En dag för trötta människor

Låg och tänkte igår innan jag somnade, vem är det egentligen som kommer på vilka de där viktiga dagarna ska vara och när de ska vara i almanackan?
Som exempel har vi Internationella Kvinnodagen, Värnlösa barns dag, Fettisdagen, Kanelbullens dag o.s.v.
Vilka är det som får upp idén och sen lyckas att få igenom det?
Satt och bläddrade i min lilla kalender och blev snopen över vilka "speciella" dagar det egentligen finns. Och hur många de är.
Titta själva så får ni se.

En del av dagarna är ju faktiskt väldigt bra, själv uppskattar jag speciellt både Fettisdagen, Våffeldagen och Kanelbullens dag extra mycket. Hörde att det ska finnas en Pannkaksdagen också, så det ska jag givetvis ta fasta på. Inte med fasta dock.. :)
Tycker dessutom att det helt klart borde finnas Glassdagen, Internationella Pizzadagen, Chokladpralinernas dag, och jag hoppas definitivt att någon ska klubba igenom för det snart.

Idag tänkte jag själv klubba för en speciell dag,
nämligen DAGEN FÖR TRÖTTA MÄNNISKOR.
För en sådan dag borde det absolut finnas, och den ska ligga på en fredag och vara röd, så man får vara ledig och därmed en lite längre helg.

Detta gäller ju dock endast de stackare som sitter och träter på sina jobb måndag-fredag, alla gör ju dock inte de arbetstiderna. Om så vore, så skulle Sverige gå under.
Men jag tänker naturligtvis även klubba för att hela befolkningen ska vara ledig hela helgen efter Dagen för trötta människor.
Detta så att alla kommer att förstå innebörden av att få rå om sig själv och sin familj, få sova ut och inte behöva bry sig alls. Och att det faktiskt finns en speciell helg för det, eftersom vi svenskar uppenbarligen är så styrda av kalendrar och scheman - det är viktigt.

Nu kanske inte denna dagen kommer som något lika fantastiskt som Dagen för terrorismens offer eller så, men det skulle helt klart komma högre i "Speciella dagar-TOPP 10".
Och jag tror att jag skulle kunna få lite eloge för det hela på något sätt också..

Idag utser jag den iallafall för mig själv.
Jag hade tänkt att köra lite saker till nya lyan även idag, och packa ner lite saker i stilla mak.
Men jag kände bara när jag vaknade att -nej, inte idag.
Det kan förvisso bero på vädret som gör att varenda led i kroppen stramar upp sig, och mitt goda humör sjunker till nivå zero.
Det är faktiskt det mest troliga.
Men sen så kändes det lite bättre när jag kom fram till att detta skulle vara min "tröttisdag". Och nu är jag så inne i det redan att jag faktiskt funderar på att skippa frukosten, och istället hugga in på den bit kladdkaka som bara står i kylen och torkar.

Sen krypa ner i soffan med en massa filtar och ostbågar och sätta på DVD:n med någon halvspännande film i.
Då gör det nämligen ingenting om man somnar. För det få man göra idag.
Fördelen med DVD eller VHS är ju att man kan backa/spola tillbaks och titta ifrån där man började missa.

Gud vad skönt jag ska ha idag!
Kanske ska börja med sambons Daimglass som ligger i frysen...?

Goda grannar?

Mer frågetecken, jag vet! Men vad ska jag göra då? Ooops, ett till!

Igår var jag och tappert bar upp små säckar med kläder till nya lägenheten.
Försöker göra lite varje dag när sambon jobbar. På så vis känner även jag mig lite nyttig och användbar i vardagen, hemma och sjukskriven som jag är.

Igår fick jag dock smärre panik, när jag öppnar ytterdörren till huset och hör att det tjuter i hela hallen. Låter nästan som en brandvarnare. Snacka om att få adrenalin!
Dessutom verkar det som att ljudet kommer uppifrån, så jag springer upp och lyssnar och - aaahhh!!! Det låter inne i vår lägenhet!
Sliter upp dörren och springer och letar rök, för jag var i det här läget helt hundra på att det faktiskt var en brandvarnare som tjöt.
Kommer ganska snart på andra tankar när jag märker att ljudet mer eller mindre kommer ifrån en av sambons flyttkartonger...hrm.
Får ganska raskt fram världens minsta väckarklocka, med världens högsta pip!
Har aldrig så brutalt tagit ur batterierna ur något tidigare.
Sen gick ju min stilla undran hur detta har påverkat grannarna, för inte kan de ha gått ovetandes om detta ljud inte.
Och hur länge hade klockhelvetet låtit egentligen??

