dagar senare i en vik.
Båten låg löst och guppade i viken med dem sittandes i, och grannarna var oroliga att den skulle gå in i klippor och dyl.
De lägger sig därför så nära de törs och frågar om de inte har ankrat.
Varpå pappan reser sig upp med ett vinglas i ena näven och glatt ropar tillbaks:

"Nej, inte ännu!"

Grannarna försöker förklara vad de menat, men får inget gensvar ifrån de fulla föräldrarna.
De tänker dock att om de lägger sig en bit bort, så kan de ju hålla lite koll på dem i allafall.
Halvtimmen senare får dock grannkvinnan en smärre chock när hon ser pappan ställa sig vid sin båts reling, dra ner byxorna, vända sig om, sätta sig på relingen - och skita!
Grannarna vet inte vad de ska ta sig för, men blir ståendes tittandes på den stora röven som hänger ut över den andra båten.
Mamman får dock syn på dem, och skämtar högt om att maken hamnat i "sjönöd". Varpå hon sedan brister ut i ett världsskratt.

Några kvällar senare berättar annat båtfolk för grannarna hur de sett ett par sitta och grilla - på sin båt! De hade spelat hög rockmusik, mannen hade haft en grön "duk" på huvudet, och kvinnan hade dansat barbröstad till musiken med en flaska vin i näven.
Men mest oroad hade de dock varit av att de hade grillat direkt på durken och undrade till grannarna vad det egentligen var för dårar de sett.
Det hade de dock inte kunnat svara på sa de...

Vid ett annat tillfälle i en större båthamn, så hade ett par skojfriska ungdomar glidit ut med sin sportbåt samtidigt som de flesta av dem hade "moonat" emot bryggans mat-och båtgäster.
Pappan ville inte vara sämre han, utan hade gjort likadant tillbaka emot kidsen - ståendes på bryggan mitt bland alla människor.
Han hade dessutom avslutat med en snabb "helikopter", bara för att vara ännu lite värre.
Men då hade faktiskt mamman skämts en aning, och de hade raskt åkt ut med sin båt igen. Dock hysteriskt fnissandes enligt utsago.

Båtsemestern kantades också av andra smärre anekdoter.
En natt hade de smygit över till sina sovande grannars båt, kastat vatten på dem och skrikit "mayday, mayday!".
En annan natt hade samma stackars grannar vaknat av sällskap i sin ruff - föräldrarna ville sova i säng.
Total glömska av sina kläder efter att ha näcksolat på en havsklippa.
Inkörandet i en ankrad, dyr segelbåt.
Otaligt med grundstötningar, sjöfylleri och diverse annat tokigt.

Under veckorna som de var ute kom de dock att kallas just för "Sjörövarna" ibland dem som sett dem.
Allt som oftast för att i de flesta fall fick se just rövarna på dem, då de sittandes på båtrelingen gjorde sina naturliga behov.
Dessutom pga sitt otroligt dåliga båtsinne och sitt totala borttappande av förnuft i väldigt många avseenden.

När de äntligen kom hem blev vännen så glad, ty han trodde nog att båten skulle ha gjort sitt sista lopp under den där semestern, och att han därmed skulle bli föräldralös.
Enligt föräldrarna själva, så hade det varit en toppentripp! Den bästa av resor!
Enligt de hemkomna grannarna, så hade det varit deras värsta båtsommar.

Två veckor efter hemkomsten sjönk båten förtöjd vid hembryggan.
Alla förundrades över brandskadan på durken när den drogs upp, samt att den faktiskt flutit så länge som den trots allt hade gjort.

Tack vännen, för att jag fick delge mig av denna berättelse på min blogg.
Antagligen så kommer det att få alla som gnäller över sina skämmiga föräldrar att tänka om både en, två och tre gånger! :)
(ja, säkert fyra också..!)

Det levande monstret

"Nurse, nurse! Give me a CT on this man right away, and then put him in OR! Go, go, go!"

Jag har alltid gillat sjukhusserier, och repriserna på Chicago Hope som numera går sent på tisdagarna är en av dem som jag verkligen gillar.
Jag vet att den är gammal, inte lika hipp som Grey´s Atanomy, inte lika väldoktorerad som House och inte har George Clooney i huvudrollen.
Men den känns äkta och så har vi bara 1:an, 2:an och 4:an, så jag har inte så mycket att välja på heller för den delen.

Har alltid varit intresserad av läkarvetenskap utan att för den saken ha fördjupat mig i den på något sätt.
Det hela började väl med att mamma ofta läste högt ur Läkarlexikon, band 1-6 för mig när jag var liten. Hon visste att jag alltid somnade fort då.

