Tack älskade mamma och pappa!

Det har varit mången dag under mitt liv som jag mest av allt har undrat över varför jag egentligen var tvungen att finnas till.
Dagar utan hopp, med sorger och besvikelser, med brustna löften och svunnen kärlek.

Det var iallafall vad jag trodde och tyckte.
Varför fanns jag?
Vad hade jag här att göra, allt var ju så fel, allt gick så fel.
Varför har jag just dessa föräldrar, varför var jag tvungen att växa upp i detta helvete?
Många och svåra frågor för en liten människa att växa upp med.
Det är svårt att tampas när ingen står bakom, svårt att tro på sig själv om ingen annan tror på dig.

Det är först på senare år som jag egentligen har förstått vad otroligt lyckligt lottad jag faktiskt är, och inte trots min barndom, utan på grund av min barndom.
Tidigt lärde jag mig gissa själv, söka vägar, leta frågor, söka svar och framför allt stå på mina egna skakiga ensamma ben.
Jag är så tacksam för det.

Kanske ska inte en unge behöva få så mycket så tidigt, de flesta klarar kanske inte av det heller. Jag trodde inte att jag skulle klara, eller orka.
Jag trodde inte att jag skulle orka.

Natten till min 18-års dag satt jag uppe och skrev ledsna, mörka dikter.
Långa och tragiska öden samlades på rader i hundratals.
Jag ville bara bort, bort och innan jag slöt mina ögon den natten skrev jag mitt testamente.
Utförliga listor, med personliga brev till var och en som betytt något för mig under min tid på jorden.
Jag minns ännu besvikelsen av att vakna när dagen nalkats.

Nej, jag har aldrig försökt ta mitt liv.
Men jag har önskat att det skulle ta slut - många, många gånger.

Jag har vuxit sedan den tiden.
Blivit starkare och mer mogen att företa mig de uppgifter som av mig krävs.
Fått ett tuffare jag och en mer rättfram attityd mot både mig själv och andra.
Och jag är så glad att jag sitter här, och inte ligger sex meter ner i jorden ett par kilometer härifrån.

Ni ska veta, kära mamma och pappa, vad det betydde för mig att ha er som föräldrar.
Vad otroligt stark och livsglad det har gjort mig, och hur mycket jag älskar den jag är.
Ni fanns kanske inte alltid hela tiden där, men ni var alltid nära.
Vi berättade aldrig för varandra att vi älskade varandra, det var inga pussar eller kramar, men det behövdes inte!
Jag visste ändå alltid att ni älskade mig, och ni visste att jag älskade er.
Och jag kunde alltid prata med er, vad det än gällde.

När jag träffar och hör andras föräldrar idag, så vet och förstår jag vad fantastiska ni verkligen var.
Ni var alltid positiva, lät mig välja vägar själv, lät mig möta problemen själv.
Visst fanns ni där, men ni visste att ni inte alltid skulle vara det, eller hur?
Så ni lät mig helt enkelt klura ut saker och ting själv, och pröva det som fanns att pröva.
Inga pekpinnar, inget klander för de gånger man gjorde "fel".
"Vad var det jag sa" eller "Så går det när man inte lyssnar" fanns inte i ert vokabulär.

Tack älskade föräldrar för att jag har fått välja själv, fått göra saker själv och fått ta hand om mig själv!
Utan er skulle jag bara vara en i mängden, en skugga löpandes emellan enkla stillsamma stunder helt utan kontraster.
Nu är jag inte det och jag vet att ni var de bästa föräldrar som någon någonsin kunde få.

Och ni var mina.
JAG ÄLSKAR ER.