Ett nytt uppvaknande

Tänk, det blir ju bara bättre och bättre!
Varför? Ja, men hallå! Det är ju underbart väder!

"Åh nej", tänker ni nu. "Hon skrev ju om den där solen för bara några dagar sen. Tråååkigt".

Ja visst gjorde jag det, men vad spelar det för roll? Dessutom så lyser den ju mest med sin frånvaro nu för tiden, så då får man ju passa på att ta till vara på energin som bara strömmar till.
När sambon åkt till jobbet, tog jag den sedvanliga "solskensrundan" ner till sjön med hundarna.
Om det är dåligt väder brukar jag bara gå en kortare sväng runt grannhusen. Mest för att jag själv tryter i lederna vid regn eller rusk.

När vi kom tillbaka var det utfodring till hundar och katter.
Sedan lastade jag in allt som stod uppradat på diskbänken i diskmaskinen.
Varför i all världen kan man inte ställa in det med en gång?
Är det ren lathet eller har man svullat så mycket under måltiden att orken helt enkelt bara räcker till diskbänken?
Nu har jag ju en bänkdiskmaskin, så jag tycker att man borde klara det utan problem direkt. Värre är det ju annars med vanliga diskmaskiner, där man måste böja sig ner och trycka ihop allt i magsäcken. I det läget - lite föräten - kan jag förstå varför det hamnar på diskbänken.
Nåväl, diskmaskinen är igång.

Frukost vid datorn fick det bli idag, mackor med skinka och ett glas Pro-Viva.
Och två koppar kaffe. Det är standard. Klarar mig inte utan kaffe.
Kaffe torde vara överskattat, men borde vara uppskattat.
Rent allmänt: du blir piggnar till, dina tänder gulnar(så du faktiskt SKA få användning för alla White System-tandgrejer), du kan få smärre skakiga symptom(i synnerhet om du dricker mycket kaffe på tom mage), du blir gladare och mer rask(iaf om du känner att du måste börja dagen med kaffe varje dag) och framför allt så är det ju så himla görgött!

Tidigare var jag väldigt inbiten på Gevalias kaffe.
Detta efter att ha praktiserat mig fram i smaken på ett av stadens många(då var de det...) postkontor för 12 år sedan.
Under många och långa år valde jag Gevalias kaffe, men drack naturligtvis annat på jobbet eller när jag blev bjuden. Hemma fanns det dock inget annat.

Så när en kompis kom hem ifrån Helsingborg för några år sedan och bjöd på Zoegas(jag tror att det var Skånerost!), så var det faktiskt inget annat än bara kaffe.
Senare framåt var jag hemma hos en annan kompis som också bjöd på Zoegas, men det smakade dock annorlunda än första gången.
Mer fylligt och smakrikt. Inte alls som kaffe egentligen, men otroligt gott och välsmakande.
Fick veta att sorten hon bjöd på hette Pasión Colombia, ett smakrikt och fylligt kaffe.

Sedan dess har jag inte druckit Gevalia annat än om jag blivit bjuden. För mig är det bara vanligt kaffe numer.
Jag väljer alltid Zoegas i affären, gärna de smakrikare sorterna.
Zoegas Forza är favoriten, kaffe ska smaka mycket!
Denna smak varvar jag med Blue Java, Pasión Colombia och Mezzo, jag vill ju inte bli för inbunden på bara en smak.

Så nu sitter jag här, med min andra kopp Zoegas Blue Java och bloggar för glatta livet.
Meningen var att även dagens blog skulle handla om Rufus andra dag hos oss, och vad som hänt under detta sista dygn.

Men det var när jag började skriva som jag lika snabbt kom fram till att jag inte vill bli ännu en hysterisk förälder (jo, för jag är ju Rufus mamma, den första vara bara surrogat).
Ni vet, de där föräldrarna som går upp med hela sitt liv i sina barn.
De sitter och diskuterar barnavföring över fikat med bästa väninnan - oxå hysterisk förälder, som kontrar med vad otroligt smart och söt och fantastisk just hennes unge är.
Mitt i det högljuda sorlet av blöjrecentioner, nappkontroller, barnpuréer och dåliga pappor sitter de uttråkade barnen och bara önskar att de ska kunna börja prata snart, så de kan be sina mödrar att hålla käft.

Eller bara säga åt dem att ta en kaffe istället. :)

Stelopererad..

