Peppar, peppar - det sket sig

Snoret anfaller! Tji fick jag som trodde att det skulle gå så lätt.
Nu sitter man "i smeten" igen, skulle man väl kunna säga. :)
Som tur är så är det värsta att behöva snyta sig hela tiden, huvudet sitter där det ska och jag har ingen feber. Hostar lite förstås, men inget som dödar varken mig eller någon annan.
Man får vara glad för det lilla!

Nu är det bara en dag kvar, imorgon ska vi hämta Mazon!
Vi låg och peppade(neej, inte pippade..) varann i sängen innan vi somnade, så att vi nästan inte kunde sova när det väl var dags.
Lagom efter midnatt gick visan:

"Imorgon är det löööördag, då ska vi hämta Mazon!!! :D"

"Jaa, imorgon ska vi hämta bäbisen, jippiiiee!! :D"

Följt av ett klappande i händer, ett förväntansfullt fnitter eller någon annat space:at ljud, så Cheyenne flög upp och ner i sängen, över och emellan oss och trodde att det var värsta roliga leken!
Vuxna människor leker puckade tillsammans.

Men vi är väldigt exalterade över att Mazon ska få hem till just oss, och vi försöker nu att göra den bästa av hemsituationer att ta hem honom i.
Ja, för även om vi har bott här i över en månad, så kan ju ingen anklaga oss för att inte ha flyttlådor och annat över högt och lågt.
Har lyckats fått undan en hel del, inte genom att plocka upp, men att ställa undan dem så länge. Så kan man ta det eftersom när tid och ork finns. Ett bra tips jag fick!
Har känt en fullkomlig ångest över alla dessa lådor, klädsäckar och småplock, men nu åker de alltså in i förråd och klädkammare så länge!

Får också lite ångest när jag läser i dagens tidning att det snöat i norra Värmland igår.
Hoppas verkligen på att denna vackra höst kan få vara ytterligare ett tag, tycker så mycket om dess färger och den nyttiga luften. Åtminstone känns den otroligt nyttig, som att varje andetag rensar lungor och luftrör var gång man är ut.
Det är så friskt och härligt, men snart kan det alltså vara dags för kyla och is.
Och vinterkläder.

Det håller avstånd

Vad håller avstånd?
Ja, om man nu ska snuska till det lite så är det det förbannade slemmet och snoret som jag tänker på. Det där som man oftast aldrig slipper undan när man är förkyld.

Igår kväll trodde jag att hela pannbenet putade ut av rena påfrestningen uppe i bihålorna, och sprang idogt fram och åter till toalettspegeln för att se om så var fallet.
Dessbättre fann jag varje gång att huvudet satt där det skulle, men passade på att snyta ut en hel bulldeg varje gång när jag ändå var där.
Det, tillsammans med vitlökstabletter i alltför stora mängder(i allafall enligt burketiketten), flera påsar kamomill-té, och sömn i stora dagsportioner verkar nu alltså hålla det bisarra slemmet på avstånd.
Något som jag finner otroligt skönt.

Huvudvärk och feber har jag förvisso, och hostar litegrann.
Men det är inte hosta a la sambon, som förra veckan gick och tryckte tillbaka sina tarmar efter varje hostattack.
Jag har mer en harkelhosta, a la "Mr. Bean cover it up"...

Skönt i allafall att det vände så snabbt(peppar, peppar!!!).
Var lite oroad över att lille Mazon skulle komma hem till huset som doktorn glömde, och att vi skulle skrämma slag på honom med alla blodiga papperstussar.
Ja, för både sambon och jag lider av åkomman "blöda-näsblod-ganska-ofta", speciellt när vi snyter oss - vilket man väldigt ofta gör när man är förkyld.
Ser väl ibland ut som vi pucklat på varann, när båda springer runt med papper i ena eller båda näsvingarna.
Inget vi vill utsätta den lille för direkt inte! Men sen kommer väl även han - liksom de andra djuren - att härdas. :)

Snart är det ju dags att hämta vår lille bäbis, vi kan knappt tänka på annat!
Två vuxna människor som irrar runt likt barn på julafton och bara pratar om denna lilla fantastiska varelse, vi ser nog inte kloka ut...
Men säg den blivande eller nyblivna förälder som ser klok ut! :)

Nu är man krakig också

Krakig? Ja, förkyld.
Trodde glatt att de där små basiluskerna hade glömt bort mig, då sambon gått och snörvlat och hostat i över en vecka. Men icke då, de hade bara inte så bråttom.
Kände igår kväll att huvudet var som en enda stor säck med bomull, och jag vaknade flera gånger under natten. Endera höll jag på att dö av värmeslag, endera trodde jag mig befinnas naken på Grönland.