Sedan fortföljde jag själv vetenskapen i att ständigt se till att "ha feber" genom att lägga kvicksilvertermometern på en tänd glödlampa varje gång jag inte ville gå till skolan.
Det var dock ett idogt kämpande att skaka ner och värma igen, allt för att inte hamna på en för hög eller låg temperatur.
Mellan 38,5-40 grader var ok, eftersom jag ofta får mycket hög feber när jag är sjuk. Men ville ju inte överdriva heller.
Sista gången hann jag dock inte skaka ner alls, och min ömma moder fann då sin skolkande dotter något nervös i sängen, med en alltför klar blick och rosiga kinder - och med en kroppstemperatur på 43,5 grader Celsius.
Det var då en ny modell av termometer inköptes i vårt fattiga hushåll, en automatisk.
Och så var det roliga slut.
Någon vidare simulant har jag aldrig varit, men just det där att ha feber, det var ju en bra grej.

Under mina yngre år(läs mellan 15-22), började dock intresset för djursjukvård att utveckla sig allt mer.
Vi har ju alltid haft djur hemma, och de skadar ju sig eller blir sjuka de med.
Att lägga bandage på både hästar, hundar och katter har jag gjort många gånger och varje gång är en ny erfarenhet.
Jag har alltid ett skåp hemma med bomull, Jodopax, koksalt, gasbindor, Streptocillin och diverse annat, allt endast för djurens skull.

Oftast är det hästar som jag lagt bandage på.
De är också lättast att göra det på. De står oftast still och så är det ju något att linda runt, mer stabilt.
Gammelhunden blev attackerad av en annan hund ganska illa för några år sedan, och jag fick lägga tryckbandage hemma på köksbordet innan jag fick fatt i en veterinär.
En av våra gamla katter hoppade upp på ett bord där det stod en sprakande adventsljusstake, och tände på sin fjuniga svans!
Vi löste det hela med koksalt, gasbindor och en gammal tubsocka.
När vi väl kom till veterinären, så skickade de hem oss igen med en salva. Och en räkning på 1800:-.
Och då bytte de inte ens bandage.

Idag efter morgonpromenaden med hundarna, möter vi vår egen Kennedy - krigsmaskinen. Katten som aldrig drar sig för slagsmål. Hon börjar bli till åren nu, hade väl hoppats på att hon skulle lugna ner sig lite - men icke.
Tidigare har hon haft rivmärken över ansiktet, och öronen är ju klippta i flera vinklar. Lite näsblod ibland, men inget allvarligt.
Idag blev jag dock väldans orolig när katten möter mig och är helt blodig.
Det var blod längs båda frambenen, på tassarna, i ansiktet, under magen...
Hon "pratade" dock med mig, och verkade ju vara som vanligt till sättet i allafall.
Tur det, tänk om hon hade blivit chockad istället, och gått någon annanstans!
In med hundarna, och Kennedy följde snällt efter in i köket.

Plockade fram mitt lilla "rengöringskit" och tänkte stilla "att nu blir jag väl ruinerad när detta ska sys."
Kan dock meddela att de där veterinärkostnaderna, det få någon annan stå för...
För även om min lilla kisse var så gott som helt nerblodad i ganska stor mängd, så hade hon inte ett sår på kroppen.
Och då har jag gått igenom henne fullständigt.
Med andra ord så borde det därför finnas ett annat djur - och jag förmodar att det är en katt - som inte ser så bra ut, och som antagligen kommer att behöva veterinärvård.

Detta gör mig väl inte direkt lugnare till sinnet när jag drar mig till minnes utav vår nya granne, den fruktade katt-tanten, som skulle både stämma och anmäla ägaren till den katt som gör illa hennes.
Det känns som att vi kanske inte kommer att komma på bättre fot med henne direkt..
Kennedy är ju rena rama katt-Hitler, hon utrotar allt som går på hennes revir. Och hon gör allt för att skaffa sig nya, och därmed större jaktmarker.

Kort och gott, vi har ett levande monster i familjen...

Drabbad av skrivklåda?

Fick frågan häromdagen om jag drabbats av skrivklåda.

"Nej, det tror jag inte. Hur så?"

Jo, för visst är det tydligen så att man uppenbarligen måste ha drabbats av detta fenomen om man har en blogg som man skriver på varje dag.
Efter en stunds tänkande, för jag var tvungen att smälta själva frågan, så svarar jag att jag inte har skrivklåda.

"Jag har tänk-klåda."

Personen i fråga såg ut som ett frågetecken ifrån självaste Mars, och förstod inte alls vad jag menade. Och jag försökte inte förklara heller. Lite skulle hon väl ha att fundera på den dagen med.