Jag borde kanske inte börja med en så dyster rubrik, när det egentligen är glädjens dagar här hemma i huset.
Igår kom nämligen vår efterlängtade kattunge Rufus hem! Det är goda vänner som "fött upp" honom i sitt stall, och när jag fick se honom första gången vid tre veckors ålder så visste jag att han skulle bo hos oss.
För att försäkra mig om att sambon inte skulle protestera, så tog jag resolut upp mobilen och knäppte lite bilder. För jag visste att han aldrig skulle kunna säga emot när han fick se denna lilla parvel. :)

Ullig och bullig, långhårig fjunig päls som är cremefärgad och vit. Svansen lyser dock i ljusgrått, och nosen är alldeles gräddgul! Och dessa mörkblå ögon som gör att man bara vill gråta av sentimentalitet. Ack, åh!

Och mycket riktigt, sambon öppnade aldrig ens munnen för att säga något negativt.
"Klart att vi ska ha ett barn, älskling"!
Och så blev det!
Så vi har sedan dess gått här hemma i fem veckor, målat barnkammaren, köpt leksaker, kuddar, bäddar, gosedjur och tittat på framtida skolutbildningar.
Vårt barn ska ju bara ha det bästa förstås.

Och igår kväll efter att sambon kommit hem från jobbet, vi hade ätit mat och gjort iordning och färdigt för Rufus ankomst, så var det då äntligen dags att hämta hem det lilla vidundret.
Efter dryga timmen från när vi åkt hemifrån, så kom vi hem igen. Rufus låg lugnt inne i kattburen och tittade filosofiskt på oss hela bilresan. Inte så mycket som ett "pip" sa han.
Kvällen var ganska sen redan, och eftersom sambon skulle upp tidigt(06.45-döööööööörn, ni vet..), så valde vi att låta Rufus få spendera sin första natt hos oss i badrummet. Mest för att få lära sig kattlådan och få vara ifred ifrån de andra djuren i början, men också för att ta allt i lugn och ro och sin egen takt.
Men inte skulle han sova själv inte! Nej då, matte skulle hålla sällskap hela natten på badrumsgolvet. Och det är ju också bra för honom i början, så han känner trygghet och lär känna oss. Så långt är ni med, allt ok?

Nu kommer vi till det här med vårt badrum.
Vi har ett mycket litet badrum. Ett MYCKET litet badrum.
Handfat, toalettstol och duschkabin delar en mycket liten golvyta, och efter att ha ställt in Rufus kattlåda(han har fått en egen!), hans mat- och vattenskål och kattburen(för den kände han sig så trygg i), så var det inte mycket plats för mig att ligga på.

"Bäddade" med ett dubbelvikt påslakan, två kuddar, ytterligare ett påslakan och en filt.
Sen låg jag där och lekte fällkniv i sex timmar. Jodå, så att...

Låg jag på rygg, så hade jag benen uppdragna i knävecken emot mig, med fötterna inkilade vid dörren. Låg jag på sidan hade jag duschkabinens hårda kant endera i ryggen eller magen - och fötterna klämda nere vid dörren. För att inte tala om hur axlarna kändes emot golvet..
Bäst låg jag dock på mage, med huvudet vilandes på armarna och benen vikta uppåt emot dörren. Och på min tjocka mage låg jag ju mjukt och bra. Ett tag.

Det är inte skönt att sova på ett hårt golv, men det gör det absolut inte skönare av att man inte kan sträcka på sig.
Så nu sitter jag här vid datorn. Helt jäkla stelopererad.
Men det gör inte så mycket, för jag har ju Rufus hos mig.
Kärleksbarnet!

Attack!!!

Jodå, även denna dag vaknade jag av klockan, ständigt döööööööörn vid 06.45.
Denna dag hade sambon oerhört svårt att komma upp, trots att han tvärslocknade redan vid 21.00 igår! Det är jobbigt med nya rutiner och det tar ju ett tag att vänja in sig, speciellt när det gäller en ny dygnsrytm.

Sambon och jag har skaffat oss något gemensamt i ett nätspel på datorn. Han var en enveten spelare redan innan vi träffades. Och jag som hade mycket svårt att företa mig saker med händerna vid den tiden, fastnade ganska så snart för detta enkla dataspel med.

