Denna blogg har nog nått sin kulme vad det gäller ledsamheter, sorger och bakslag.
De goda stunderna finns där med, men överlag har allt det tråkiga, onda och arga runnit över kanten och det är dags att stänga locket.
Denna dödliga sundinska.blogspot.com har inte sett det sista av dagens ljus, men får för tillfället lämna över till http://www.solagast.blogspot.com i ett annat liv.
måndag 19 maj 2008
onsdag 30 april 2008
När hjärtat blöder
Vi fick ha dig till låns lille vän
alltid skulle du vandra vid vår sida
Vi skulle kramas och pussas var dag och igen
och aldrig någonsin skulle du behöva lida
Men livet ville med dig annorlunda
och vi förstod att din livsglädje snart skulle sina
I allt vi kunde försökte vi hoppas och blunda
men såg ändå all smärta i dina ögon fina
Vi längtar och tänker ska du veta
på dig Mazon, världens vackraste hund
Var dag kommer vi sorgset att leta
även fast vi vet att du sover din blund
Ute blåser en stilla vind
och grönskan jorden förnimmer
Vi kommer alltid känna din nos vid vår kind
och se din vackra päls i solens glimmer
Utan dig är det tomt i våra hjärtan och vi saknar dig
Matte & Husse
alltid skulle du vandra vid vår sida
Vi skulle kramas och pussas var dag och igen
och aldrig någonsin skulle du behöva lida
Men livet ville med dig annorlunda
och vi förstod att din livsglädje snart skulle sina
I allt vi kunde försökte vi hoppas och blunda
men såg ändå all smärta i dina ögon fina
Vi längtar och tänker ska du veta
på dig Mazon, världens vackraste hund
Var dag kommer vi sorgset att leta
även fast vi vet att du sover din blund
Ute blåser en stilla vind
och grönskan jorden förnimmer
Vi kommer alltid känna din nos vid vår kind
och se din vackra päls i solens glimmer
Utan dig är det tomt i våra hjärtan och vi saknar dig
Matte & Husse
onsdag 9 april 2008
söndag 23 mars 2008
Livskvalité
Det tog lite längre tid än vad jag trodde.
Hoppades på att jag skulle ha haft lite mer gnista för att skriva än vad jag uppenbarligen inte har haft sedan sist.
Men det är så mycket som händer, och det finns liksom inte längre ork för att ta sig an allt längre.
Reumatismen har gett sig på mina fötter på allvar, och jag är numera Halta Berit med världen. Trappan upp och ner till och från lägenheten är rena döden, och ibland vill jag bara sätta mig och grina. Det är ren viljestyrka och absolut dumhet som tar mig upp och ner varje gång.
Kan det då inte vara värt att flytta till något ställe utan trapp?, tänker ni säkert.
Jo, det kan det helt klart vara, och det har helt klart diskuterats.
Den otäcka katt-tanten har tagit sitt pick och pack(och alla sina katter) och lämnat en trea ledig inunder oss. Och vi har tittat på den, men det kändes inte så bra.
Både sambon och jag har hela tiden känt längtan efter något eget, och har hela tiden följt husannonser på nätet och i dagstidningar.
Och jag kände väl att jag hellre biter ihop tills vi hittat vårt slott, istället för att flytta runt som tokar.
Kanske vi hittar den där drömkåken precis när vi flyttat in på markplan?
Kan tillägga att vi tittar på ett särskilt hus just nu, men att det ännu bara är i stadiet "tittar". Man ska inte köpa hus bara för att man vill ha eget, det måste helt klart kännas rätt också.
Det ska vara lantligt och stort, och det ska vara stor tomt eller en bit mark för alla djurens skull. Drömmer tillbaka till tiden när man bara kunde öppna dörren och släppa ut hundarna på gården, och man kände den känslan av frihet och att få sköta sig själv.
Vår lägenhet är wunderbar och våra hyresvärdar likaså.
Men vi bor ändå i en lantligt benägen liten "by", där åtta hyreslägenheter med gäster ska ta hänsyn till varandra. Och en brokig skara människor är det.
Det mest tråkiga är väl att två av våra grannar är hundrädda, så vi måste hela tiden titta så de inte är ute innan vi släpper ut hundarna.
Det är ett evigt passande, och ibland spelar det ingen roll hur försiktig man är. Ibland så står de bara där, och hundarna springer glatt fram för att hälsa - gärna skällande förstås... :/
Hundarna ja...
Det blir inte bättre för lille Mazon.
