Valfångst lagom till jul

Igår var jag till reumatologen igen.
För att än en gång åka hem med ett stort missmod och ytterligare två burkar cortison.
Så var det med det.
Sjukskriven i allafall året ut, med en framtid som blåval vid julbordet och med ett alldeles jättegap i magsäcken - utav oro och vånda.
Ska jag behöva äta ännu mer medicin och gå upp ännu mer i vikt?

Sambon har ändrat sitt snälla uttryck om att jag inte är tjock - bara lite rundnätt, till inte tjock - "rulltig"..
Vet inte hur jag ska tolka det hela men jag är inte smal i allafall, och det är ju inget som någon behöver tala om för mig egentligen.
Å andra sidan, vad ska han säga?
Det är ju jag som går runt och gnäller om att jag är tjock!

Min första blogg-berättelse som jag skrev här hade rubriken "Barbamamma".
Det var min syn på mig själv efter att ha knallat iväg rejält viktmässigt under den första cortisonkurens biverkningar.
"Tjockbulle" kallar jag mig själv fortfarande, dock inte med lika mycket ironi i tonen längre..

Jag tror inte att någon egentligen trivs med att bära runt på övervikt, och det är ju inget som jag är ensam om - att vara överviktig.
Men ändå så har man ju oftast ett eget val, för i de flesta fall av övervikt så har man ändå varit med och åstadkommit den själv.
Lite för mycket av det "goda"(borde ju vara motion och nyttig mat om man tänker efter), och för lite av det som ska göra kroppen gott.
Det "onda" för oss lata och smärtsamt icke-medvetna.

I mitt fall är det främst medicin som gjort mig så här överviktig, men det förändrar ju inte det faktum att jag så gott som alltid har burit runt på fler än fem extra kilon under det hittills långa livet.
Dock har jag alltid gillat att träna, även om jag ändå allt som oftast har velat placera mig i facket ibland de lata och tvivlansfulla människorna.
Jag känner ändå själv skillnaden mellan att hålla igång eller inte, både i och utanför kroppen.

För så sent som bara för 1,5 år sedan tränade jag faktiskt emellan 3-5 gånger i veckan.
Det var spinning tisdag- och fredagmorgon efter nattpasset på jobbet, skivstång onsdagar före jobbet, aerobic torsdagar före jobbet, och ibland ytterligare ett skivstångspass på lördag förmiddag om jag orkade upp.
Däremellan red jag min häst, gick långa promenader med hunden eller bara slö-trampade på motionscykeln framför tv:n.
Alla veckor var förstås inte detsamma, det berodde mycket på arbetstiderna, men oftast såg min träningsvecka ut som ovan.

I nästan ett år lyckades jag hålla detta träningsschema innan min kropp gick in i väggen i början på förra sommaren.
En kraftig influensa följt av flera efterkommande infektioner, som sedan utbröts till den ledgångsinflammation som jag sedan haft kvar i kroppen. Som jag fortfarande har kvar i kroppen.
Önskar dock att min sambo fått se mig när jag var i detta trim som jag faktiskt var, innan jag blev denna val som jag nu är.
Då hade inte "rulltig" varit rätt ord..

Jag saknar dig innerligt

Sist jag skrev en korrekt och snuskigt lång blogg, ett litet urklipp ur min vardag, var på en tisdag.
Den 28:e augusti för att vara exakt.
Då var allt en evigt kaos, med en försvunnen katt, en oberäknelig anhörig och diverse prylar i överskott och överallt.
Mamma skulle flyttas, vi skulle flyttas, katten skulle hittas, en anhörig mindre skulle det tydligen bli, innan vi skulle få den där "ron" i kroppen som man så gärna och hjälpligt behövde.

Dagen efter, på onsdagen, så trodde jag att allt bara skulle gå åt helvete..
Men på kvällen, i den varma skymningen under den välanvända till-strand-promenaden, så uppenbarade sig ett ljus på hemvägen.
Hundarna mötte glatt den ljusa fläck som på grusvägen lyste upp i kvällsljuset.
Det var Mysan!
Jag skrattade och grät, kunde inte stå upp utan satte mig på huk och inväntade den lilla madamens ankomst emot mina utsträckta händer.
Nu skulle allt bli bra! Mysan var tillbaka. Den försvunna katten var återuppstånden!
Men allt var inte bra nog, för att min gamle trotjänare Lucky inte ville äta under samma onsdagkväll gjorde att magknuten inte riktigt ville lossna.