Nu är det snor i typ hela systemet, huvudet bankar och ögonen vill bara trilla igen. Tvingar i mig varma örttéer på löpande band och har ätit vitlökstabletter till frukost och lunch.
Eller ja... Enbart ätit vitlökstabletter till frukost och lunch stämmer bättre.
Smakfloran strejkar som vanligt vid förkylning, och jag kan ju inte på något sätt påstå att magen skriker efter något heller.
Same as usual med andra ord.

Igår fick jag veta att jag ska fortsätta med bassängträning på tisdagar tillsvidare.
Egentligen var det min sista gång igår, men nu blir det alltså en fortsättning och det känns jättebra!
Med tanke på all övervikt som jag numer dras med, så är det alldeles förträffligt att få komma ner i en varm bassäng och känna sig tyngdlös.
Det har också mjukat upp alla leder väldigt bra, plus att det är ett glatt gäng som tränar tillsammans.
Sjuka och med krämpor, ja visst. Men glada och framför allt trevliga är de allihopa.
Jag försöker komma dit att tänka lika positivt över mina "åkommor" som många av dem gör. Det kan ju bara bli bättre, eller hur?

Även den här krakigheten kommer att ge med sig i sinom tid, och då är det bara att vinna mark igen.
"Dä ä bar å åk" som en viss skidåkare brukade säga.

Att tänka till

Fick några kommentarer på gårdagens blogg, varav några jag valde att radera bort pga att de inte hade med saken att göra.
Det första inlägget vet jag ju redan vart det kommer ifrån, och de personerna mår antagligen inte så bra heller. Så det är faktiskt inget jag bryr mig om.
Dock valde jag att lägga in en undersökning om vad ni egentligen tycker där ute.
Hur många djur ska man ha för att det ska räknas som många?

Här gäller det att tänka till lite, för 20 fiskar i ett akvarium räknar då jag som 20 djur. Är det mycket?
En bonde som lever på sina 200 mjölkkor, det är för jäkla många djur. Men kanske inte i hans/hennes sammanhang?
För ett par som bedriver hunduppfödning som hobby och har tio hundar, något som är ganska vanligt. Är det för mycket?
För en människa som handhåller turridning på med 12 hästar, är det för många?
För två personer, utan barn, som bor på landet och har en hund, tre katter och en kanin. Är det verkligen mycket?

Jag tror att man ser till sina egna möjligheter att ta hand om djur, och vad som är många för en själv när man svarar på frågan.

Personen med akvarium är kanske pälsallergiker, men tycker mycket om sina fiskar.
Bonden har antagligen, förutom sina kor, en hund till jakt eller gårdshund, och säkerligen ett par katter som håller rent gården på råttor.
Har man hundar, har man ofta katter, det visar gjorda undersökningar. Så på kenneln räcker det troligen inte med att endast räkna de tio hundarna som "de många" djuren.
De flesta hästmänniskor har även hund. Och i de flesta stall finns det också katter, även här för att hålla råttorna borta. Hästtäcken är alldeles för dyra för att få upptuggade av dessa små bestar.
Apropå kostnad, så är det dyrt bara att ha en häst i drift, så jag kan tänka mig vad det skulle kosta att ha 12 stycken.

Så då kommer vi nu till paret på landet, med en hund, tre katter och en kanin. Inga barn.
Visst äter alla djuren, men inga jättemängder. Endast hunden är försäkrad.
Katterna sköter sig ganska bra själva, ägarna ser till att de har vad de behöver och myser och pysslar gärna med dem.
Kaninen är inte speciellt kelen av sig, men vill förstås ha mat och vatten varje dag. På fina dagar, vill han ut i hagen på gräsmattan och springa litegrann.
Hunden behöver mest omvårdnad, men är mycket lättskött och smidig att ta med sig om paret ska åka någonstans.

