Sundinska Anthem

Det är med en klen näve i bordsskivan som jag härmed har talat om för mig själv - och förhoppningsvis alla andra - att jag faktiskt är en människa.
En människa med lika mycket känslor och personlighet som alla andra människor, som förtjänar att tas på allvar och respekteras som den jag faktiskt är.

Jag gör det i arbetet, jag gör det i privatlivet, i vänskapskretsen och även som sjukskriven.
Sitter och försvarar mig och min person inför myndigheter som ifrågasätter minsta steg och även de som inte orkar tas.

Låter mig finna mig i att få sitta i telefonköer för att bli bortkopplad, låter mig bli nedtryckt av diverse handläggare som tror sig besitta kunskap i hur hela mitt liv fortlöper och hur jag är som person.
Får förklarat för mig att jag borde ta hand om mig själv, och inte hjälpa min mamma något mer. Man kan nämligen inte ha ett mor/dotter-förhållande om jag som en dotter hjälper min mor med några av hennes privata detaljer här i livet.
Får sitta som en nickedocka och koppla på smilet i luren för att åtminstone försöka låta lite positiv, när jag egentligen bara borde sätta den där fräcka människan på plats och tala om att man inte kör över mig hur som helst!
Hon vet faktiskt inte ett dugg om hur jag funkar, och att jag och min mamma skulle vara dåliga för varandra??

Jag tänker tillbaka på saker i mitt liv och det kommer upp bilder där jag sittandes på jobbet med kraftig huvudvärk och illamående, ändå går med på att ställa mig emellan de två stora, bullrande maskinerna i över en timme.
Bara för att ingen annan gör det, och för att jag bara inte tycker mig kunna säga nej.
Minnen om att känna sig på så fel ställe, bara för att man inte kan säga ifrån eller diskutera fram ett bättre alternativ för mig och kanske även andra inblandade.
Trött på att inte kunna stå upp för vad jag känner och tycker på möten, bara för att inte vara till besvär eller för att jag tror att någon annan kanske vet bättre hur jag mår än jag själv.

Så fasen heller!
Jag är faktiskt sjukskriven av en anledningen, ta det till er, ni som misstror.
Jag vet faktiskt bäst själv hur jag mår, hur tusan kan någon annan veta hur jag mår, ni känner mig ju inte ens.
Och om jag inte ville hjälpa min mamma med vissa saker, så skulle jag inte göra det.
Så sluta hävda att jag ska lämna över det ansvaret på - en för henne och familjen - helt främmande människa. En som inte vet vem hon är och hur hon mår.

"Jag är Sundinska och jag tänker ej monotont
Jag tänker inte bara sitta här och vänta på att ha ont
Så vill du se ett litet våp får du gå nån annanstans
Det låter uppenbart men alltid retar det nån
Men jag är inte nån vanlig Drummelsson eller Lipsillska
Mitt namn är farliga Sundinska............. :E"