För tio dagar sedan var det dags igen, akuttid på djurkliniken. Denna gång var det väl nästan samma visa som tidigare förutom att han uppvisade två nya symptom, nämligen att blöda ur nos och ögon!
En specialist ifrån Strömsholms Regiondjursjukhus var där, och han tog sig an Mazon med stort intresse.
Diagnos:
"Inget 100%-igt klart fall, men ett garanterat neurologiskt generalfel. Valpen har helt klart en sjukdom, och tyvärr också en mycket ovanlig sådan eftersom ingen specifik sjukdom går att fastställa. Kanske det heller aldrig går att fastställa en fullständig diagnos och i det fallet är neurologiskt generalfel den mest logiska och riktiga diagnosen".
Och vad är det för livskvalité?
Vi har tänkt på det om och åter, och när även Mazons uppfödare tog upp det så kändes det lite som en lättnad.
Vi ville så gärna känna att vi verkligen har gjort allt och lite till, innan vi fattar ett beslut. Vi ville inte att uppfödarna skulle känna det som att vi inte har försökt. Och vi ville själva känna att vi verkligen försökt med allt.
På djurkliniken har de flera sagt till oss att vi är unika som djurägare, då väldigt många tydligen hellre väljer avlivning även vid mindre företeelser Ja, till och med innan man försökt med en eventuell hjälpande behandling.
Jag kan känna att vi skulle ha fattat det här beslutet för längesen, att vi inte skulle ha låtit det gå så länge.
Samtidigt så vill man ju verkligen göra allt, för det KANSKE kan gå att finna en lösning!
Veterinärerna har också gett oss gott mod att hålla lågan uppe, men nu sista vändan så sa även de att nu går det inte att göra så mycket mer.
Samtidigt så har vi innerst inne vetat det hela tiden, att det här går nog inte att göra något åt. Men man vill ändå inte inse det riktigt, och man hoppas och tror på underverk in i det sista.
Och så är han ju vår älskade bäbis! :(
Hoppades på att jag skulle ha haft lite mer gnista för att skriva än vad jag uppenbarligen inte har haft sedan sist.
Men det är så mycket som händer, och det finns liksom inte längre ork för att ta sig an allt längre.
Reumatismen har gett sig på mina fötter på allvar, och jag är numera Halta Berit med världen. Trappan upp och ner till och från lägenheten är rena döden, och ibland vill jag bara sätta mig och grina. Det är ren viljestyrka och absolut dumhet som tar mig upp och ner varje gång.
Kan det då inte vara värt att flytta till något ställe utan trapp?, tänker ni säkert.
Jo, det kan det helt klart vara, och det har helt klart diskuterats.
Den otäcka katt-tanten har tagit sitt pick och pack(och alla sina katter) och lämnat en trea ledig inunder oss. Och vi har tittat på den, men det kändes inte så bra.
Både sambon och jag har hela tiden känt längtan efter något eget, och har hela tiden följt husannonser på nätet och i dagstidningar.
Och jag kände väl att jag hellre biter ihop tills vi hittat vårt slott, istället för att flytta runt som tokar.
Kanske vi hittar den där drömkåken precis när vi flyttat in på markplan?
Kan tillägga att vi tittar på ett särskilt hus just nu, men att det ännu bara är i stadiet "tittar". Man ska inte köpa hus bara för att man vill ha eget, det måste helt klart kännas rätt också.
Det ska vara lantligt och stort, och det ska vara stor tomt eller en bit mark för alla djurens skull. Drömmer tillbaka till tiden när man bara kunde öppna dörren och släppa ut hundarna på gården, och man kände den känslan av frihet och att få sköta sig själv.
Vår lägenhet är wunderbar och våra hyresvärdar likaså.
Men vi bor ändå i en lantligt benägen liten "by", där åtta hyreslägenheter med gäster ska ta hänsyn till varandra. Och en brokig skara människor är det.
Det mest tråkiga är väl att två av våra grannar är hundrädda, så vi måste hela tiden titta så de inte är ute innan vi släpper ut hundarna.
Det är ett evigt passande, och ibland spelar det ingen roll hur försiktig man är. Ibland så står de bara där, och hundarna springer glatt fram för att hälsa - gärna skällande förstås... :/
Hundarna ja...
Det blir inte bättre för lille Mazon.
För tio dagar sedan var det dags igen, akuttid på djurkliniken. Denna gång var det väl nästan samma visa som tidigare förutom att han uppvisade två nya symptom, nämligen att blöda ur nos och ögon!
