Ibland undrar man

Ibland undrar jag varför jag ens fortsätter att ha kontakt med en del människor.
Jag brukar alltid se till att inte bli utnyttjad längre, men hur kul är det att ringa till någon som står en riktigt nära och bara bli otrevligt bemött?
Kort ton och avhuggna ord, och allmänt grinigt var ett av mina samtal nyss.
Jag frågade gång på gång om det var något, om det var en dålig dag, om det var mig det berodde på eller något annat, men fick bara kallt:

"Nej då, det är inget. Varför skulle det vara något?"

Bara de meningarna säger mig att något är tokigt, och jag blir nästan vansinnig av att människan - som man nu ska stå så jäkla nära - inte kan vara rak och ärlig och säga vad sjutton som är fel.
Istället sitter jag här efteråt och fullkomligt kreverar uppe i hjärnan över om det faktiskt är jag som är den felande länken.
Detta kan jag sitta med i dagar, ja veckor, och det tar upp så otroligt mycket negativ energi. Energi som jag behöver bättre till positiva händelser.

Kanske är jag bara extrem känslig, på gränsen till paranoid när det gäller att läsa och lyssna av människor.
Kanske är det något underliggande i min personlighet som låter detta ständigt hända. Rädd för att inte vara omtyckt har vi säkert alla varit någongång, och visst vill man inte att någon ska tycka illa om en.
Men det verkar som att jag är lite småextremistisk i just frågan.
Det hela får liksom inte hända, ALLA måste tycka om mig. Jag måste vara snäll, rolig och hjälpsam, och jag måste kunna ta den skit jag får för att jag antagligen är för snäll ibland också.

Problemet är just att jag har så otroligt svårt att inte ta illa upp över småsaker, och det här med att jag är en stor tankemänniska är absolut inget positivt i det stora hela.
Jag tillåter mig inte själv att bli utnyttjad längre. Eller fel: jag tillåter mig inte att KÄNNA mig utnyttjad längre.
Och det är ett stort steg. Jag står på båda fötterna och kan säga nej när det känns fel.

Men när det känns såhär helgalet som telefonsamtalet tidigare gjorde, och att man kanske inte ens har någon del i det, så borde man ju kunna skaka av sig det värsta.
Istället tar jag till mig ännu mer negativitet, och det hela slutar med att jag bara känner en otroligt stor sorg över att inte räcka till. Sorg över att inte vara omtyckt, behövd och rolig.

Och vad är det värsta då?
Jo, att det kanske inte alls hade med mig att göra att den där personen lät som den gjorde.
Men bara för att det hände, så vände jag genast världen upp och ner. Allt blev svart och vitt.
Bara för att det finns alldeles för mycket känslor?
För mycket oro? För mycket stress?
För mycket av för lite av något?

Det kan man ju älta i döddagar om man vill, men riktigt så långt hoppas jag att jag inte ska behöva gå för att komma tillrätta med lösningen på problemet.