Med facit i hand, är parets djur för många?
Ja, kanske.
Men de har valt detta själva, de älskar sina djur och skulle aldrig låta dem komma i kläm eller uppleva obehag.

Med andra ord så har VI valt att ha vår hund, våra tre katter och vår kanin, för vi älskar djur och vi kan ta hand om dem.
Vi skulle aldrig välja att skaffa ytterligare ett djur om inte det var lika välkommet och älskat som de vi redan har.
Vi skulle heller aldrig skaffa några fler djur om vi inte hade råd att ta hand om dem.
Hade vi inte råd med det, så skulle vi nämligen heller inte ha råd med oss själva.
Och det ser vi till att prioritera att vi faktiskt har.

Los tillscotto

...skulle det ju kunna heta på spanska, i allafall i min hjärna.
Nytillskottet i familjen ska dagens blogg handla om, eftersom jag ju så gärna skriver om senaste nytt så väldans ofta. ;)

Ganska så snabbt har vi nu lyckats att föröka oss igen. Blivande provrörsbarns-föräldrar månne vara avundsjuka.
(Kan ni finna er i fyra ben, tjugo tår, lite spetsigare näsa och något mer hår än brukligt, så kan vi hjälpa er på traven)

I somras anlände Rufus i all sin glans in i vårt dåvarande hem.
Han mottogs som en gullegris av oss, en lekkamrat av Cheyenne och som ett monster av gammelkatterna.
Han följde sedan med oss till vårt nya hem, har växt så det knakat både här och där, och har nu utvecklats till att ses som en fullkomlig racergalning av oss, en häftigare lekkamrat av Cheyenne och som en terrorist av gammelkatterna.
Men han är en riktigt härlig personlighet:

#han håller oss sällskap när vi ligger i badet(han intar då handfatet),
#han håller oss vakna på natten(han äter på mitt hår och leker hartass med mina händer, och slickar sambon i näsa, öron och ögon och biter i hans tår),
#han repar ekparketten med sina racer-moves,
#han river ner blommorna och-/eller gräver i blomkrukorna,
#han leker klättervägg i väven på väggarna,
#med mera...

Han är bara för älskvärd.

Det är väl egentligen därför som vi fortfarande inte vet vad vi tänkte med, när vi nu är blivande valpägare. Men valpar bara äter och sover ju, det vet väl alla? :S
Igår gick nämligen tåget(egentligen min Primera, men den är inte så miljövänlig) ner till Småland, för att titta på en uppenbarelse vi hittat på nätet.
Det mest söta, lilla lurvigaste du kan tänka dig, en liten fjällräv(fast ännu sötare) i mini-format.
En liten MAZON. :D (uttalas Mejsån)

Vi satt där hemma hos Mazons uppfödare och försökte bete oss som normala vuxna, men vi hade ju bara ögon för den lille tuttefnutten som lekte runt på golvet.
Cheyenne var naturligtvis med för att säga hej, och hon tyckte nog att han skulle bli en alldeles förnämlig lekkamrat.
Vi hade väl redan bestämt oss när vi åkte ner, men man ville ju ändå se vad Cheyenne skulle tycka, och att Mazons uppfödare skulle tycka att vi verkade okej.
Så det var ju bara att låta våra leenden spricka upp när det var dags att säga de magiska orden:

"Vi tar honom!"

Men eftersom vi själva satt oss i den sitsen att inhandla halva IKEA förra veckan, naturligtvis också dagen innan sambon blev sängliggande i feber och hosta, så måste vi nu sätta ihop allt i rekordfart lagom till helgen.
Allt för att det ska vara struktur och reda när lille Mazon kommer till sitt nya hem till helgen.
Dock har jag fått ett bra tips ifrån Lena, vart jag ska göra av alla oupplockade flyttlådor som inte plockar upp sig själv. Så det ska jag ta fasta på, så vi får undan lite!

Så det är väl bara att gaska upp sig och sätta fart...(?)
Vi ser i allafall fram emot helgen, för då kommer lille Mazon hem, lådorna till trots!


Idag är det tyvärr också en sorgens dag, då Sussie - katten som min sambo växt upp tillsammans med - ska få somna in i all sin ålderdom.
Vila i frid Sussie <3