Har den äran Hurra! På min födelsedag!

Jaha, då var det dags igen då. Att bli ett år äldre.

"Trettioårs-kris snart eller?, höhö" får man ju höra lite då och då, men jag förstår inte varför jag ska gå i konkurs bara för att jag börjar närma mig de trettio.
Dessutom är det ju för tusan ett helt år kvar, för jag fyller ju bara 29 år idag.
Menar folk på fullaste allvar att jag verkligen ska gå runt och ha ångest bara för några siffror?
I minst ett helt år dessutom! Skärp er va.

Kan ju undra hur er trettioårs-dag såg ut när det började närma sig?
Ja, för som oftast är det faktiskt folk som själva redan är över trettio år fyllda som fäller påpekandet.
Blir ju inte speciellt uppmuntrad när jag tänker på er egen trettioårs-kris som måste ha ägt rum, säkert fem år innan ni fyllde.
Lider faktiskt lite grann på er bekostnad över att ni mått så dåligt bara för att bli lite äldre.

Vad är det som är så hemskt med att bli gammal egentligen?
"Man får rynkor", säger de flesta först. "Och kroppen blir helt slapp och man blir senil".
Tror folk på fullaste allvar att man blir rynkig, slapp och senil när man fyller trettio??
"Nej, men det är ju på den vägen".
Jaha, ok...

Kan man inte se det positiva med att bli äldre istället?
Man blir ju visare och kunnigare, får mer livserfarenhet, mer självinsikt.
Och som äldre har man förhoppningsvis mer saker att se fram emot, som barn, barnbarn, livskvalité och att ta till vara på de goda och positiva stunderna i livet.

Huruvida man läser den i tidningarna eller umgås med människor som ställer den, så hör man oftast "Vilken är din favoritdel på kroppen"?
Nu vet vi ju redan vad de flesta vitala män svarar.. :)

Själv har jag alltid svarat två saker: Ögonen och händerna.
Att folk är svaga för sina egna ögon är ju ingen nyhet. Läste i någon undersökning att över 70 % av Sveriges befolkning gillar sina ögon bäst på kroppen.

Men det är många som undrar över händerna.
Jo, för att de är väderbitna och ärriga - det syns att jag har använt dem till saker i mitt liv.
De är stora, starka och seniga - jag har alltid stor användning av dem, vad jag än företar mig.
De är min skaparkraft och min passion - jag använder dem så mycket medvetet, men också omedvetet, och jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra utan dem.
De är, än så länge, en av de största gåvor jag har fått i mitt liv.

Men vem vet, någon kanske kommer med värsta paketet sen.
Inte för att jag tror det, men född optimist som jag är så måste jag ju tro på det iaf! :)
Har den äran på dig, Sundinska!