Nåväl, igår mötte jag en av de okända grannarna.
Vi har tre stycken som bor i samma hus som oss, och den ena är en arbetskollega till mig. Han bor på samma våning.
På våningen under bor två ensamstående medelålders kvinnor, och igår mötte jag den ena utav dem.
Hon började väldigt artigt(verkade inte ha några men ifrån väckarklocksljudet):

"Är det ni som ska flytta in? Vad roligt, när kommer ni permanent?
Jag heter X-X och bor här inunder jag, och jag har tre katter."

"Det har vi också."

"Va?"

"Vi har också tre katter", upprepar jag.

"Har ni TRE katter??!", fullkomligt skriker tanten.

"Jo...ja. Det har vi. Jättesnälla", skyndar jag att lägga till. Detta trots att jag vet att Kennedy är en krigsmaskin, som alltid går bärsärk för att vinna nya revir.

Efter detta uttalande går tanten fullkomligt upp i falsett och skriker om att hon minsann snart måste flytta för att hennes katter ska få någon ro, och att alla andra grannkatter springer in och äter upp hennes katters mat, och skulle det ske något med hennes katter igen(någon hade tydligen blivit skadad i ett slagsmål) så skulle hon minsann anmäla och stämma ägaren!!
Helt tossig vart hon, och jag försäkrade stilla att allt nog skulle gå bra, innan hon smällde igen sin dörr så hårt att jag trodde att den skulle rämna.
Kvar stod jag med långt ansikte och kände mig lite...eh..nervös.

Första mötet med grannarna började ju bra. Verkligen. :/

Så sorgligt

Så sitter man här igen vid den lilla skärmen.
På himlen utanför tornar stora tjocka moln upp sig.
Det är pissväder på ingång även idag.

Trycker omsorgsfullt ner ostmackor i en mugg Zoegas Mezzo, innan de åker in i munnen. Himla gott alltså!
Det var på detta sätt jag lärde mig dricka kaffe som barn. Mamma doppade alltid en ostmacka i lite kaffe, och jag tyckte att det var jättegott.
Det slutade alltid med att jag dränkte smörgåsen i kaffet, eftersom jag ju ville ha så mycket smak som möjligt. Sedan hällde man i sig resterna av kaffe, halvsmält ost och en gröt av brödsmulor. Mums!:)

Så småningom förstod jag även innebörden av att dricka kaffet som det var.
Ett tag körde jag med lite mjölk i, för att hinna sörpla i mig det innan jag for till jobbet. Ville ju inte bränna tungan av mig!
Men det bästa kaffet, det är svart och starkt.


Nu börjar grannar och stallfolk märka av att man gör saker här nere.
Eftersom sambon har varit tvungen att tömma sin lya i stan, så hade han ingenstans att ställa sina saker.
Ja, för här hade det inte gått in.
Så bussiga som våra nya hyresvärdar är, så fick vi köra hans saker direkt till den nya lägenheten, utan att för den sakens skull betala någon hyra.
Den står ju ändå tom.
Därför har vi också utnyttjat fördelen med att försöka köra undan saker ifrån stugan lite pö om pö, för att inte få allt på en gång.

Och grannarna som förstås gärna hänger lite extra utanför fönsterkarmarna, har naturligtvis inte kunnat undgå att det förekommer en viss aktivitet här nere.
Så de har kört sina vanliga knep, och är ute och "går" när man sliter som bäst. Och förstås så måste de ju stanna till och fråga vad som pågår i detta skede av våra liv?
När man berättar att vi ska flytta, så ser de både förvånade och lite halvsuspekta ut och "ojjar" sig och tycker att det ska bli så tråkigt.

Har ju ändå bott här i ganska många år, och som yngst i grannskapet så har alla de äldre paren åtagit sig att leka föräldrar både en och två gånger.
Det är underbara grannar(de flesta), och det ska faktiskt bli ganska så ledsamt att flytta ifrån dem.
Jag har fått många handtag genom åren, speciellt de kalla vintrar när vattnet har frusit och de har turats om att låta mig både få duscha, tvätta och hämta dricksvatten hos dem.
I höstas när jag var som sämst i mina leder, så kom de och klippte gräset och vattnade blommorna, alltid med en ödmjuk hälsning genom fönsterrutan till soffan där jag låg nedbäddad i värk.

Och alla grannfesterna som de alltid haft i alla år innan jag kom.
Det ena grannparet som bodde här flera år före mig har aldrig fått vara med, men mig har de alltid frågat.
Så har man suttit där med dem och smuttat maltwhiskey, och lyssnat på deras gamla historier om barndom och ungdomsår, om arbete och barn o.s.v.
Och även om jag inte har känt igen mig ett dugg, eller inte ens vetat vad de har pratat om så har de aldrig uteslutit mig ur varken diskussion eller deltagande.

