Åter i etern

Då flyttar och diverse sämre kroppsuppfattningar har upptagit all tid, samt att även Telia är väldigt dryga på att flytta internet, så har jag inte kunnat blogga något vidare värst på väldigt länge.
Ja, det har ni förstås redan märkt...

Nu är tiden lite för långt gången på kvällen för att jag ska skriva några längre rader, men ville ändå påkalla att det snart drar igång igen.
Håll tillgodo!

En kantig dag

En dag kantad av... Eller en historia kantad av...
Eller något annat med innebörden "kantad av" har ni säkert både hört och kanske använt er utav i det språkliga livet.
Själv väljer jag att kalla denna dagen för kantig istället för kantad av något speciellt.

Vi fick inte sova så länge i natt.
Direkt efter av sambon kommit hem från jobbet igår, gick resan till den större staden(Karlstad vs. Kristinehamn) för att hjälpa mamma med flytt.
18.30 började vi, 00.15 var vi hemma i Ölme igen.
Då hade vi förvisso ätit en varsin meny på McDonalds också, men klockan sprang iväg och det kändes som om allt vi gjorde gick i slowmotion.
Efter hundpromenad och en varsin dusch efter hemkomsten, slocknade vi som ljus i varsin ände av sängen.

För att sedan motvilligt kroppsligt kivande komma upp ur den lagomt till 06.45.
Jodå, döööööööööörn. Ni som läst från början kommer ihåg.
Sambon för att jobba förstås, jag skulle tillbaka in till mamma för att köra sista lassen med bilen.
Att gå upp var dagens första kant.

08.52 kommer dagens andra kant via ett SMS:
"Passar det inte så
kan du komma hit å
hämta all jävla skit
du har här å fara så
långt åt helvete du
kan..vem faan tror
du betalat allt
genom åren... Vem
har stått
för boende..bilar å
bensin... Jävlas du
med mej så jävlas du
med fel person..är
inte jag som ordnat
så två ska flytta
samtidigt. Att inte ni
flyttat ditt än..har ni
ju gjort flera helger
nu. Är ju tur jag
tjänar 0kr i månaden
så jag kan betala å
ta hand om allt som
det varit tidigare.
Tack"

Allt för att jag själv sände ut ett SMS till mammas närmast anhöriga om att det skulle flyttas grejer till henne 17.30 måndagen den 27/8, och att det vore bra om alla kunde hjälpa till.
För det första så var det ingen som kom mer än vi, så det är väl jag som ska vara förbannad.
För det andra, så kan man meddela sitt missnöje på ett bättre sätt än ovan, oavsett vilken person det gäller och oavsett man gillar den eller ej.

Så flyttandet hos mamma idag fick sig också en kant. Dagens tredje.
För samtidigt som jag gick och var ledsen över det här meddelandet, så kom det flera meddelanden under hela förmiddagen som jag försökte svara så lugnt och förståndigt på som jag förmådde.
Egentligen hade jag bara velat ringa upp och vansinnesutskälla personen ifråga, men ansåg mig för vuxen för det.(?)
Mitt humör gentemot mamma blev ju inte heller någon höjdare, så hon var säkert också ledsen när jag åkte därifrån.

Min jävla skit skulle ju uppenbarligen hämtas, så jag åkte och lånade pengar för att kunna hyra ett mindre släp.
Så nu sitter jag vid datorn i vårt gamla boende. Snart i allafall, på fredag ska nycklarna lämnas.
Utanför står ett litet släp med mina barndomssaker. Böcker, gosedjur och fotografier.
Tänkte göra en liten rensning av dem här, för vi har annat här som ska slängas.
Vad det beträffar släktingen så antar jag att jag farit åt helvetet nu då. Orkar faktiskt inte bry mig i det just nu.