Lucky hade länge haft några tumörer.
Den sista - som dessvärre uppstått i munnen - hade ändå inte varit till några större besvär för honom tidigare. Han hade ätit sin mat, tuggat på sina ben och verkade inte vara bekymrad alls över knölen i munnen.
Men nu hade den spritt sig in i skelettet.

På torsdagmorgon hade han så ont att han skrek hjärtskärande när jag försökte öppna munnen för att titta hur det såg ut.
Ett evigt ringande till veterinärer påbörjades, och till slut fick vi en tid på Ulvsby Smådjursklinik samma förmiddag.
Det var de som fastställt att det var en tumör han hade i munnen från början, så det kändes bra att det var de som skulle titta på det även denna gång.
Tumörens spridning i skelettet hade gjort det skört och försvagat, och hade skapat flera små frakturer i Luckys käke.
Som tur var hade han antagligen inte lidit av det förrän nu, det var ju alltid något som kändes bra i allafall.
Veterinären sa att han inte hade kunnat äta innan om han hade haft ont.
Men det var dags för Lucky att lämna detta jordeliv, nu fanns det ingen återvändo och det hela hade gått alldeles för fort.

Jag var nog i ett mindre chocktillstånd när jag satt där i bilen utanför kliniken.
Lucky kom till familjen samma år som jag skulle fylla 13.
En tid då min kropp och hjärna bara hade pubertetsångest, jag hade det jobbigt hemma och i skolan, pappa var sjuk, mamma var sjuk.
Lucky blev den trygga punkt i min otrygga tillvaro.
Han har alltid funnits där, och det har alltid varit "min" hund.
Vi har tävlat lydnad och agility ihop, vi såg på tv ihop, vi sov ihop, vi åkte på semester ihop, han var med när mig på ridturen, cykelturen, joggingturen..
Han var med mig överallt. Men nu skulle det vara slut med det.
Jag trodde att jag skulle dö av bara tanken.

Marita var den snälla veterinär som tillät oss sitta i solnedgången i hennes trädgård samma torsdagkväll.
Lucky fick knalla runt lite med hennes hundar som han tyckte så mycket om, innan han fick en lugnande spruta av Marita.
Sedan satt jag med honom i famnen länge.
Det klappades och viskades kärleksfulla ord och många tack för alla år, alla livstider vi gått igenom tillsammans.
Eviga tårar rann i strida strömmar över hans mjuka päls.
Hans huvud vilade tungt emot min axel, fridfullt och lugnande. Precis som han brukade göra när han visste att jag var ledsen.
Det hann bli dunkelt innan Lucky fick sin sista spruta någonsin, innan han somnade lugnt och stilla in i min famn.
Värdigt och fint, men framför allt fruktansvärt och otroligt jobbigt.

Vi fick sitta i trädgården så länge vi ville.
Min älskade lilla hund fanns inte mer, och jag kunde inte krama honom tillräckligt.

I mörkret gick vi sakta emot bilen.
Jag lade honom försiktigt ner på den röda filten med hjärtan som han skulle få sova i.
Vi bäddade in honom omsorgsfullt, innan vi tysta åkte hem till den stora lägenheten i Ölme.
Lucky Luke hade lämnat jordelivet, och jag kände mig som ensammast i världen.

Det har varit en svår tid som gått efter den kvällen.
Cheyenne har haft svårt i att mista sin kompis, hennes beteende har blivit lite otryggt efter att han försvann.
Vi finns ju här för henne, och hon tyr sig till oss, men ofta vankar hon av och an och letar efter honom.
Kennedy och Mysan har levt med Lucky hela sina liv, så de har naturligtvis påverkats av att han inte är hos oss längre.
Jag ligger ofta sömnlös på nätterna.
Jag saknar honom något alldeles ofantligt.

