Det är så tyst, så tyst...

Vinden vilar, och himlen ser så purken ut med sitt gråa stoft.
En lätt och lite varm vattendroppe söker sig sakta ner för bladet på det stora trädet utanför.
Landar illa men stilla, och glider ut i en smal strimma på mitt sovrumsfönster.
Det är så tyst.

Endast det svaga surret ifrån datorn gör mig påmind om verkligheten.
Hundarna sover vid mina fötter, katterna är ute och bidar sitt jag.
Rufus ligger ensam på sin favoritplats i den lilla lådan under sängen.
Allting kretsar endast runt surret vid datorn.

Det värker i lederna.
Stelheten tog över helt och fullt under gårdagen, och jag vet vad som komma skall.
Ett evigt bidande på regn.
Ibland bidar det bara, kroppen luras.

Oftast faller regnet.
Eller frispelar vinden.
Eller dundrar åskkammaren över sjö och skog.
Oftast bidar det bara kort, för att sedan brisera ut i allehanda oväder.

Jag är så trött.
Det är så tungt.
Jag vänder sakta huvudet och blickar emot den kalla sängen.
Det är så tyst, så tyst...