Hade hoppats på att Mysan, en av mina katter, skulle sitta på trappan och vänta på mig när jag kom.
Hon har varit borta ett tag, mycket längre än vad som är brukligt för henne.
Hon tar sina raider ibland, kan vara borta i 4-5 dagar, sen kommer hon hem igen.
Det händer inte ofta, och man blir lika oroad varje gång hon försvunnit, men nu har det gått lite väl länge. Är orolig att det har hänt henne något.
De andra katterna är redan i Ölme, och det märks att Kennedy saknar sin syster.
Det gör jag med. :(

Mysans försvinnande riktar fyrkanten på denna kantiga dag.
Och jag är sjukskriven och går snart in i väggen...

Äta myror?

Jaha, så är vi igång med allt vad värstingjobb heter då.
Vi har nu flyttat nästan alla stora, tunga, äckliga möbler till Ölme.
Kvar står endast soffan och köksmöbeln som mamma ska ärva. De möblerna försvinner idag när vi ska flytta alla stora, tunga, äckliga möbler åt henne.

Jag ska väl inte klaga egentligen, för jag gör ju faktiskt inte så mycket...
Men det är stort och tungt och allmänt äckligt i allafall.
Jag blir trött bara av att tänka på alla saker som har stått och dammat i alla dessa år. Nu får man sota för det också, eftersom man ju måste städa efter sig.

Åh, vad jag önskar mig 100.000 i snabba cash nu!
Då skulle jag leja flyttstädning till både oss och mamma.
3000 spänn per ställe och inte behöva bry sig alls, guuuud vad skönt det vore!
Och hittar städkäringa en krona i något hörn(något som jag själv skulle gråta en glädjetår för), så får hon gärna stoppa den i fickan! Bara jag slipper dreten!

Men, det är ju bara 6000:- det, tänker ni väl nu.
Vad ska hon med 100 papp till?

Ja, det finns lån på 75.000:- till att börja med.
Och ska jag få motorcykeln såld, så ska den fixas i ordning. Kostar säkert 6500:- för delar och utfört arbete.
Sedan så har vi ju tittat ut bokhyllor och köksmöbel och annat roligt diverse på IKEA för ca 15.000:- som vi väldigt gärna SKULLE vilja ha.
Åh, vad jag önskar mig 108.500 i snabba cash nu!!!

Fasen, vi ska ju ha mat också...
Äta myror?

Hopplöst mood

Nej, rubriken är inte felstavad.
Jag syftar på det engelska ordet "mood", ordet för känsla.

Kanske min tanke bakom det hela även kan härröra till "mod", det svenska ordet som står just för att våga.
För nu närmar sig allt jordens undergång, inget hinns med, inget blir gjort, ledvärken har gjort sig påmind igen och pengarna tryter.
Och varje dag tittar vi varandra i ögonen och det känns som att båda undrar hur det här ska gå egentligen. Det gör mig så fruktansvärt modlös.

Har vi tagit oss vatten över huvudet?
Att vi inte kan bo kvar i lilla stugan, det är en självklarhet. Men blev det för mycket med denna stora lägenhet i ett flerfamiljshus?
Kommer det att bli för mycket utgifter hur vi än gör, kommer vi ens att kunna känna oss lugna och trygga för att vi inte kan?

Jag vet, det är helt normalt att oroa sig, och nu har det ju kommit annat emellan vår egen flytt och planering.
Mamma ska ju flytta, och vi har stor del i hennes hjälp.
Men framför allt så känner jag hågen sjunka riktigt lågt nu när jag vet med mig själv att ledvärken sakta har smugit sig tillbaka, och därmed trycker ner mig totalt.
Jag hade ju hoppats på att börja arbetsträna om bara någon vecka. För att sedan börja arbeta på riktigt igen, tjäna de där pengarna som vi så mycket behöver.

Hur ska det gå nu?
Ska sambon behöva slita ihjäl sig för att vi ska kunna betala för oss, ska han behöva slita ihjäl sig för att jag inte orkar göra något hemma?
Kommer han ens att vilja vara sambo med någon som inte kan bidra med något?
Blir det bättre om vi bara struntar i allt, och satsar på att både leva och ha råd med det?