En specialist ifrån Strömsholms Regiondjursjukhus var där, och han tog sig an Mazon med stort intresse.
Diagnos:
"Inget 100%-igt klart fall, men ett garanterat neurologiskt generalfel. Valpen har helt klart en sjukdom, och tyvärr också en mycket ovanlig sådan eftersom ingen specifik sjukdom går att fastställa. Kanske det heller aldrig går att fastställa en fullständig diagnos och i det fallet är neurologiskt generalfel den mest logiska och riktiga diagnosen".
Och vad är det för livskvalité?
Vi har tänkt på det om och åter, och när även Mazons uppfödare tog upp det så kändes det lite som en lättnad.
Vi ville så gärna känna att vi verkligen har gjort allt och lite till, innan vi fattar ett beslut. Vi ville inte att uppfödarna skulle känna det som att vi inte har försökt. Och vi ville själva känna att vi verkligen försökt med allt.
På djurkliniken har de flera sagt till oss att vi är unika som djurägare, då väldigt många tydligen hellre väljer avlivning även vid mindre företeelser Ja, till och med innan man försökt med en eventuell hjälpande behandling.
Jag kan känna att vi skulle ha fattat det här beslutet för längesen, att vi inte skulle ha låtit det gå så länge.
Samtidigt så vill man ju verkligen göra allt, för det KANSKE kan gå att finna en lösning!
Veterinärerna har också gett oss gott mod att hålla lågan uppe, men nu sista vändan så sa även de att nu går det inte att göra så mycket mer.
Samtidigt så har vi innerst inne vetat det hela tiden, att det här går nog inte att göra något åt. Men man vill ändå inte inse det riktigt, och man hoppas och tror på underverk in i det sista.
Och så är han ju vår älskade bäbis! :(
tisdag 4 mars 2008
Kort resumé
Saker och ting varken blir eller är inte alltid som man har tänkt sig.
I mitt fall, där allt skulle bli så mycket bättre, så verkar det bara gå utför och det är svårt att hålla ihop alla trådar som det är just nu.
Men för att inte hålla er på halster i all evighet, så följer nu en kort(?) resumé på vad dåtiden har haft att bjuda.
*Mazon har fått diagnos på en medfödd sjukdom.
I nuläget har det väl funkat hyfsat, men vi har inte fått några jättebra framtidsutsikter. Vi inväntar även svar ifrån andra sidan Atlanten på en muskelbiopsi som också gjorts på vår lille gosse, och hoppas naturligtvis att det ska räcka med Megaesofagus(namnet på den ställda diagnosen).
*Jag har fått fastställd diagnos ledgångsreumatism, och äter nu cellgifter emot detta.
Cellgift i små doser är en ganska vanlig behandling emot reumatism, så ingen behöver oroa ihjäl sig över detta.
Dock önskar jag att jag kunde skriva att inte biverkningarna är de samma som för en cancerpatient(och det är de väl inte riktigt heller, förstås), men tyvärr får man kämpa med illamående, kräkningar, klåda, huvudvärk, extrem muntorrhet och mycket annat också, inte bara med det faktum att man nu har en kronisk sjukdom.
*Sambon och jag har firat ett år tillsammans, och aldrig trodde jag väl att han skulle stå ut med mig så länge som han ändå har gjort.
Dagen i ära, firades hemma med middag, tända ljus och en överaskande stor rosbukett till mig! :)
Han fick blommor han med, men de var ömkliga i jämförelse...
Men det är ju tanken som räknas, heter det ju. Och mest av allt vill jag ju tala om vikten av hur mycket jag älskar denne man. Oavkortat.
*Rufus var den förste ut att se sina familjejuveler försvinna förra året, och i dagarna har även Lucy fått besöka den onda veterinären för otäckt ingrepp.
Men nu är i allafall alla våra katter kastrerade, nu ska vi spara i femton år för att kastrera hundarna också.
Att kastrera en honkatt kostar mellan 800-1000kr beroende på veterinär. Att kastrera en tik(honhund) kostar mellan 6000-9000kr.
Sug på den ett tag, och skaffa sedan hellre en katt om du står i valet/kvalet.
*Min bil är fortfarande till salu, och ingen vill ha den...
Jo, en dum spoling som prutade likt en turist i Egypten. Mitt lägsta pris passade inte riktigt "hans budget", talade han om.