För själva grejen, i allafall, för min egen del, så går hela det här ut på att rensa hjärnan varje dag.
Jag har miljoner trådar däruppe som bara blixtrar av elektricitet hela tiden, det går på högvarv konstant.
Jag tänker mer än vad som är bra för en människa - normal eller inte.
Jag ältar inte, men analyserar å det grövsta, minsta lilla sak eller kommentar mals runt där uppe i alldeles för många och långa stunder. Jag tänker på det innan jag somnar, när jag vaknar, det går runt hela dagen..

Oftast när sambon kommer hem och frågar hur min dag har varit, så vet jag inte vad jag ska svara.
Visst har jag gjort saker, ibland flera som tagit upp större delen av dagen.
Men jag minns inte riktigt vad det är. För jag har bara gått runt och tänkt hela tiden, och allt det andra har bara gått på ren rutin.

"Du har tvättat i allafall ser jag."

Jaså? Ja, det hänger ju tvätt ute...
Det är faktiskt ganska obehagligt. Som att leva om saker efter att de har hänt.
Jag minns inte ett uns av att jag har varken tvättat eller hängt det på tork, men det har ju inte varit någon annan här...så..ja...det måste ju vara jag som har gjort det...antar jag.

Ibland så sätter det sig som ett sidominne när jag gjort saker, men då skulle det lika gärna kunna vara att jag har gjort det någon annan dag. Det är liksom inte så klart att det skulle kunna ha hänt idag, men någon gång under veckan kanske.

Under mina ungdomsår skrev jag otroligt mycket, och jag vet att det var mycket till hjälp för mig.
Inte bara för att man växte upp, med pubertet och andra svårigheter för en tonåring, utan också för att jag faktiskt tänkte så mycket.
Då tänktes det ju gärna i negativa banor med, så att skriva var ett sätt att få ur mig alla aggressioner och depressiva tankar. Och alla tårar.
Med åren gick sedan tiden till annat, det blev jobb, flyttande och ett evigt härj - ung som man var. Skrivandet ersattes av fysiskt arbete och livsprövning.
Jag tänkte lika mycket, men orkade inte peta ner det på något papper.

Och där har det varit, ungefär fram tills nyligen.
Jag har inte haft tid, som det så vackert heter.
Inte haft den tiden för mig själv, vilket är synd, för att skriva för mig med min tänk-klåda - det är guld värt.
Undrar faktiskt hur jag har klarat mig utan att få ur mig en del saker genom alla dessa år. Och när jag tänker efter, så har det också varit väldigt tufft och utmattande. Speciellt psykiskt.

Hur som helst, så har många trugat om det länge.

"Men varför börjar du inte skriva igen egentligen? Du är ju så bra på det!"

"Jag minns när du vann pris för dina dikter flera gånger, och det ska du veta, att det var du värd. Du kan ju skriva du."

"Du ska inte sitta här och skriva bokrecensioner, du ska skriva egna böcker. Du ska bli författare. Du skriver helt magiskt."

Det sista ifrån min svenskalärare på Komvux, så sent som för bara några år sedan.
Och visst känns det så roligt och jättebra att få höra sådant. Att man faktiskt kanske är bra på något, och att folk uppskattar något man skrivit eller gjort.
Men jag fattade aldrig riktigt vad jag skulle skriva om i en bok. Jag har väl inte innehåll till någon bok?
Tankar till förbannelse, jo visst, men till en bok?
Fantasi så det räcker och blir över för 100 ungar, det finns med, men till en bok?

Så uppkom bloggfenomenet för några år sedan, men jag var aldrig intresserad.
Såg en bloggsida av Anette i somras, där hon skrev om sina dagar med hästarna bl.a. Det såg riktigt roligt ut, men det var nog inget för mig.
Sen såg jag att en internetkompis, vi kallar honom "Snubben", hade börjat blogga för ett tag sedan. Tanken uppkom därefter att det kanske inte var så dumt ändå.
Som en liten dagbok, men som även kanske kan glädja andra som är intresserade av att läsa.
Och med tanke på att min hjärna var på väg att kortslutas, så var det läge att börja tömma lite.
Jag fick snart inte luft att andas, hjärnan hade inte ork att skicka de rätta signalerna till resten av kroppen.

Sagt och gjort, jag såg till att min tänk-klåda fick komma ut till sin rätt, och sitter nu och "tömmer" lite varje dag.
En alldeles skön morgonstund för mig själv, där jag rensar hjärnan inför resten av dagen.
Och det är precis vad jag behöver.

Kompromiss

Livet erbjuder spännande saker, och oftast så måste man kompromissa för att få ta del utav dem.
Det kan röra sig inom familjen, kanske måste någon jobba lite mer för att det ska gå ihop till semesterresan.
Det kan röra sig inom skolan, det kanske inte går att klara kursen utan att läsa extra på sommaren.
Nästan dagligen sker kompromisser för att både förenkla och försvåra saker för oss. Men vi kanske vill göra det ändå i det långa loppet. För att alla ska bli nöjda i slutändan.
Även vi själva.