Men jag ser ju riktigt fram emot det här!
Sambon som jag älskar så mycket, att vi ska dela denna fantastiska lägenhet ihop, det är ju något jag verkligen ser fram emot!
Varför känns det då så tungt och meningslöst?
Varför har jag fastnat i detta hopplösa mood?
Det ska ju vara roligt och spännande!
Till och med att flytta grejerna - som ju annars är så tråkigt och jobbigt - brukar ju bara vara kul när man har så mycket att se fram emot.

Varför hittar jag inte glädjen längre?
Jag vill verkligen vara glad och lycklig och jag borde vara det, ledvärk till trots.

Antagligen försvann mycket av min framtidstro i samband med att värken återkom.
Var så hundra på att allt skulle bli bra igen, och att allt skulle bli så toppen som ett liv bara kan bli. Det kändes verkligen som att det skulle gå!

Några veckor senare så är allt tillbaka på scratch igen.
Kroppen värker, ingen verkar veta när den ska sluta värka och jag mår bara dåligt, liksom alla som lever inpå mig.
Varför kunde det inte bara fått ha blivit bra?

Kul, kult eller kultur?

Idag var då dagen som jag skulle följa med mamma till hennes nya hyresvärd för att skriva hyreskontrakt på hennes nya lägenhet.
Hon har sagt upp sin gamla ifrån ett av Karlstads stora bostadsbolag, och går nu mot nya höjder och skriver kontrakt med det största. Grattis till vinsten lilla mor!

Ni som känner min mamma vet att hon är lite speciell.
Och liksom alla föräldrar, så bidrar hon på sin egen lilla nivå till en stadig dos skämmighet även hon.
Kanske inte som vännens föräldrar, men ändå - det saknas en gnutta förnuft även här, helt klart.
Det var därför som jag med en bestämd ton innan dagens möte lät mamma veta att jag skulle sköta "snacket".
Ni som känner mig, vet ju att töla - det kan jag. Och någonstans ifrån måste jag ju ha ärvt det med. Jo men visst kommer det ifrån mamma!
Hon slår mig med hästlängder, eller krokodilgap kanske låter bättre i sammanhanget.

Jo, så vi satt där nere på bostadskontoret och mottog information.
Mamma höll sig i skinnet ganska länge, det ska hon ju ha en viss eloge för iallafall.
Nu råkade ju den snälla kvinnan, som gav oss all information om sitt bolag och mammas nya boende, också vara av den pratsamma typen.
Så jag började väl skruva på mig, när hon med sitt töl började släppa på mammas osynliga munbojor... Snart skulle det vara kört.

Och mycket riktigt!
Inom en rimligt kort tid satt snart inte bara jag själv skruvandes, bostadskvinnan hade även hon mött sin överman.
Allt medans mamma fällde de mest mördande kommentarer när man ska skriva kontrakt för en ny bostad:

"Jag röker jag. Och nu är det ju ingen balkong, så nu är det väl ingen fara att jag sitter vid köksbordet och blossar lite emellanåt?"

"Näe, nää, vi har ju förstås ingen regel som säger att man inte får röka inomhus i lägenheten, det, hrmm, det har vi ju inte.."

"Nej, för en gång så satt jag ute på balkongen mitt i vintern och då kom det fram en göbbe där nere å sa att jag ju inte kunde sitta ute i kylan. Så då gick jag in."

"Jae, hihi.. Det är ju kallt ute på vintern.."

Vid det här laget hade bostadskvinnan tappat lite färg och undrade väl vem de hade skrivit kontrakt med egentligen.
Bästa kommentaren klippte hon dock när jag sa att hon ju faktiskt helst föredrog att sitta ute och röka, så det skulle nog inte vara något vi behövde fundera på.

"Men hur gör jag då på nätterna när jag vaknar och vill röka då?

