Valfångst lagom till jul

Igår var jag till reumatologen igen.
För att än en gång åka hem med ett stort missmod och ytterligare två burkar cortison.
Så var det med det.
Sjukskriven i allafall året ut, med en framtid som blåval vid julbordet och med ett alldeles jättegap i magsäcken - utav oro och vånda.
Ska jag behöva äta ännu mer medicin och gå upp ännu mer i vikt?

Sambon har ändrat sitt snälla uttryck om att jag inte är tjock - bara lite rundnätt, till inte tjock - "rulltig"..
Vet inte hur jag ska tolka det hela men jag är inte smal i allafall, och det är ju inget som någon behöver tala om för mig egentligen.
Å andra sidan, vad ska han säga?
Det är ju jag som går runt och gnäller om att jag är tjock!

Min första blogg-berättelse som jag skrev här hade rubriken "Barbamamma".
Det var min syn på mig själv efter att ha knallat iväg rejält viktmässigt under den första cortisonkurens biverkningar.
"Tjockbulle" kallar jag mig själv fortfarande, dock inte med lika mycket ironi i tonen längre..

Jag tror inte att någon egentligen trivs med att bära runt på övervikt, och det är ju inget som jag är ensam om - att vara överviktig.
Men ändå så har man ju oftast ett eget val, för i de flesta fall av övervikt så har man ändå varit med och åstadkommit den själv.
Lite för mycket av det "goda"(borde ju vara motion och nyttig mat om man tänker efter), och för lite av det som ska göra kroppen gott.
Det "onda" för oss lata och smärtsamt icke-medvetna.

I mitt fall är det främst medicin som gjort mig så här överviktig, men det förändrar ju inte det faktum att jag så gott som alltid har burit runt på fler än fem extra kilon under det hittills långa livet.
Dock har jag alltid gillat att träna, även om jag ändå allt som oftast har velat placera mig i facket ibland de lata och tvivlansfulla människorna.
Jag känner ändå själv skillnaden mellan att hålla igång eller inte, både i och utanför kroppen.

För så sent som bara för 1,5 år sedan tränade jag faktiskt emellan 3-5 gånger i veckan.
Det var spinning tisdag- och fredagmorgon efter nattpasset på jobbet, skivstång onsdagar före jobbet, aerobic torsdagar före jobbet, och ibland ytterligare ett skivstångspass på lördag förmiddag om jag orkade upp.
Däremellan red jag min häst, gick långa promenader med hunden eller bara slö-trampade på motionscykeln framför tv:n.
Alla veckor var förstås inte detsamma, det berodde mycket på arbetstiderna, men oftast såg min träningsvecka ut som ovan.

I nästan ett år lyckades jag hålla detta träningsschema innan min kropp gick in i väggen i början på förra sommaren.
En kraftig influensa följt av flera efterkommande infektioner, som sedan utbröts till den ledgångsinflammation som jag sedan haft kvar i kroppen. Som jag fortfarande har kvar i kroppen.
Önskar dock att min sambo fått se mig när jag var i detta trim som jag faktiskt var, innan jag blev denna val som jag nu är.
Då hade inte "rulltig" varit rätt ord..