Sedan kärleken kom in i mitt liv så har jag börjat inse hur det verkligen är att kompromissa. Även om vi inte gör det med så himla stort allvar, så gör vi det ändå.
I början när man var sådär härligt nykär, när fötterna inte tog mark och man inte kunde göra något utan att tankarna togs upp av den andra människan, då flöt allt bara iväg.
Jag tror inte att jag mindes att något var svårt eller jobbigt, det var bara rosa moln och rosa sockervadd!

Sedan upptäckte man att det faktiskt kom annat emellan, det jobbades ju en del.
För min del var det ju lugnt, men han fick helt plötsligt sitta och fika efter sitt jobb lite då och då. Även då han kanske faktiskt borde ha åkt hem och lagt sig, för att kunna vara utvilad till nästa arbetspass.
Det hela blev ju helt klart lättare av att förhållandet styrktes och han blev alltmer hemma hos mig.
Kompromisserna blev inte lika självklara, vi sågs ju mycket mer. Till slut så mycket att vi faktiskt sa att han bodde här, även om lägenheten i stan fanns kvar till förfogande.
Och plötsligt blev allt sådär lätt och härligt igen. Rosa moln och varm choklad!
Dock blev det allmer påtagligt att vi inte skulle få plats båda två i min lilla stuga för evigt.
Jag hade lyckats tömma två lådor till hans förfogande, och hans dator klämdes in bredvid sängen. Sedan var resten kvar i lägenheten.
Här fick det liksom inte plats.

Efter att han flyttat ut hit på riktigt(med adressändring å allt), så blev snacket mer allvarligt på boendepunkten. Vi bodde för trångt och det kändes. Vi fick inte plats med hans saker, jag hade själv svårt att få plats med mina egna.
Ett sökande på annan bostad påbörjades, och vi tittade både på hus att hyra och hus att köpa.
Vi sa att hittar vi rätt, oavsett om det ska säljas eller hyras ut och vi har råd, då satsar vi på det.
I samband med detta började vi också se över vår ekonomi.
Jag är ju sjukskriven, och det är inget man blir rik på. Han jobbade som behovsanställd, men hade mycket timmar.
Det var ändå inget som skulle hålla så länge om vi skulle behöva ta ett huslån.

Sambon var ändå trött på sitt jobb, och började söka annat. Det tog inte alltför lång tid för honom att hitta ett heltidsarbete.
Jag själv hoppas fortfarande på att medicineringen ska ge ett positivt utfall, så att jag också kan börja jobba snart. Jag vill verkligen komma igång igen.
Vissa dagar tror jag mig kunna utföra mästerverk på alla områden, andra dagar kan jag inte ens resa mig normalt upp ur säng eller soffa. Det är så frustrerande.

Hur som helst, har man ett pengabehov så är den första bästa lösningen att se till att det finns en inkomst, sedan att se till att spara lite mer än vad som är brukligt.
Detta inledde dock till flera kompromisser hemma.
Bl.a så hade sambon gärna två olika pålägg samtidigt på sina smörgåsar. Oftast ost och skinka(och smör, för det blir ju så torrt annars..).
Så vi satt en morgon och diskuterade, och jag sa lite skämtaktigt att han får nöja sig med ett pålägg per smörgås nu när vi ska spara. Går ju inte att sitta och trycka i sig pålägg med mackor heller! Han grymtade väl lite om detta, men har sedan nöjt sig med ett pålägg - kors i taket.

Efter att ha sett mig sitta några morgnar senare med både smörgås, kaffe och yoghurt, kontrade han snabbt med att jag minsann fick välja bort en sak också.
Det gick ju inte att sitta och äta så mycket frukost om han var tvungen att välja bort ett av sina pålägg!
Så jag valde bort yoghurten... :)
Kaffet var otänkbart, och att inte kunna få doppa mina ostmackor däri, var också en förlust. Dessutom var det bara jag som åt yoghurt, så det fick bli det som försvann i från köplistan fortsättningsvis.
Visst hittar det ner i korgen ibland ändå, men det får inte intas som frukost längre, utan som mellanmål eller kanske kvällsmat i så fall. :D

Idag fick jag även kompromissa med själv, då jag glömde att köpa mer kaffe sist vi var till affären. Nu fanns det endast till en mugg kvar i paketet, och jag brukar alltid inta två muggar kaffe på morgonen.
Så lite kris är det i Bregott-fabriken!
Men men, har ju fått i mig halva frukostdosen i allafall. Värre blir det om några timmar, när förmiddagskaffet ska intas.
Då snackar vi verkligen kompromiss, det kan jag tala om...