Det är sorgligt att behöva flytta, när man har så bra grannar.
Och det verkar faktiskt som om de är ledsna över att en annan försvinner med. :(

Hoppas att det är lika bra grannar dit vi flyttar...

Jobba?

Många frågetecken som kretsar runt mig nu som ni säkert både ser och förstår.
Som om inte flytt av både oss själva och min mamma räcker gott och väl, så ringer de också ifrån ett tidigare extrajobb jag haft och - erbjuder mig heltidsanställning!
Även fast de vet om att jag är sjukskriven.

Vad göra nu? Visst funkar hela jag mycket bättre på Cortisonet, och visst är det också ett mycket lättare(för kropp och leder) jobb än mitt ordinarie.
Faktum är jag tror att jag skulle klara av att göra de arbetsuppgifterna redan nu, men inte mitt ordinarie.
Sitta med ett headset och ha ett tangentbord framför sig. Det klarar jag faktiskt.
Men jag skulle säkerligen inte klara att gå in på heltid direkt, men definitivt några timmar om dagen.

Och ett heltidsjobb. Hur ofta får man erbjudande om det bara sådär?
Har jag jobbat på min nuvarande arbetsplats i åtta år, nio inom företaget, och aldrig blivit erbjuden heltid.
Så det här känns jättestort för mig, och jag vet inte vad jag ska göra. :(

Hjälp..?

Hur ska allt gå?

Mitt i all glädjeyra och fullkomlig lycka över att äntligen ha hittat ett större och passande boende, har ändå en viss oro börjat kännas av längst där inne.
Inte över mig och sambon, nej absolut inte!
Utan mer; har jag råd, ska djuren trivas, tänk om grannarna är dumma?

Tänk om katterna försvinner? De har ju ändå bott på ett och samma ställe i över sju år. Det är min största oro.
Vi kommer ju att bo i en lägenhet(förvisso görstor) på andra våningen, och vi ska bygga en kattramp ner ifrån balkongen. Grannen på samma våning har en sådan, och det funkar tydligen jättebra.
Bara inte katterna lär sig att de får gå in genom stora dörren, utan bara kommer in och ut via rampen. Och visst, de lär sig snabbt och det kommer säkert att gå jättebra.
Men tänk om de längtar tillbaka hit och börjar vandra? Eller får jättemycket stryk av de andra grannars katter och bara bestämmer sig för att sticka därifrån?

Många orosmoment angående mina söta katter. Behöver inte blir oroad över att de ska bli överkörda mer iallafall, alltid något...

Sen pengar. Man vill ju kunna betala för sig och ändå unna sig saker ibland.
Jag är ju sjukskriven för tillfället, men jag hoppas ju verkligen att jag inte ska vara det någon längre stund framåt.
Kommer jag att ha råd att betala min del varje månad?
Vi behöver en del nytt möblemang med, om inte annat för att fylla ut denna stora lya.
Jag har inget sparat, ska jag ta ett lån?
Har nu satt ut min motorcykel på annons, och hoppas på lite möbel- och sparpengar för framtida bruk. Vet ju faktiskt inte hur bra jag kommer att kunna använda den sen heller.
Har inte kunnat köra den på ett och ett halvt år, och det är ju tråkigt att den bara står och inte blir använd.

Största oron är dock min mamma.
Hon är skriven hos mig, då jag förvaltar hennes pengar och betalar hennes räkningar. Men hon bor i en egen lägenhet i stan, och får vård i Karlstads Kommun.
Problemet är då vad som händer när vi flyttar till Kristinehamns Kommun, hon får all sin vård i Karlstad, men är skriven hos mig?
När vi flyttar hamnar hon alltså automatiskt i Kristinehamns Kommun. Kommer Karlstad att vägra henne vård då?

Sambon sa att vi ju kunde skaffa henne en boxadress i Väse, så hon ändå bor kvar i samma kommun och jag ändå har nära att hämta hennes post.
Men det är svårt att få postbox, och om det en finns någon ledig så de är ganska dyra.
Och så får vi göra två adressändringar, för det räcker ju inte redan med kostnaden på 1100:- att flytta telefonabonnemang och bredband, och 370:- för adressändring bara för oss...
Trodde jag skulle svimma när jag hörde Telias hutlösa "flytt-inkasso".
550:- för att flytta telefon och ytterligare 550:- för att flytta internet! Det är ju helt sjukt!

