Visst spökar det

Vi har flyttat in i en gammal skola som gjorts om till fyra lägenheter.
Vår lägenhet var tidigare gymnastik- och slöjdsal, och man åt även i gymnastiksalen.
Inte speciellt hygieniskt kanske, och varför i allvärlden lägga gympasalen på ovanvåningen??
Ibland undrar man ju hur de tänkte förr i tiden.

Hur som helst så är jag ju lite spirituell av mig, och det är en händelse som inträffade i lägenheten innan vi hade flyttat in som börjar dagens blogg.
Jag åkte hit ett par gånger själv innan vi flyttade in.
Lägenheten stod tom, och våra snälla hyresvärdar lät oss använda den innan utsatt hyresdatum. Allt för att göra det smidigt, och för att vi inte skulle behöva stressa ihjäl oss.
Jag gillar att planera, och var därför här några gånger och gick in mig i lyan, såg ut färger och möbleringsmöjligheter och gick runt - intog atmosfären.

En av sommarens få riktigt varma dagar gick jag sakteliga fram och åter och tittade in i alla rum och förråd.
Ståendes i "lilla hallen"(ej entréhallen, denna ligger längre in i lägenheten), öppnar jag en av ena sidans förrådsdörrar och kikar in. Denna ser ut som en större garderob, ganska så djup och med en stång för klädhängare.
Det är ståendes med ena armen runt dörren, lutandes på karmen, som jag plötsligt känner nackhåren resa sig och jag börjar frysa något alldeles förskräckligt.
Utan att ens behöva vända mig om, så bara vet jag att det står någon eller något bakom mig.
Jag fortsätter titta in i förrådet och uttalar sedan högt ett "God dag".
Varför vet jag inte, men det kommer helt spontant och naturligt.

Ganska omgående försvann kylan och känslan av befinna sig i blickfånget, och jag stängde sakta förrådsdörren och fortsatte min vandring i den tomma lägenheten.
Det kändes inget läskigt eller farligt, men jag visste ändå om att jag inte hade varit själv i lägenheten under just det ögonblicket.
Jag berättade direkt för sambon vad som hänt, men det var ju som att tala in i en vägg.

"Det finns inga spöken". "Allt har en naturlig förklaring". "Jag tror inte på det där".

Jag märkte inte av något mer under flyttens gång, och väl på plats så var allt lugnt.
Så en dag ligger plötsligt ett gosedjur på golvet i lilla hallen.
Det var en "Gremlins"(ni som minns filmerna vet hur de ser ut), den snälla av dem. Jag tror att den hette Mogwai i filmen.
Gosedjuret var väl ganska så stort, säkert 30 cm långt och 15 cm brett, och ingen av oss visste hur det hamnat där eller vems det var.

I lilla hallen står en rad garderober längs ena väggen, och längst bort emot väggen finns en springa på ca 7-8 cm.
Vi trodde därför att vår lille kattunge Rufus hade krupit in där, och på så sätt lyckats ta sig in under garderoberna och dragit fram detta gosedjur.
Det har ju bott barnfamiljer här tidigare, och en leksak har kanske blivit intryckt i springan och sedan hamnat inunder garderoben och glömts bort.
Det var i allafall vad vi båda trodde, och saken var biff som sedan också glömdes bort.

En morgon vaknar jag och ser att taklampan vid ytterdörren lyser.
Jag visste bestämt att jag släckt den kvällen innan, och traskar åter till sovrummet för att fråga om sambon varit uppe och tänt.
Till saken hör ju den att han kan nattvandra, fast jag har alltid vaknat om han gått upp. Och detta hade jag alltså inte gjort.
Han såg helt oförstående ut, och sa att det säkert var jag som glömt släcka. Därmed började den dagen med ett smågnabb. Jag hade faktiskt släckt!

Dagarna senare ligger ytterligare en barnleksak på lilla hallgolvet. På exakt samma plats som gosedjuret legat. Denna gång är det en liten dockklädsel, modell äldre.
Jag skulle kunna tänka mig att den kan vara till en dockskåpsdocka.
Den här gången gick jag och kunde inte släppa det riktigt, även om vi båda sagt att det även denna gång säkert var Rufus som härjade inunder garderoberna.
Men jag kunde inte förstå varför han lade dem på samma ställe och inte lekte med dem, för det gör han ju med allt annat han hittar.
Det stämde inte riktigt.

Sittandes i soffan en dag när sambon var på jobbet, reagerar Cheyenne.
Ifrån liggande, sätter hon sig upp och tvärstirrar ut i entréhallen.
Jag får ingen kontakt när jag pratar med henne, tror väl att hon kanske hör något i trappuppgången. Men hon fortsätter stirra.

"Gå och titta du", sa jag uppmuntrande, och först då tittar hon på mig, för att sedan komma fram i till mig intill soffan och sätta sig. Sedan tittar hon mot hallen igen.
När jag reser mig upp för att kolla läget, nyfiken som jag är, så ser jag att taklampan är tänd. Mitt på blanka dagen, och jag vet att den definitivt inte var det innan!

Dagen efter är jag hemma hos grannarna, sonen till hyresvärden och hans sambo.
Kunde ju till slut inte undgå frågan om det hänt saker i lägenheten förut?

"Ja, vi undrade hur lång tid det skulle ta för er att märka något", var det flinande svar jag fick.

"De förra hyresgästerna hade dit någon för utdrivning, men de flyttade ju ändå".

Hyresgästerna, en barnfamilj, hade tydligen dagliga "besvär" i den här lägenheten.
Saker som blommor som bytte plats, gungstol som gungade ensam, kläder som om-organiserades i garderober eller ramlade ner ifrån alla galgar och elektriska störningar bland annat, var helt enkelt vardagsmat.
Flera hyresgäster har också antytt att ha sett en skimrande gestalt av en äldre kvinna vid ett flertalet tillfällen uppe i lägenhetens fönster.
Grannen tror själv att det är en kvinna vid namn Elsa, som var lärarinna i skolan när den var i bruk, samt bodde i ett hus intill.

Än så länge har vi "bara" hittat leksaker och har en lampa som tänder sig emellanåt(men den har släckt sig en gång med), samt händelsen jag hade i lilla hallen innan vi flyttade in.
Och jag kan inte känna något jobbigt eller skrämmande med de saker som inträffat hittills heller. Och sambon är inte det minsta besvärad, för för honom finns det ju liksom inte.

Kanske att vi får storfrämmande lagom till Alla Helgons Dag, vi bor ju precis vid kyrkan.
Och då kanske han ändrar uppfattning...