..................................

Till slut kom vi dock äntligen därirån.
Jag vet inte vem utav oss som var mest lättad - jag eller bostadskvinnan.
Mamma bara gick där och log med sin lilla pärm som hon fått med av kvinnan, log för att även idag lyckats mästra upp i en sällan hörd samtalskör bestående av henne själv.
Ja, hon är speciell den där kvinnan. Mamma.

Innan vi for vidare så gick vi in på Värmlands Museum för att titta på lite konst.
Lite kultur mitt i allt kul kontraktsskrivande med min kultiga morsa...

Tillbaka till framtiden

Som sagt, så har jag varit hädan under ett par dagar.
Började inse mitt misstag att inte meddela mig när meddelanden började rulla in på mobiltelefonen.

"Vart är du? Har sett att du inte skrivit på bloggen, orolig." o.s.v.

Vi skulle ta en ledig helg ifrån allt vad flyttande och datoriserande hette.
Speciellt skönt kändes det när jag meddelades under fredagen att min mamma äntligen hade fått en ny lägenhet, och kunde få flytta in där redan under nästa vecka.
Lycka! Speciellt som hon måste vara ur sin nuvarande lägenhet till den 1/9 hon med.

Förvisso fick vi helt plötsligt mer att göra, för nu ska vi inte bara hinna flytta och städa ur själva till första september, vi ska också göra detsamma åt mamma på samma tid.
Det känns otroligt stressande.
Å andra sidan så har hon nu någonstans att flytta, och det verkar även som att hon ser fram emot att få komma till sin nya lägenhet.
Det är också ett plus, eftersom hon vantrivs så fruktansvärt i den hon har nu.
Nu ser hon alltså detta nya med helt positiva ögon, även om hon själv säkert upplever det hela som något stressigt och också lite oroande.
Kanske mest för att jag själv gör det så uppenbart inför henne.
Hur tusan ska vi hinna klart med allt?!

Så vi tog en helt ledig helg, bara för att finna något slags lugn innan helvetet drar igång.
Jag bloggade inte ens något i fredags, även fast jag ju då var tokglad för detta med mammas nya boende.

I måndags skulle jag göra en mindre gynekologiskt ingrepp, det skulle ta 30-45 minuter, inte vara helt smärtfritt, men jag skulle kunna åka hem direkt efteråt i egen bil.
Tyvärr gick proceduren snett, jag svimmade av smärtan och fick ligga kvar på Vårdcentralen i flera timmar innan de vågade skicka hem mig.
Låg därefter i soffan hemma mellan 18.00 på måndag, till 00.30 i natt. Kom inte ens upp för toalettbesök.
Sambon tog till och med en ledig dag igår för att vara hemma och ta hand om mig, så jag antar att jag var i ett ganska otäckt skick.
Jag bara låg, allt värkte, världen snurrade och värktabletter var min bästa vän.

Idag, onsdag, känns allt inte smärtfritt, men jag orkar röra mig och det mesta går bra.
Och ni behöver inte vara oroliga!
Det var inget konstigt ingrepp som gjordes och inget som jag mår dåligt av - mer än att jag har haft väldigt väldigt ont då.
I normala fall, så skulle det inte ha varit hälften så illa, men jag hade väl otur som vanligt antar jag... :/

Det går bättre och bättre iallafall, och snart så är jag säkert helt som vanligt igen(endast med ledvärk).
Så nu är bloggandet på färde igen, och förhoppningsvis har jag något roligare att skriva om imorgon igen! :)

Sängliggande

Som ni säkert har märkt så har det inte skrivits så mycket på bloggen de senaste dagarna.
Detta beror på att jag genomgått ett mindre kirurgiskt ingrepp, och varit sängliggande efter detta.

Var först uppe och knallade stilla i natt, och tänkte försöka skriva en mer utförlig blogg senare idag.
Bara så att ni inte funderar var jag har tagit vägen.

I´ll be back!