Så vi har en saftig första räkning framför oss om man säger så, och jag grämer mig.
När man väl kommit till rätta och allt är iordning, så är det nog ingen fara på färde. Knapert, ja visst, men jag ska väl inte gå hemma jämt heller. Jag vill verkligen kunna börja jobba igen, även om det kanske inte är aktuellt med mina händer i nuläget. Men snart iallafall!

Mitt i all röra, för vi har ju bara en månad på oss att flytta, så ska vi hålla snyggt för diverse mäklare och spekulanter. För lilla sötstugan där vi bor nu, den ska säljas minsann.
Hur fasen håller man snyggt när man flyttar som bäst? Det är ju då all skit och dammråttor kommer fram till max.
Så då ska vi behöva tänka på att hålla öppet hus för fint folk nu också, när vi har bråda dagar och bara vill bli klara, det är ju så man vill grina.
Dessutom har mamma bara sin lägenhet i stan till den 31 augusti, så henne måste vi också flytta åt på den här månaden. Och henne har vi inte ens fått tag i en ny lägenhet till än, så det är verkligen ett orosmoment.

Hur ska allt detta gå EGENTLIGEN?

Tack älskade mamma och pappa!

Det har varit mången dag under mitt liv som jag mest av allt har undrat över varför jag egentligen var tvungen att finnas till.
Dagar utan hopp, med sorger och besvikelser, med brustna löften och svunnen kärlek.

Det var iallafall vad jag trodde och tyckte.
Varför fanns jag?
Vad hade jag här att göra, allt var ju så fel, allt gick så fel.
Varför har jag just dessa föräldrar, varför var jag tvungen att växa upp i detta helvete?
Många och svåra frågor för en liten människa att växa upp med.
Det är svårt att tampas när ingen står bakom, svårt att tro på sig själv om ingen annan tror på dig.

Det är först på senare år som jag egentligen har förstått vad otroligt lyckligt lottad jag faktiskt är, och inte trots min barndom, utan på grund av min barndom.
Tidigt lärde jag mig gissa själv, söka vägar, leta frågor, söka svar och framför allt stå på mina egna skakiga ensamma ben.
Jag är så tacksam för det.

Kanske ska inte en unge behöva få så mycket så tidigt, de flesta klarar kanske inte av det heller. Jag trodde inte att jag skulle klara, eller orka.
Jag trodde inte att jag skulle orka.

Natten till min 18-års dag satt jag uppe och skrev ledsna, mörka dikter.
Långa och tragiska öden samlades på rader i hundratals.
Jag ville bara bort, bort och innan jag slöt mina ögon den natten skrev jag mitt testamente.
Utförliga listor, med personliga brev till var och en som betytt något för mig under min tid på jorden.
Jag minns ännu besvikelsen av att vakna när dagen nalkats.

Nej, jag har aldrig försökt ta mitt liv.
Men jag har önskat att det skulle ta slut - många, många gånger.

Jag har vuxit sedan den tiden.
Blivit starkare och mer mogen att företa mig de uppgifter som av mig krävs.
Fått ett tuffare jag och en mer rättfram attityd mot både mig själv och andra.
Och jag är så glad att jag sitter här, och inte ligger sex meter ner i jorden ett par kilometer härifrån.

Ni ska veta, kära mamma och pappa, vad det betydde för mig att ha er som föräldrar.
Vad otroligt stark och livsglad det har gjort mig, och hur mycket jag älskar den jag är.
Ni fanns kanske inte alltid hela tiden där, men ni var alltid nära.
Vi berättade aldrig för varandra att vi älskade varandra, det var inga pussar eller kramar, men det behövdes inte!
Jag visste ändå alltid att ni älskade mig, och ni visste att jag älskade er.
Och jag kunde alltid prata med er, vad det än gällde.

När jag träffar och hör andras föräldrar idag, så vet och förstår jag vad fantastiska ni verkligen var.
Ni var alltid positiva, lät mig välja vägar själv, lät mig möta problemen själv.
Visst fanns ni där, men ni visste att ni inte alltid skulle vara det, eller hur?
Så ni lät mig helt enkelt klura ut saker och ting själv, och pröva det som fanns att pröva.
Inga pekpinnar, inget klander för de gånger man gjorde "fel".
"Vad var det jag sa" eller "Så går det när man inte lyssnar" fanns inte i ert vokabulär.

Tack älskade föräldrar för att jag har fått välja själv, fått göra saker själv och fått ta hand om mig själv!
Utan er skulle jag bara vara en i mängden, en skugga löpandes emellan enkla stillsamma stunder helt utan kontraster.
Nu är jag inte det och jag vet att ni var de bästa föräldrar som någon någonsin kunde få.

Och ni var mina.
JAG ÄLSKAR ER.