Kort och koncist

Raka rör heter det ju.
Man behöver inte uttrycka sig i en oändlighet för att folk ska veta och/eller förstå.
Igår kände jag mig skamsen för att jag inte orkat underhålla er på nästan en vecka, och slog till med en hel novell.
Det tog sin lilla tid, och många feluttryck finns det med som jag inte orkat rätta, men den kom upp och idag blir det en kortis.

Jag är nu på min lägsta-nivå dos på cortisonet, och liksom på förra kuren så börjar det att gå tillbaka till en stelare, ondare variant av ledkrämpor.
Jag som knappt tagit några Tradolan under kuren, äter det nu dagligen igen. Och något virrig blir man ju av det med.
Mitt minne och min raska känsla för det sakliga försvinner liksom bort i lätta dimmor, och jag upplever det svårt att på ett bra sätt uttrycka mig.
Jag känner mig så trött och kroppen skriker. Får ångest av att det inte vill ge med sig.
Det värker och trycker över bröstet, jag har svårt med sömnen, är ofta grinig och jag känner mig väldigt sårbar och utsatt.

Ibland så undrar jag om det inte bara skulle vara skönt att försvinna i någon tragisk bussolycka.

Folk tror att jag bara har ont och är lite stel och svullen.
Jag har haft stundtals ganska så starka smärtor i mina leder i över ett och ett halvt år.
Vad tror ni att det gör med resten av kroppen? Vad tror ni att det gör med hjärnan och ens sätt att tänka?
Jag mår pissdåligt rent ut sagt.
Jag skulle så gärna bara vilja gråta, men det finns inga tårar att gråta ut, det trycker bara mer över bröstet istället.
Ingenting är roligt, allt går åt helvete.

Jag har hela tiden haft som mål att kunna komma tillbaka igen, att börja jobba igen.
Igår kväll chockade jag mig själv när jag sa till sambon att jag inte orkar livet längre.
Sa att det kanske är bra om jag blir sjukskriven än längre och lyckas hitta mig själv igen och blir riktigt frisk.
Jag trodde aldrig att jag ens skulle komma på tanken.
Det har aldrig funnits för mig att jag insett mig så illa däran.
Men det var kanske ett steg i rätt riktning.
För det finns ganska mycket att jobba med i både min hjärna och min kropp just nu.
Jag tror att jag väldigt snart skulle bli sjukskriven igen om jag gick in i arbete eller arbetsträning för tillfället.

Men tyvärr så är det ju inte jag som bestämmer över mig själv när det gäller just de sakerna. Sveriges välfärd handlar nu om pengar och de som har pengar, inte om oss "sjuklingar".