Stelopererad..

Jag borde kanske inte börja med en så dyster rubrik, när det egentligen är glädjens dagar här hemma i huset.
Igår kom nämligen vår efterlängtade kattunge Rufus hem! Det är goda vänner som "fött upp" honom i sitt stall, och när jag fick se honom första gången vid tre veckors ålder så visste jag att han skulle bo hos oss.
För att försäkra mig om att sambon inte skulle protestera, så tog jag resolut upp mobilen och knäppte lite bilder. För jag visste att han aldrig skulle kunna säga emot när han fick se denna lilla parvel. :)

Ullig och bullig, långhårig fjunig päls som är cremefärgad och vit. Svansen lyser dock i ljusgrått, och nosen är alldeles gräddgul! Och dessa mörkblå ögon som gör att man bara vill gråta av sentimentalitet. Ack, åh!

Och mycket riktigt, sambon öppnade aldrig ens munnen för att säga något negativt.
"Klart att vi ska ha ett barn, älskling"!
Och så blev det!
Så vi har sedan dess gått här hemma i fem veckor, målat barnkammaren, köpt leksaker, kuddar, bäddar, gosedjur och tittat på framtida skolutbildningar.
Vårt barn ska ju bara ha det bästa förstås.

Och igår kväll efter att sambon kommit hem från jobbet, vi hade ätit mat och gjort iordning och färdigt för Rufus ankomst, så var det då äntligen dags att hämta hem det lilla vidundret.
Efter dryga timmen från när vi åkt hemifrån, så kom vi hem igen. Rufus låg lugnt inne i kattburen och tittade filosofiskt på oss hela bilresan. Inte så mycket som ett "pip" sa han.
Kvällen var ganska sen redan, och eftersom sambon skulle upp tidigt(06.45-döööööööörn, ni vet..), så valde vi att låta Rufus få spendera sin första natt hos oss i badrummet. Mest för att få lära sig kattlådan och få vara ifred ifrån de andra djuren i början, men också för att ta allt i lugn och ro och sin egen takt.
Men inte skulle han sova själv inte! Nej då, matte skulle hålla sällskap hela natten på badrumsgolvet. Och det är ju också bra för honom i början, så han känner trygghet och lär känna oss. Så långt är ni med, allt ok?

Nu kommer vi till det här med vårt badrum.
Vi har ett mycket litet badrum. Ett MYCKET litet badrum.
Handfat, toalettstol och duschkabin delar en mycket liten golvyta, och efter att ha ställt in Rufus kattlåda(han har fått en egen!), hans mat- och vattenskål och kattburen(för den kände han sig så trygg i), så var det inte mycket plats för mig att ligga på.

"Bäddade" med ett dubbelvikt påslakan, två kuddar, ytterligare ett påslakan och en filt.
Sen låg jag där och lekte fällkniv i sex timmar. Jodå, så att...

Låg jag på rygg, så hade jag benen uppdragna i knävecken emot mig, med fötterna inkilade vid dörren. Låg jag på sidan hade jag duschkabinens hårda kant endera i ryggen eller magen - och fötterna klämda nere vid dörren. För att inte tala om hur axlarna kändes emot golvet..
Bäst låg jag dock på mage, med huvudet vilandes på armarna och benen vikta uppåt emot dörren. Och på min tjocka mage låg jag ju mjukt och bra. Ett tag.

Det är inte skönt att sova på ett hårt golv, men det gör det absolut inte skönare av att man inte kan sträcka på sig.
Så nu sitter jag här vid datorn. Helt jäkla stelopererad.
Men det gör inte så mycket, för jag har ju Rufus hos mig.
Kärleksbarnet!