Vintertid

I natt får alla normala människor sova en timme längre än oss onormala.
Hade jag inte haft en lite bubbebebis hemma som ser till att jag kommer ur sängen mellan 05.30 och 06.30 varje morgon, så hade jag nog klassats som normal.

Det fanns en period i mitt liv(innan Mazon kom) som jag alltid ställde klockan för att ta mig upp på morgonen. Allt för att inte vända fel dygnet, som jag så gärna gör - nattarbetare som man är i grund och botten.
Nu behövs inte ens klockan längre, och rädd för att strömmen ska slockna till på nätterna behöver jag heller inte längre vara.
Istället har vi lyckats hitta en livs levande väckarklocka, som varken går på elström eller batterier.
Luddig är den också. Och förbenat tung börjar den bli med.

Men trots att kyla och allmänt rusk och allvarligare ledproblem verkar vara på ingående(ja, för kyla och mina leder funkar inte ihop alls), så är det ändå med ett barns förtjusning som jag ser fram emot den nalkande vintern.
Mest för att det under vinterhalvåret innefattar en juletid, en tid som jag älskar något alldeles otroligt mycket.
Dofter, atmosfär och stämning i samband med snö, tomtar och Lucia får mig att bli salig som trollen i sagorna, och leende låter jag mig föras igenom julen med alla dess bestyr, för att sedan längta efter dess återkomst hela nästföljande år.

Julen + Sundinska = Sant! :)