Jag talade om att hans lägsta pris inte passade i min budget och sa att han kunde åka till skroten och plocka delar till en bil istället.
*Oscarsgalan kom och gick.
Filmnörd som jag ändå är, så följer jag denna glamourösa tillställning varje år likt en barn på julafton.
*Melodifestivalen går för fulla muggar.
Nu är alla delfinaler klara, och det är Andra chansen kvar innan the Grande Finale.
Liksom varje år förekommer alltid mindre bra artister och låtar under delfinalerna, men i år var de flesta bidragen av usel kvalité. Jag kan inte sluta kräkas när jag tänker på "Britney-kopian" The Nicole med sin sura, ryska, discolåt.
- - - - - - - - - - -
Tack och loooooov för Björn Gustavsson! Äntligen har alla småtjejer en riktigt vettig tonårskärlek att sukta över. Grabben är nykterist, söt och gulligt pojkblond, och alla mammor skrattar sig lyckliga över hans humor.
Annat var det minsann när jag talade om för mamma som 10-åring att jag var kär i Tommy Lee(ökänd rockstjärna i Mötley Crue, alkoholist och kvinnomisshandlare)...
- - - - - - - - - - -
Men åter till Melodifestivalen.
Vart kommer alla dessa konstiga kläder ifrån? Det finns tydligen stylister som fått sin licens via postorder, uppenbarligen, men vad är det för nötter som sitter och syr upp skiten?? Allt kan vi ju inte skylla på kineserna, och i det här fallet är det ett solklart insvenskt problem.
Kläder till trots, så har jag ändå mest har gått runt och undrat varför Charlotte Perrelli sjöng sin låt i en diamant-dildo..?
Någon som vet?
I mitt fall, där allt skulle bli så mycket bättre, så verkar det bara gå utför och det är svårt att hålla ihop alla trådar som det är just nu.
Men för att inte hålla er på halster i all evighet, så följer nu en kort(?) resumé på vad dåtiden har haft att bjuda.
*Mazon har fått diagnos på en medfödd sjukdom.
I nuläget har det väl funkat hyfsat, men vi har inte fått några jättebra framtidsutsikter. Vi inväntar även svar ifrån andra sidan Atlanten på en muskelbiopsi som också gjorts på vår lille gosse, och hoppas naturligtvis att det ska räcka med Megaesofagus(namnet på den ställda diagnosen).
*Jag har fått fastställd diagnos ledgångsreumatism, och äter nu cellgifter emot detta.
Cellgift i små doser är en ganska vanlig behandling emot reumatism, så ingen behöver oroa ihjäl sig över detta.
Dock önskar jag att jag kunde skriva att inte biverkningarna är de samma som för en cancerpatient(och det är de väl inte riktigt heller, förstås), men tyvärr får man kämpa med illamående, kräkningar, klåda, huvudvärk, extrem muntorrhet och mycket annat också, inte bara med det faktum att man nu har en kronisk sjukdom.
*Sambon och jag har firat ett år tillsammans, och aldrig trodde jag väl att han skulle stå ut med mig så länge som han ändå har gjort.
Dagen i ära, firades hemma med middag, tända ljus och en överaskande stor rosbukett till mig! :)
Han fick blommor han med, men de var ömkliga i jämförelse...
Men det är ju tanken som räknas, heter det ju. Och mest av allt vill jag ju tala om vikten av hur mycket jag älskar denne man. Oavkortat.
*Rufus var den förste ut att se sina familjejuveler försvinna förra året, och i dagarna har även Lucy fått besöka den onda veterinären för otäckt ingrepp.
Men nu är i allafall alla våra katter kastrerade, nu ska vi spara i femton år för att kastrera hundarna också.
Att kastrera en honkatt kostar mellan 800-1000kr beroende på veterinär. Att kastrera en tik(honhund) kostar mellan 6000-9000kr.
Sug på den ett tag, och skaffa sedan hellre en katt om du står i valet/kvalet.
*Min bil är fortfarande till salu, och ingen vill ha den...
Jo, en dum spoling som prutade likt en turist i Egypten. Mitt lägsta pris passade inte riktigt "hans budget", talade han om.
Jag talade om att hans lägsta pris inte passade i min budget och sa att han kunde åka till skroten och plocka delar till en bil istället.
*Oscarsgalan kom och gick.
Filmnörd som jag ändå är, så följer jag denna glamourösa tillställning varje år likt en barn på julafton.
*Melodifestivalen går för fulla muggar.
