Bassäng-tisdag

Snart ska jag åka in till Karlstad för min sedvanliga bassängträning på sjukhuset som är varje tisdag.
Det är jag och en massa tanter och farbröder som trängs i två bassänger, och alla har vi ett eget personligt träningsprogram som vi ska utföra i vattnet.
Tanterna pratar mest, och gubbarna skapar svallvågor när de återupplever sin ungdom i skolans simlag i de minimala bassängerna.
Jag är helt klart yngst, men känner mig inte på något sätt utanför.
De tölar och ställer frågor, grimaserar för mindre där de står i vattnet och trampar/vevar.

Bredvid mig står det alltid en dam med Göteborgsdialekt.
Hon är mycket lång och välsminkad(ganska mycket för sin ålder tycker jag nog..), och hennes bassängträning tror jag mest innefattar käkövningar.
Hon pratar hela tiden. Alltid trevlig, och ganska så rolig är hon faktiskt. Och det är ju tur förvisso!

Första gången jag kom dit hade de andra redan badat två gånger, och äldre personer finner varann fort.
Jag var inte bara ung, jag var ju ny i vattnet och fick all deras uppmärksamhet.

"Vad är det för fel på dig då lilla vän?"
"Hu, å va så ung å ha så ont. Dä finns då inte nå´ra begränsninger på´t!"
"Män lelle tös!"
"Stackars lilla dig då.."
"Du ska se att dä årdner sej. Du ska få nummre te min doktor sänna, han kan allt."

Sedan är de väldigt snabba att tala om vad de själva har för fel, krämpor, åkommor och andra privata problem.

Den långa, sminkade Göteborgskan berättade förra tisdagen om sitt onda ben som inte fungerade. Hon skulle få åka på röntgen snart, sen skulle de kanske operera.
Hon hoppades på att det skulle bli bra i allafall.
Innan jag hann fråga varför hon fått ont ifrån början, så förekom hon mig och berättade att det berodde på alla Hov-nigningar genom åren..!
Med tanke på hennes flotta uppseende, så skulle det kanske inte vara skojigt, men jag började i allafall skratta.
Som tur var gjorde hon det med, så det var väl en vinkling av humor på hennes smärtor som gjorde det hela lite lättare.
I allafall med tanke på att de andra i bassängen redan verkade ha hört den, och föll i skratt med oss.

Det bästa är dock när alla ska börja ta sig ur bassängen lagom till slut-tid.
09.45 börjar de att stappla sig fram i vattnet den korta biten till trappan, och har man tur har de kommit upp ur vattnet till 10.00 då träningen är slut.
Och jag gnäller över att jag är stel...

Hur som helst så uppskattar jag dessa tisdagar och människor, även om en del kanske sitter lite väl mycket ensamma hemma.
Det märks ganska så väl när de börjar prata av sig.
Tur att de får komma ut lite, röra på sig och träffa likasinnade att prata med.
Tyvärr så blir det blir lite väl mycket "ojjande", eftersom de alla har ont eller något annat fel som gör det jobbigt för dem.

Å andra sidan så är väl inte jag rätt person att säga något, för jag "ojjar" ganska mycket själv när vi blötdjur träffas dessa tisdagar.. :)