Morgonstund har guld i mun

Satansförkyld, utsliten, nybliven morsa. Så skulle man kunna beskriva läget för mig just nu.
Det har varit några omtumlande dagar, och förkylningen hade tydligen inte ens nått sin kulme sist jag skrev.

I lördags, den 13 oktober för att vara exakt, så gick vi en tidig morgon till mötes.
Klockan 10.00 skulle vi vara nere i Gisalved och hämta familjens nytillskott, och vi ville ju inte komma en minut för sent.
Dock är varken sambon eller jag morgonmänniskor och denna morgon var det jag som drygade ut frukosten, så redan från start var vi 30 minuter sena.

Då Cheyenne också ätit upp de redan inhandlade leksakerna, så hade vi i förväg tittat ut att det fanns en hundbutik i Gislaved. Vårt mål var därför att hinna in där och kompensera innan vi åkte mot rätt destination i den lilla staden(?).
På plats 10.45(ganska imponerande ändå!), stod vi där alla tre - för Cheyenne var ju förstås med - och väntade med spänning på att ta hem vår lille prins.
Ganska skönt var det att det blev några koppar kaffe, lite kakor, lite pappersarbete och en massa prat innan vi kom iväg, för vi var nog båda ganska så nervösa.
Fast nervösa på ett bra sätt.
Mer; kommer vi att fixa det här, blir vi bra föräldrar o.s.v.

Men de tankarna försvann väldigt fort av det varma mottagandet som vi återigen fick, och väl på hemväg var det mest bara spännande och framtidsutsagande.
Väl hemma hade klockan hunnit bli 19.00(!), och min smarta tilltänkte hade övertalat mig till pizzabeställning på hemvägen.
Detta VAR smart, för vem hade orkat(läst: haft tid) att laga mat efter en så lång dag borta och i bil? Dessutom med en ny liten bebis med sig hem!
Mycket riktigt: inte vi! :)

Det blev en lugn första natt, när månen sakta tog oss över till den 14 oktober och ytterligare en tidig morgon.
Dessutom var det någon som vaknade en kvart före väckarklockan och indikerade KRIS!
Icke förberedd som jag var, så hann jag inte längre än få på mig byxorna innan jag kände den bekanta doften av hundurin bredvid sängen...
Icke förberedda var vi heller på att valpen indikerar kris var tjugonde minut, fast vi ser aldrig riktigt indikerandet - det bara liksom händer...

Morgon nr.2 var jag förberedd.
Jag hade sovit i t-shirt, strumpor och tunna mysbyxor, och en tröja låg färdig för påkastning på skänken i sovrummet.
Lagom till den berömda indikationskvarten före väckarklockan, slängde jag mig därför nyvaket ur sängen, slängde på mig tröjan, tog kärleksfullt men raskt upp valpen och pussandes honom god morgon tryckte jag brutalt in mina svullna fötter i de uppställda Foppa-tofflorna.
Nerför trappan bar det, jag stel som en pinne, och ut på gräsmattan.

"Åh, vad duktig"!!

Morgnarna har därefter förlöpt alldeles utmärkt, tills idag.
Fötterna ville inte in i tofflorna riktigt, och när jag väl öppnar dörren ser jag att nattarbetande grannen är på uppgång i trappan med båda sina katter runt fötterna och en stor träningsbag på axeln.
Jag blir ståendes, väntande på att han ska komma undan någon gång, med en alltmer gnyende valp i famnen.
Innanför dörren hör Cheyenne att det är fler därute och stämmer upp i ett varningsskall som får den lille att låta bägaren rinna över...
Ilandes nedför trappan känner jag den varma vätskan rinna genom armarna och varsamt tränga in genom både tröja och byxor.

Vad kan man göra? Inte skälla på den lille i allafall, han gjorde så gott han kunde och blåsan är ju inte jättestor heller.
Nej, det lättaste är förstås att skylla på grannen, så det var det första jag gjorde när jag kom tillbaka in med lillprinsen.
Nyvaken och tillfälligt oförstående, fick sambon sig en ilsken förklaring till varför jag såg ut som att jag stått i en fontän när vi kom in igen.
Allt på grund av grannen!