Ryggont med mjölk och socker, tack!

Det händer något varje dag.
Tyvärr är inte allt av positiv och glädjande karaktär, vilket är väldigt synd.
Vid middagstid igår började jag känna de välbekanta stickningarna i ryggslutet, som påminde mig om att jag är sårbar på fler sätt än psykiskt för tillfället.

Har sedan många år haft mycket problem med min rygg.
Växte upp som en ganska bastant tjej, med lång och bred rygg. Tyvärr råkade jag hamna i fel position från början, och retades ofta för min kutryggighet i skolan.
Ridning och träning gjorde att skelettet rätade upp sig, men trots detta så får jag känningar av diskarna i ryggen titt som tätt.

Julen på arbetet för flera år sedan drabbades jag nog allra hårdast. Läkarna ville sjukskriva mig en längre period, men jag tvärvägrade.
Jag kom knappt varken in eller ut ur bilen, och kunde än mindre vara till någon större nytta på jobbet. Lyckades ändå övertala cheferna att jag kunde klara julen, hade ju fått en massa värktabletter utskrivna också.
Att det var röda trianglar på varenda förpackning förträngde jag, men gjorde mitt bästa för att inte ta några tabletter timmarna innan jag skulle sitta i bilen.

Zombievandrandes ibland julpyntet på jobbet, fullproppad i Voltaren och Citodon, gjorde jag sedan mitt bästa för att hålla både stolthet och julhumöret uppe . Trots att det fortfarande skar som knivar vid minsta rörelse, och att jag egentligen bara ville hem och grina.
Hur dum får man bli egentligen?
Jag brukade säga att den lönen som erhölls ifrån jularbetet var den samma som min årslön, så då kanske ni förstår min tanke med att jobba trots sjukskrivning.

Med jämna mellanrum känner jag alltså av de bekanta knivarna i ryggslutet, men har nu vett att veta hur jag ska möta dem och göra det så fort som möjligt.
Så direkt det började igår, lade jag mig på golvet och "tryckte tillbaka" diskarna och intog en liten piller cocktail.
Detta ska göras flera gånger under dagen, emellan man vilar.

Men hur lätt är det att vila, när man har en liten fjomp som ska ut otaliga gånger per dag.
Och eftersom vi har trappor både upp och ner(det ni!), och lillknodden är för liten för att vandra i dessa själv, så måste jag ju bära honom.
Ett ytterligare eftersom är det att jag ju inte bär honom på något vidare ergonomiskt sätt, då händerna förlorar grepp om det mesta de tar i.
Bär därför upp honom på armarna och balanserar genom att svanka ryggen bakåt för att han inte ska tippa fram eller åka ner.

Sagt och gjort, sade ryggen och började vilt protestera.
Så nu går jag runt som en vandrande pinne och gör mitt bästa för att slappna av, vilket inte är så lätt.

Å andra sidan finns det ju de som har det mycket värre, så jag ska väl inte klaga och gnälla för mycket.
Det är väl bara att tacka och ta emot, kan jag be och få lite ryggont med mjölk och socker, tack!