Åter i etern

Då flyttar och diverse sämre kroppsuppfattningar har upptagit all tid, samt att även Telia är väldigt dryga på att flytta internet, så har jag inte kunnat blogga något vidare värst på väldigt länge.
Ja, det har ni förstås redan märkt...

Nu är tiden lite för långt gången på kvällen för att jag ska skriva några längre rader, men ville ändå påkalla att det snart drar igång igen.
Håll tillgodo!

En kantig dag

En dag kantad av... Eller en historia kantad av...
Eller något annat med innebörden "kantad av" har ni säkert både hört och kanske använt er utav i det språkliga livet.
Själv väljer jag att kalla denna dagen för kantig istället för kantad av något speciellt.

Vi fick inte sova så länge i natt.
Direkt efter av sambon kommit hem från jobbet igår, gick resan till den större staden(Karlstad vs. Kristinehamn) för att hjälpa mamma med flytt.
18.30 började vi, 00.15 var vi hemma i Ölme igen.
Då hade vi förvisso ätit en varsin meny på McDonalds också, men klockan sprang iväg och det kändes som om allt vi gjorde gick i slowmotion.
Efter hundpromenad och en varsin dusch efter hemkomsten, slocknade vi som ljus i varsin ände av sängen.

För att sedan motvilligt kroppsligt kivande komma upp ur den lagomt till 06.45.
Jodå, döööööööööörn. Ni som läst från början kommer ihåg.
Sambon för att jobba förstås, jag skulle tillbaka in till mamma för att köra sista lassen med bilen.
Att gå upp var dagens första kant.

08.52 kommer dagens andra kant via ett SMS:
"Passar det inte så
kan du komma hit å
hämta all jävla skit
du har här å fara så
långt åt helvete du
kan..vem faan tror
du betalat allt
genom åren... Vem
har stått
för boende..bilar å
bensin... Jävlas du
med mej så jävlas du
med fel person..är
inte jag som ordnat
så två ska flytta
samtidigt. Att inte ni
flyttat ditt än..har ni
ju gjort flera helger
nu. Är ju tur jag
tjänar 0kr i månaden
så jag kan betala å
ta hand om allt som
det varit tidigare.
Tack"

Allt för att jag själv sände ut ett SMS till mammas närmast anhöriga om att det skulle flyttas grejer till henne 17.30 måndagen den 27/8, och att det vore bra om alla kunde hjälpa till.
För det första så var det ingen som kom mer än vi, så det är väl jag som ska vara förbannad.
För det andra, så kan man meddela sitt missnöje på ett bättre sätt än ovan, oavsett vilken person det gäller och oavsett man gillar den eller ej.

Så flyttandet hos mamma idag fick sig också en kant. Dagens tredje.
För samtidigt som jag gick och var ledsen över det här meddelandet, så kom det flera meddelanden under hela förmiddagen som jag försökte svara så lugnt och förståndigt på som jag förmådde.
Egentligen hade jag bara velat ringa upp och vansinnesutskälla personen ifråga, men ansåg mig för vuxen för det.(?)
Mitt humör gentemot mamma blev ju inte heller någon höjdare, så hon var säkert också ledsen när jag åkte därifrån.

Min jävla skit skulle ju uppenbarligen hämtas, så jag åkte och lånade pengar för att kunna hyra ett mindre släp.
Så nu sitter jag vid datorn i vårt gamla boende. Snart i allafall, på fredag ska nycklarna lämnas.
Utanför står ett litet släp med mina barndomssaker. Böcker, gosedjur och fotografier.
Tänkte göra en liten rensning av dem här, för vi har annat här som ska slängas.
Vad det beträffar släktingen så antar jag att jag farit åt helvetet nu då. Orkar faktiskt inte bry mig i det just nu.