Det hela går ut på att bygga upp en by, med endera romare, galler eller germaner - olika folkgrupper. Så småningom bygger man trupper, för det hela går i längden ut på att kriga :).
Vill man kan man sedan utöka och skaffa fler byar, men det är tidskrävande och "kostar" ganska mycket.
Nu menar jag inte pengar, utan man får hela tiden betala med sina råvaror i byn när man ska bygga något. Skog, lera, järn eller vete = råvaror.

Jag började spela i feb/mars och har nu utvecklat nio byar på en server, och två till på två andra olika servrar. Den ena en chilensk. Tihi.
Tyvärr har jag stora problem med min chilenske granne Pichoto, som tyvärr har lyckats gjort trupper FÖRE mig! Så nu sitter han och sänder sina fem dumma legionärer fram och tillbaka tio gånger om dagen, och plockar mina surt förvärvade råvaror. Den sista attacken så sent som för åtta minuter sedan. Mutter..!

Kanske inte så roligt att sitta och läsa om när jag får småstryk på nätet, men detta spel har hjälpt mig mycket under min sjukskrivning. Jag har haft något att göra under svåra stunder, och jag har inte behövt använda så mycket handkraft för att klara av det. Det har känt så bra! Att veta att jag kunde klara något.

När det var stunder som inget funkade på, så kunde jag iaf trycka ner några knappar vid datorn. Sakta och långsamt, men det gick. Och fick jag inte på mig kläder så kunde jag faktiskt sitta näck framför skärmen, det gick ändå!
Ingen behövde bry sig och jag behövde det jag klarade av.
Och nu med Cortisonet som hjälp, så är jag näst intill helt återställd. Lite stel(eh...ganska), muskelsvag, har en del smärta, ja, jo...det har jag ju. Men det går inte att jämföra med tidigare. Jag mår faktiskt ganska så bra nu tycker jag. Inte bra som för ett, ett och halvt år sedan, men så bra jag kan må nu. Så bra mår jag.

Så då får man väl nästan stå ut med lite småstryk av en tossig spanjack...

Härliga sol!

Äntligen lyser solen tidigt på morgonen in genom sovrumsfönstret och gnistrar fast i mina ögonlock!
Ibland kan detta vara ett mycket svårt och jobbigt skärande uppvaknande, men jag tycker att det är ganska så skönt.
Varför? För att jag ÄLSKAR solen!

Överhuvudtaget så är jag en ganska väderomständig människa. Inte enbart fysiskt, då mina leder protesterar vilt vid väderomslag till mindre sol och mer uschli-buschli. Utan även psykiskt, då solsken, värme och ljus gör mig så otroligt glad, pigg och levande.
Nu är det ju bevisligen så att ljus och sol gör att man faktiskt mår mycket bättre, och kan man så ska man ju vistas ute flera timmar varje dag. Alla har kanske tyvärr inte den möjligheten.
Men alla bevis till trots, så tror jag att jag blir rena rama energizer-bunnyn pga detta fantastiska väder - men att alla andra bara är "vanliga" kaniner. :)

I morse vaknade jag tidigt av att klockan ringde. 06.45 - döööööööööööööööörn(så låter klockan).
Sambon börjar på sitt nya jobb idag, och nattmänniskor som vi är ska plötsligt vakna upp tidigt varje vardag numer.
Efter att det har varit puss och hej och klapp och snutt, så tog jag hundarna med mig ner till sjön i det underbara vädret.
Vi gick därnere, hundarna letade svanbajs på stranden och jag gick och grunnade på om vi någonsin ska få råd med en båt innan vi dör.
Jag gillar verkligen sjön och har alltid drömt om att skaffa mig en egen båt. Bara lukten av sjö- eller havsvatten får mig att försvinna bort i längtan.
Om någon läser det här, så börja redan nu att skramla till min 50-års present. Ni har 22 år på er! Jag litar på ert omdöme!

Hur som helst så hade jag ju aldrig kommit ur sängen så här fort idag, eller någon annan dag, om det inte hade varit för solen.
Jag hade inte släpat med mig själv eller hundarna till stranden och travat runt där nere i 30 minuter, om det inte hade varit för solen.
Och jag skulle antagligen inte gå ut och äta min frukost och dagliga dos Cortison vid trädgårdsmöblerna, om det inte hade varit soligt och härligt ute.

Tack härliga sol! Kom gärna oftare!