Bonzai?

Sittandes på trappan till tvättstugan har jag de senaste dagarna gjort den visuella upptäckten av tänkande.
Medans hundarna lekt, vilat, sprungit och nosat runt på gräsmattan, har jag i mitt stilla och smått förfrusna sinne suttit och iakttagit världen framför mina blodsprängda ögon.

Saker som varför himlen är blå och molnen vita har ju slagit till förut, men det var ju när man var ung och blid. Ja, dum helt enkelt.
Så förutom att fascineras av höstens alla färger, dess magi till att göra en till en isglass i solsken och överhuvudtaget lyckas att ta död på allt grönt, så har jag även fått fram idel tankar av annat, inte lika höstigt slag.

Varför ser tallen i trädgården ut som en bonzaiträd?
Ni kanske har sett dessa små tillklippta träd som finns att köpa. Ganska söta i en liten kruka om man nu gillar sådant.
Men när stammen på en tall delar sig i fyra och låter armarna peka åt alla möjliga håll och kanter - till och med neråt! - ja, då ser det allt bra konstigt ut.
En tall för mig, är ett högt, starkt och ståtligt träd, men detta åbäke är bara ömkligt. Den ser faktiskt ut som ett mega-bonzaiträd.
Och varför gör den det? :S

Varför snurrar bara torkvindan åt ett håll?
Det kan blåsa ifrån alla möjliga vindstreck, men nog fasen snurrar bara vindan åt vänster.
Den kan snurra åt höger, jag har provat.
Knuffar man till den, så snurrar den åt höger, för att sedan ge avkall och börja glida åt vänster igen.
Jag har gått med den flera varv runt till höger, och den stoppar ingenstans.
Den skulle med andra ord mycket väl kunna snurra åt höger, det ser faktiskt till och med lite skönare ut åt det hållet.
Så varför snurrar den bara i vänstervarv?

En annan mycket stor undran som jag nu ställt mig själv ett flertalet gånger:
varför i all världen sitter jag och förfryser på en tvättstugetrapp utan kaffe???
Nu ska valpen bäras ner för trapporna, så det är bökigt nog som det är än att jag ska plocka med mig mer saker.
Men en liten termos, en liten ryggsäck att stoppa den i och även en stor filt att svepa in sig i emot höstkylan?
Det är en grymt bra tanke alltså! Känns väldigt positiv och genomtänkt, och framförallt väldigt trevlig!

Tänk er mig sitta på denna lilla trätrapp, solen skiner, fåglarna kvittrar, kaffet doftar.
Hundarna har det roligt på gräsmattan framför, där sedan åkrarna breder ut sig vida och höstlöven virvlar runt av nordanvinden.
Torkvindan snurrar tappert i vänstervarv, bonzaitallen vaggar tungt sina missbildade grenar, och jag har svept runt mig en riktigt tjock och värmande fäll.

Det är ju nästan för fint för att vara sant, tycker ni inte? ;)

Morgonstund har guld i mun

Satansförkyld, utsliten, nybliven morsa. Så skulle man kunna beskriva läget för mig just nu.
Det har varit några omtumlande dagar, och förkylningen hade tydligen inte ens nått sin kulme sist jag skrev.

I lördags, den 13 oktober för att vara exakt, så gick vi en tidig morgon till mötes.
Klockan 10.00 skulle vi vara nere i Gisalved och hämta familjens nytillskott, och vi ville ju inte komma en minut för sent.
Dock är varken sambon eller jag morgonmänniskor och denna morgon var det jag som drygade ut frukosten, så redan från start var vi 30 minuter sena.

Då Cheyenne också ätit upp de redan inhandlade leksakerna, så hade vi i förväg tittat ut att det fanns en hundbutik i Gislaved. Vårt mål var därför att hinna in där och kompensera innan vi åkte mot rätt destination i den lilla staden(?).
På plats 10.45(ganska imponerande ändå!), stod vi där alla tre - för Cheyenne var ju förstås med - och väntade med spänning på att ta hem vår lille prins.
Ganska skönt var det att det blev några koppar kaffe, lite kakor, lite pappersarbete och en massa prat innan vi kom iväg, för vi var nog båda ganska så nervösa.
Fast nervösa på ett bra sätt.
Mer; kommer vi att fixa det här, blir vi bra föräldrar o.s.v.

Men de tankarna försvann väldigt fort av det varma mottagandet som vi återigen fick, och väl på hemväg var det mest bara spännande och framtidsutsagande.
Väl hemma hade klockan hunnit bli 19.00(!), och min smarta tilltänkte hade övertalat mig till pizzabeställning på hemvägen.
Detta VAR smart, för vem hade orkat(läst: haft tid) att laga mat efter en så lång dag borta och i bil? Dessutom med en ny liten bebis med sig hem!
Mycket riktigt: inte vi! :)

Det blev en lugn första natt, när månen sakta tog oss över till den 14 oktober och ytterligare en tidig morgon.
Dessutom var det någon som vaknade en kvart före väckarklockan och indikerade KRIS!
Icke förberedd som jag var, så hann jag inte längre än få på mig byxorna innan jag kände den bekanta doften av hundurin bredvid sängen...
Icke förberedda var vi heller på att valpen indikerar kris var tjugonde minut, fast vi ser aldrig riktigt indikerandet - det bara liksom händer...

Morgon nr.2 var jag förberedd.
Jag hade sovit i t-shirt, strumpor och tunna mysbyxor, och en tröja låg färdig för påkastning på skänken i sovrummet.
Lagom till den berömda indikationskvarten före väckarklockan, slängde jag mig därför nyvaket ur sängen, slängde på mig tröjan, tog kärleksfullt men raskt upp valpen och pussandes honom god morgon tryckte jag brutalt in mina svullna fötter i de uppställda Foppa-tofflorna.
Nerför trappan bar det, jag stel som en pinne, och ut på gräsmattan.

"Åh, vad duktig"!!

Morgnarna har därefter förlöpt alldeles utmärkt, tills idag.
Fötterna ville inte in i tofflorna riktigt, och när jag väl öppnar dörren ser jag att nattarbetande grannen är på uppgång i trappan med båda sina katter runt fötterna och en stor träningsbag på axeln.
Jag blir ståendes, väntande på att han ska komma undan någon gång, med en alltmer gnyende valp i famnen.
Innanför dörren hör Cheyenne att det är fler därute och stämmer upp i ett varningsskall som får den lille att låta bägaren rinna över...
Ilandes nedför trappan känner jag den varma vätskan rinna genom armarna och varsamt tränga in genom både tröja och byxor.

Vad kan man göra? Inte skälla på den lille i allafall, han gjorde så gott han kunde och blåsan är ju inte jättestor heller.
Nej, det lättaste är förstås att skylla på grannen, så det var det första jag gjorde när jag kom tillbaka in med lillprinsen.
Nyvaken och tillfälligt oförstående, fick sambon sig en ilsken förklaring till varför jag såg ut som att jag stått i en fontän när vi kom in igen.
Allt på grund av grannen!