Nu är alla delfinaler klara, och det är Andra chansen kvar innan the Grande Finale.
Liksom varje år förekommer alltid mindre bra artister och låtar under delfinalerna, men i år var de flesta bidragen av usel kvalité. Jag kan inte sluta kräkas när jag tänker på "Britney-kopian" The Nicole med sin sura, ryska, discolåt.
- - - - - - - - - - -
Tack och loooooov för Björn Gustavsson! Äntligen har alla småtjejer en riktigt vettig tonårskärlek att sukta över. Grabben är nykterist, söt och gulligt pojkblond, och alla mammor skrattar sig lyckliga över hans humor.
Annat var det minsann när jag talade om för mamma som 10-åring att jag var kär i Tommy Lee(ökänd rockstjärna i Mötley Crue, alkoholist och kvinnomisshandlare)...
- - - - - - - - - - -
Men åter till Melodifestivalen.
Vart kommer alla dessa konstiga kläder ifrån? Det finns tydligen stylister som fått sin licens via postorder, uppenbarligen, men vad är det för nötter som sitter och syr upp skiten?? Allt kan vi ju inte skylla på kineserna, och i det här fallet är det ett solklart insvenskt problem.
Kläder till trots, så har jag ändå mest har gått runt och undrat varför Charlotte Perrelli sjöng sin låt i en diamant-dildo..?
Någon som vet?
lördag 9 februari 2008
Om du bara visste
Om du bara visste hur mycket jag saknar dig.
Om du bara visste hur ofta jag tänker på dig.
I svåra stunder, i glada stunder, på stigar och ställen vi varit.
Jag minns dig alltid.
Jag trodde att sorgen och saknaden skulle bli lättare att bära med tiden,
men den verkar bara bli än mer påkomlig.
Alltför ofta hamnar jag i situationer där jag saknar dig vid min sida.
Saknar din mjuka päls, dina förstående ögon och din trogna närvaro.
Om du bara visste vad du betydde för mig.
Om du bara visste vad världen känns tom utan dig.
Du var mitt ljus, mitt hopp, min kärlek och livskamrat.
Jag saknar dig oerhört.
Glömmer dig aldrig, älskade Lucky Luke.
Om du bara visste hur ofta jag tänker på dig.
I svåra stunder, i glada stunder, på stigar och ställen vi varit.
Jag minns dig alltid.
Jag trodde att sorgen och saknaden skulle bli lättare att bära med tiden,
men den verkar bara bli än mer påkomlig.
Alltför ofta hamnar jag i situationer där jag saknar dig vid min sida.
Saknar din mjuka päls, dina förstående ögon och din trogna närvaro.
Om du bara visste vad du betydde för mig.
Om du bara visste vad världen känns tom utan dig.
Du var mitt ljus, mitt hopp, min kärlek och livskamrat.
Jag saknar dig oerhört.
Glömmer dig aldrig, älskade Lucky Luke.
måndag 4 februari 2008
SÄLJES!
Nissan Primera SRi, 2,0 - 97
Karosseri: halvkombi
Färg: mörkgrönmetallic
Mil: 18600
SRi-modellen: som är sänkt, med sportstolar, kraftigare motor, vinge etc.
Info: Felfri originalklädsel, rökfri, sportstolar, läderratt, läderklädd växelknopp, C-lås, elhissar fram, dragkrok, ABS-bromsar, airbag, servostyrning, stolvärme, cd-stereo m.m
Nya bromsskivor och bromsbelägg bak, nya drivknutsdamasker, nytt batteri, ny elkontakt till dragkroken.
Dubbdäck på vanlig fälg sitter på, dåliga sommardäck på Nissan original LM-fälgar medföljer. Drar 0,8l/mil med vinterdäck.
Besiktad och nyskattad.
Mycket rolig och skön att köra!
Säljes endast pga sjukdom.
Pris: 28000:- med prutmån.
Nissan Primera SRi, 2,0 - 97
Karosseri: halvkombi
Färg: mörkgrönmetallic
Mil: 18600
SRi-modellen: som är sänkt, med sportstolar, kraftigare motor, vinge etc.
Info: Felfri originalklädsel, rökfri, sportstolar, läderratt, läderklädd växelknopp, C-lås, elhissar fram, dragkrok, ABS-bromsar, airbag, servostyrning, stolvärme, cd-stereo m.m
Nya bromsskivor och bromsbelägg bak, nya drivknutsdamasker, nytt batteri, ny elkontakt till dragkroken.
