Farthinder

Minns ni händelserna i filmen "Sunes Sommar"?
Scenen där Håkan och Sune gör ett extremt högt och stort väg-gupp för att grabben på fyrhjulingen ska få sig en läxa. Detta efter att han kört över Håkan.

Ungefär ett sådant farthinder skulle jag väldigt gärna vilja bygga utanför vårt hus. På båda vägarna!
Vi bor på landet, men även här är det ju vägar och vårt hus hamnade någon gång under tidigt 1800-tal i en liten korsning.
Ena vägen leder upp till en stor gård, och det är ganska mycket trafik uppåt.
Inte bara traktorer och diverse lantbruksmaskiner, utan även mycket personbilar(de hyr ut stall bl.a.), mopeder o.s.v. Och en del kör som biltjyvar.

Andra vägen leder ner till några fler hus, en småbåtshamn och en liten badvik.
På sommaren är här mycket trafik då det är en del badgäster och båtägare som åker, men det stora störande momentet här är faktiskt ena grannhuset.
Där bor två jättesnälla och supertrevliga killkompisar, och de har mycket trevliga kompisar som är där med.
Men tänk om de iaf kunde försöka förstå att det inte är rally på alla vägarna. Speciellt inte ibland alla hus runt omkring!

Man är livrädd för att släppa ut både hundar och katter allt mer ofta, och tänker mer och mer på att koppla hundarna när vi är ute och går med dem. Detta för att vi aldrig skulle hinna kalla in dem om det kommer en bil med bredställ.
Och tyvärr gör det ganska ofta det.

Vi tog upp det med dem tidigt på 40-års kalaset vi var på förra helgen.
Tidigt, så att de inte skulle vara fulla.
Vi tyckte att vi fick en jättebra dialog och ett bra gensvar, och veckan som gick så var det en helt annan körning. Tills igår.

Sambon hade precis gått ut med hundarna, jag själv låg med värk i soffan.
Hade inte gått många minuter förrän jag hörde en kraftigt rusande motor som kom mycket fort och svängde in vid huset. Gruset sprutar upp på sovrumsfönstret och längs husväggen, och jag slänger mig upp ur soffan i ren och skär panik.
Ser i huvudet hur både sambon och hundarna blir nermejade av den kraftigt fram-och-tillbakakastande bilen.

I köksfönstret ser jag hur bilen, en skåpbil, gör en handbromsvändning in på granngrabbarnas lilla parkering så grus och sand sprutar. Dammet yr runt bilen i flera minuter.
Står nervöst kvar och spanar. Vad hände med mina älsklingar??
Kanske de gick den andra vägen idag?
Ställer mig på ute på trappen och vänder mig hela tiden om i båda riktningarna.
Ser bara damm åt ena hållet, åt andra surrar endast en traktor på långt håll.
Inga hundar och ingen sambo.

Hjärtat är riktigt ihopsnörpt, och jag känner en så stor skräck över att något ska ha hänt dem att jag nästan börjar gråta. Går in för att andas och tänka lite.
Hade något hänt hade väl inte bilen stått kvar därute?
Då hade det väl varit lite kalabalik, och jag hade väl garanterat hört om något skett?

Sakta ser jag så småningom sambons gestalt komma gående ifrån sjön, och båda hundarna och han själv ser lika levande ut som när de gick ut.
Jag kan andas ut, men känner ändå att jag bara vill börja gråta och är fortfarande rädd för vad som faktiskt skulle kunnat ha hänt.
Eller etter värre: HÄNDA.

Många gånger har man varit förbannad och irriterad på hur de har betett sig, inte bara när de sitter bakom ratten.
Men visst, de är ju unga och i huvudsak ser de(oftast) till att raj-rajet är på helgerna.
Men efter igår känner jag bara ännu en starkare instinkt att vi måste flytta.
Snart och fort, för så här ska man inte finna sig i att behöva leva.
Man ska inte vara orolig för att gå ut.
Inte heller ska man behöva tvätta om all tvätt, för att någon sladdar sig genom hela sommartorra grusvägen och dammar ner allt - inte bara tvätten.
Och inte behöva se rännilen av grått vatten som rinner av bladen på blommorna som vattnas.

Det är snart dags för ett sjuhelsikes farthinder iaf, det kan jag tala om...