Det levande monstret

"Nurse, nurse! Give me a CT on this man right away, and then put him in OR! Go, go, go!"

Jag har alltid gillat sjukhusserier, och repriserna på Chicago Hope som numera går sent på tisdagarna är en av dem som jag verkligen gillar.
Jag vet att den är gammal, inte lika hipp som Grey´s Atanomy, inte lika väldoktorerad som House och inte har George Clooney i huvudrollen.
Men den känns äkta och så har vi bara 1:an, 2:an och 4:an, så jag har inte så mycket att välja på heller för den delen.

Har alltid varit intresserad av läkarvetenskap utan att för den saken ha fördjupat mig i den på något sätt.
Det hela började väl med att mamma ofta läste högt ur Läkarlexikon, band 1-6 för mig när jag var liten. Hon visste att jag alltid somnade fort då.

Sedan fortföljde jag själv vetenskapen i att ständigt se till att "ha feber" genom att lägga kvicksilvertermometern på en tänd glödlampa varje gång jag inte ville gå till skolan.
Det var dock ett idogt kämpande att skaka ner och värma igen, allt för att inte hamna på en för hög eller låg temperatur.
Mellan 38,5-40 grader var ok, eftersom jag ofta får mycket hög feber när jag är sjuk. Men ville ju inte överdriva heller.
Sista gången hann jag dock inte skaka ner alls, och min ömma moder fann då sin skolkande dotter något nervös i sängen, med en alltför klar blick och rosiga kinder - och med en kroppstemperatur på 43,5 grader Celsius.
Det var då en ny modell av termometer inköptes i vårt fattiga hushåll, en automatisk.
Och så var det roliga slut.
Någon vidare simulant har jag aldrig varit, men just det där att ha feber, det var ju en bra grej.

Under mina yngre år(läs mellan 15-22), började dock intresset för djursjukvård att utveckla sig allt mer.
Vi har ju alltid haft djur hemma, och de skadar ju sig eller blir sjuka de med.
Att lägga bandage på både hästar, hundar och katter har jag gjort många gånger och varje gång är en ny erfarenhet.
Jag har alltid ett skåp hemma med bomull, Jodopax, koksalt, gasbindor, Streptocillin och diverse annat, allt endast för djurens skull.

Oftast är det hästar som jag lagt bandage på.
De är också lättast att göra det på. De står oftast still och så är det ju något att linda runt, mer stabilt.
Gammelhunden blev attackerad av en annan hund ganska illa för några år sedan, och jag fick lägga tryckbandage hemma på köksbordet innan jag fick fatt i en veterinär.
En av våra gamla katter hoppade upp på ett bord där det stod en sprakande adventsljusstake, och tände på sin fjuniga svans!
Vi löste det hela med koksalt, gasbindor och en gammal tubsocka.
När vi väl kom till veterinären, så skickade de hem oss igen med en salva. Och en räkning på 1800:-.
Och då bytte de inte ens bandage.

Idag efter morgonpromenaden med hundarna, möter vi vår egen Kennedy - krigsmaskinen. Katten som aldrig drar sig för slagsmål. Hon börjar bli till åren nu, hade väl hoppats på att hon skulle lugna ner sig lite - men icke.
Tidigare har hon haft rivmärken över ansiktet, och öronen är ju klippta i flera vinklar. Lite näsblod ibland, men inget allvarligt.
Idag blev jag dock väldans orolig när katten möter mig och är helt blodig.
Det var blod längs båda frambenen, på tassarna, i ansiktet, under magen...
Hon "pratade" dock med mig, och verkade ju vara som vanligt till sättet i allafall.
Tur det, tänk om hon hade blivit chockad istället, och gått någon annanstans!
In med hundarna, och Kennedy följde snällt efter in i köket.

Plockade fram mitt lilla "rengöringskit" och tänkte stilla "att nu blir jag väl ruinerad när detta ska sys."
Kan dock meddela att de där veterinärkostnaderna, det få någon annan stå för...
För även om min lilla kisse var så gott som helt nerblodad i ganska stor mängd, så hade hon inte ett sår på kroppen.
Och då har jag gått igenom henne fullständigt.
Med andra ord så borde det därför finnas ett annat djur - och jag förmodar att det är en katt - som inte ser så bra ut, och som antagligen kommer att behöva veterinärvård.

Detta gör mig väl inte direkt lugnare till sinnet när jag drar mig till minnes utav vår nya granne, den fruktade katt-tanten, som skulle både stämma och anmäla ägaren till den katt som gör illa hennes.
Det känns som att vi kanske inte kommer att komma på bättre fot med henne direkt..
Kennedy är ju rena rama katt-Hitler, hon utrotar allt som går på hennes revir. Och hon gör allt för att skaffa sig nya, och därmed större jaktmarker.

Kort och gott, vi har ett levande monster i familjen...