Dubbdäck på vanlig fälg sitter på, dåliga sommardäck på Nissan original LM-fälgar medföljer. Drar 0,8l/mil med vinterdäck.
Besiktad och nyskattad.
Mycket rolig och skön att köra!
Säljes endast pga sjukdom.
Pris: 28000:- med prutmån.
torsdag 3 januari 2008
Så trött
Jaha, så hann det bli den efterlängtade julen som snabbt tog slut, liksom det korta nyårsfirandet som blev bra på ett sätt, men också mycket smärtsamt.
Dagen innan nyårsafton slog vädret om och mina leder började protestera skarpt.
Vandrande inne på Maxi på kvällen, kändes det som om huden på mina svullnade fötter skulle spricka upp likt överkokta korvar i vatten för var steg jag tog.
Det gjorde nästan lika ont att le emot sambon vid något försök till en roande kommentar.
Hur länge ska jag behöva utstå detta? Kan ingen bara förstå att detta inte barkar längre?
Då jag stått ihärdigt på Tradolan i över ett halv år, lät nu min reumatolog mig äta något annat ett tag. En annan slags värktablett.
Vet inte vad han tänkte på, men det är en för jäkla stor skillnad på Tradolan och Alvedon.
För Alvedon är precis det jag har fått utskrivet.
Jag äter sex 500 mg tabletter om dagen, och känner inte ett endaste dugg. Inte ett uns till försoning ifrån smärtornas sida.
Snäll som han dock ändå verkar vara, så höjde han upp min cortisondos över jul och nyår, allt för att jag skulle kunna orka med och känna lite glädje över dessa helger.
Det har ju varit lite bättre förstås, hade inte orkat med den långa nyårsnatt som det faktiskt blev annars.
Dock skulle jag ju börja trappa ner dosen igen direkt på nyårsdagen, men detta har jag ännu inte velat göra. Det är då helvetet uppstår i kropp och hjärna.
Det börjar i kroppen, den smärta som intar lederna, den svullnad som fullkomligt övertar mina fötter och händer.
Den hela tankeprocess som sedan drar igång i hjärnan...
De försök till att först tänka bort smärtan. För att sedan totalt förlora kontrollen, till att sedan tro på underverk, för att åter inse att det inte finns några mirakel.
Jag kunde likaväl ha en dödlig sjukdom på en gång, för jag tror att det skulle kännas ungefär likadant.
Denna maktlöshet av att inte kunna påverka eller få bestämma över min egen person.
Jag blir så trött. Så tom.
Dagen innan nyårsafton slog vädret om och mina leder började protestera skarpt.
Vandrande inne på Maxi på kvällen, kändes det som om huden på mina svullnade fötter skulle spricka upp likt överkokta korvar i vatten för var steg jag tog.
Det gjorde nästan lika ont att le emot sambon vid något försök till en roande kommentar.
Hur länge ska jag behöva utstå detta? Kan ingen bara förstå att detta inte barkar längre?
Då jag stått ihärdigt på Tradolan i över ett halv år, lät nu min reumatolog mig äta något annat ett tag. En annan slags värktablett.
Vet inte vad han tänkte på, men det är en för jäkla stor skillnad på Tradolan och Alvedon.
För Alvedon är precis det jag har fått utskrivet.
Jag äter sex 500 mg tabletter om dagen, och känner inte ett endaste dugg. Inte ett uns till försoning ifrån smärtornas sida.
Snäll som han dock ändå verkar vara, så höjde han upp min cortisondos över jul och nyår, allt för att jag skulle kunna orka med och känna lite glädje över dessa helger.
Det har ju varit lite bättre förstås, hade inte orkat med den långa nyårsnatt som det faktiskt blev annars.
Dock skulle jag ju börja trappa ner dosen igen direkt på nyårsdagen, men detta har jag ännu inte velat göra. Det är då helvetet uppstår i kropp och hjärna.
Det börjar i kroppen, den smärta som intar lederna, den svullnad som fullkomligt övertar mina fötter och händer.
Den hela tankeprocess som sedan drar igång i hjärnan...
De försök till att först tänka bort smärtan. För att sedan totalt förlora kontrollen, till att sedan tro på underverk, för att åter inse att det inte finns några mirakel.
Jag kunde likaväl ha en dödlig sjukdom på en gång, för jag tror att det skulle kännas ungefär likadant.
Denna maktlöshet av att inte kunna påverka eller få bestämma över min egen person.
Jag blir så trött. Så tom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