Hade hoppats på att Mysan, en av mina katter, skulle sitta på trappan och vänta på mig när jag kom.
Hon har varit borta ett tag, mycket längre än vad som är brukligt för henne.
Hon tar sina raider ibland, kan vara borta i 4-5 dagar, sen kommer hon hem igen.
Det händer inte ofta, och man blir lika oroad varje gång hon försvunnit, men nu har det gått lite väl länge. Är orolig att det har hänt henne något.
De andra katterna är redan i Ölme, och det märks att Kennedy saknar sin syster.
Det gör jag med. :(

Mysans försvinnande riktar fyrkanten på denna kantiga dag.
Och jag är sjukskriven och går snart in i väggen...

Äta myror?

Jaha, så är vi igång med allt vad värstingjobb heter då.
Vi har nu flyttat nästan alla stora, tunga, äckliga möbler till Ölme.
Kvar står endast soffan och köksmöbeln som mamma ska ärva. De möblerna försvinner idag när vi ska flytta alla stora, tunga, äckliga möbler åt henne.

Jag ska väl inte klaga egentligen, för jag gör ju faktiskt inte så mycket...
Men det är stort och tungt och allmänt äckligt i allafall.
Jag blir trött bara av att tänka på alla saker som har stått och dammat i alla dessa år. Nu får man sota för det också, eftersom man ju måste städa efter sig.

Åh, vad jag önskar mig 100.000 i snabba cash nu!
Då skulle jag leja flyttstädning till både oss och mamma.
3000 spänn per ställe och inte behöva bry sig alls, guuuud vad skönt det vore!
Och hittar städkäringa en krona i något hörn(något som jag själv skulle gråta en glädjetår för), så får hon gärna stoppa den i fickan! Bara jag slipper dreten!

Men, det är ju bara 6000:- det, tänker ni väl nu.
Vad ska hon med 100 papp till?

Ja, det finns lån på 75.000:- till att börja med.
Och ska jag få motorcykeln såld, så ska den fixas i ordning. Kostar säkert 6500:- för delar och utfört arbete.
Sedan så har vi ju tittat ut bokhyllor och köksmöbel och annat roligt diverse på IKEA för ca 15.000:- som vi väldigt gärna SKULLE vilja ha.
Åh, vad jag önskar mig 108.500 i snabba cash nu!!!

Fasen, vi ska ju ha mat också...
Äta myror?

Hopplöst mood

Nej, rubriken är inte felstavad.
Jag syftar på det engelska ordet "mood", ordet för känsla.

Kanske min tanke bakom det hela även kan härröra till "mod", det svenska ordet som står just för att våga.
För nu närmar sig allt jordens undergång, inget hinns med, inget blir gjort, ledvärken har gjort sig påmind igen och pengarna tryter.
Och varje dag tittar vi varandra i ögonen och det känns som att båda undrar hur det här ska gå egentligen. Det gör mig så fruktansvärt modlös.

Har vi tagit oss vatten över huvudet?
Att vi inte kan bo kvar i lilla stugan, det är en självklarhet. Men blev det för mycket med denna stora lägenhet i ett flerfamiljshus?
Kommer det att bli för mycket utgifter hur vi än gör, kommer vi ens att kunna känna oss lugna och trygga för att vi inte kan?

Jag vet, det är helt normalt att oroa sig, och nu har det ju kommit annat emellan vår egen flytt och planering.
Mamma ska ju flytta, och vi har stor del i hennes hjälp.
Men framför allt så känner jag hågen sjunka riktigt lågt nu när jag vet med mig själv att ledvärken sakta har smugit sig tillbaka, och därmed trycker ner mig totalt.
Jag hade ju hoppats på att börja arbetsträna om bara någon vecka. För att sedan börja arbeta på riktigt igen, tjäna de där pengarna som vi så mycket behöver.

Hur ska det gå nu?
Ska sambon behöva slita ihjäl sig för att vi ska kunna betala för oss, ska han behöva slita ihjäl sig för att jag inte orkar göra något hemma?
Kommer han ens att vilja vara sambo med någon som inte kan bidra med något?
Blir det bättre om vi bara struntar i allt, och satsar på att både leva och ha råd med det?

Men jag ser ju riktigt fram emot det här!
Sambon som jag älskar så mycket, att vi ska dela denna fantastiska lägenhet ihop, det är ju något jag verkligen ser fram emot!
Varför känns det då så tungt och meningslöst?
Varför har jag fastnat i detta hopplösa mood?
Det ska ju vara roligt och spännande!
Till och med att flytta grejerna - som ju annars är så tråkigt och jobbigt - brukar ju bara vara kul när man har så mycket att se fram emot.

