Attack!!!

Jodå, även denna dag vaknade jag av klockan, ständigt döööööööörn vid 06.45.
Denna dag hade sambon oerhört svårt att komma upp, trots att han tvärslocknade redan vid 21.00 igår! Det är jobbigt med nya rutiner och det tar ju ett tag att vänja in sig, speciellt när det gäller en ny dygnsrytm.

Sambon och jag har skaffat oss något gemensamt i ett nätspel på datorn. Han var en enveten spelare redan innan vi träffades. Och jag som hade mycket svårt att företa mig saker med händerna vid den tiden, fastnade ganska så snart för detta enkla dataspel med.

Det hela går ut på att bygga upp en by, med endera romare, galler eller germaner - olika folkgrupper. Så småningom bygger man trupper, för det hela går i längden ut på att kriga :).
Vill man kan man sedan utöka och skaffa fler byar, men det är tidskrävande och "kostar" ganska mycket.
Nu menar jag inte pengar, utan man får hela tiden betala med sina råvaror i byn när man ska bygga något. Skog, lera, järn eller vete = råvaror.

Jag började spela i feb/mars och har nu utvecklat nio byar på en server, och två till på två andra olika servrar. Den ena en chilensk. Tihi.
Tyvärr har jag stora problem med min chilenske granne Pichoto, som tyvärr har lyckats gjort trupper FÖRE mig! Så nu sitter han och sänder sina fem dumma legionärer fram och tillbaka tio gånger om dagen, och plockar mina surt förvärvade råvaror. Den sista attacken så sent som för åtta minuter sedan. Mutter..!

Kanske inte så roligt att sitta och läsa om när jag får småstryk på nätet, men detta spel har hjälpt mig mycket under min sjukskrivning. Jag har haft något att göra under svåra stunder, och jag har inte behövt använda så mycket handkraft för att klara av det. Det har känt så bra! Att veta att jag kunde klara något.

När det var stunder som inget funkade på, så kunde jag iaf trycka ner några knappar vid datorn. Sakta och långsamt, men det gick. Och fick jag inte på mig kläder så kunde jag faktiskt sitta näck framför skärmen, det gick ändå!
Ingen behövde bry sig och jag behövde det jag klarade av.
Och nu med Cortisonet som hjälp, så är jag näst intill helt återställd. Lite stel(eh...ganska), muskelsvag, har en del smärta, ja, jo...det har jag ju. Men det går inte att jämföra med tidigare. Jag mår faktiskt ganska så bra nu tycker jag. Inte bra som för ett, ett och halvt år sedan, men så bra jag kan må nu. Så bra mår jag.

Så då får man väl nästan stå ut med lite småstryk av en tossig spanjack...