Varför hittar jag inte glädjen längre?
Jag vill verkligen vara glad och lycklig och jag borde vara det, ledvärk till trots.

Antagligen försvann mycket av min framtidstro i samband med att värken återkom.
Var så hundra på att allt skulle bli bra igen, och att allt skulle bli så toppen som ett liv bara kan bli. Det kändes verkligen som att det skulle gå!

Några veckor senare så är allt tillbaka på scratch igen.
Kroppen värker, ingen verkar veta när den ska sluta värka och jag mår bara dåligt, liksom alla som lever inpå mig.
Varför kunde det inte bara fått ha blivit bra?

Kul, kult eller kultur?

Idag var då dagen som jag skulle följa med mamma till hennes nya hyresvärd för att skriva hyreskontrakt på hennes nya lägenhet.
Hon har sagt upp sin gamla ifrån ett av Karlstads stora bostadsbolag, och går nu mot nya höjder och skriver kontrakt med det största. Grattis till vinsten lilla mor!

Ni som känner min mamma vet att hon är lite speciell.
Och liksom alla föräldrar, så bidrar hon på sin egen lilla nivå till en stadig dos skämmighet även hon.
Kanske inte som vännens föräldrar, men ändå - det saknas en gnutta förnuft även här, helt klart.
Det var därför som jag med en bestämd ton innan dagens möte lät mamma veta att jag skulle sköta "snacket".
Ni som känner mig, vet ju att töla - det kan jag. Och någonstans ifrån måste jag ju ha ärvt det med. Jo men visst kommer det ifrån mamma!
Hon slår mig med hästlängder, eller krokodilgap kanske låter bättre i sammanhanget.

Jo, så vi satt där nere på bostadskontoret och mottog information.
Mamma höll sig i skinnet ganska länge, det ska hon ju ha en viss eloge för iallafall.
Nu råkade ju den snälla kvinnan, som gav oss all information om sitt bolag och mammas nya boende, också vara av den pratsamma typen.
Så jag började väl skruva på mig, när hon med sitt töl började släppa på mammas osynliga munbojor... Snart skulle det vara kört.

Och mycket riktigt!
Inom en rimligt kort tid satt snart inte bara jag själv skruvandes, bostadskvinnan hade även hon mött sin överman.
Allt medans mamma fällde de mest mördande kommentarer när man ska skriva kontrakt för en ny bostad:

"Jag röker jag. Och nu är det ju ingen balkong, så nu är det väl ingen fara att jag sitter vid köksbordet och blossar lite emellanåt?"

"Näe, nää, vi har ju förstås ingen regel som säger att man inte får röka inomhus i lägenheten, det, hrmm, det har vi ju inte.."

"Nej, för en gång så satt jag ute på balkongen mitt i vintern och då kom det fram en göbbe där nere å sa att jag ju inte kunde sitta ute i kylan. Så då gick jag in."

"Jae, hihi.. Det är ju kallt ute på vintern.."

Vid det här laget hade bostadskvinnan tappat lite färg och undrade väl vem de hade skrivit kontrakt med egentligen.
Bästa kommentaren klippte hon dock när jag sa att hon ju faktiskt helst föredrog att sitta ute och röka, så det skulle nog inte vara något vi behövde fundera på.

"Men hur gör jag då på nätterna när jag vaknar och vill röka då?

..................................

Till slut kom vi dock äntligen därirån.
Jag vet inte vem utav oss som var mest lättad - jag eller bostadskvinnan.
Mamma bara gick där och log med sin lilla pärm som hon fått med av kvinnan, log för att även idag lyckats mästra upp i en sällan hörd samtalskör bestående av henne själv.
Ja, hon är speciell den där kvinnan. Mamma.

Innan vi for vidare så gick vi in på Värmlands Museum för att titta på lite konst.
Lite kultur mitt i allt kul kontraktsskrivande med min kultiga morsa...