Hopplöst mood

Nej, rubriken är inte felstavad.
Jag syftar på det engelska ordet "mood", ordet för känsla.

Kanske min tanke bakom det hela även kan härröra till "mod", det svenska ordet som står just för att våga.
För nu närmar sig allt jordens undergång, inget hinns med, inget blir gjort, ledvärken har gjort sig påmind igen och pengarna tryter.
Och varje dag tittar vi varandra i ögonen och det känns som att båda undrar hur det här ska gå egentligen. Det gör mig så fruktansvärt modlös.

Har vi tagit oss vatten över huvudet?
Att vi inte kan bo kvar i lilla stugan, det är en självklarhet. Men blev det för mycket med denna stora lägenhet i ett flerfamiljshus?
Kommer det att bli för mycket utgifter hur vi än gör, kommer vi ens att kunna känna oss lugna och trygga för att vi inte kan?

Jag vet, det är helt normalt att oroa sig, och nu har det ju kommit annat emellan vår egen flytt och planering.
Mamma ska ju flytta, och vi har stor del i hennes hjälp.
Men framför allt så känner jag hågen sjunka riktigt lågt nu när jag vet med mig själv att ledvärken sakta har smugit sig tillbaka, och därmed trycker ner mig totalt.
Jag hade ju hoppats på att börja arbetsträna om bara någon vecka. För att sedan börja arbeta på riktigt igen, tjäna de där pengarna som vi så mycket behöver.

Hur ska det gå nu?
Ska sambon behöva slita ihjäl sig för att vi ska kunna betala för oss, ska han behöva slita ihjäl sig för att jag inte orkar göra något hemma?
Kommer han ens att vilja vara sambo med någon som inte kan bidra med något?
Blir det bättre om vi bara struntar i allt, och satsar på att både leva och ha råd med det?

Men jag ser ju riktigt fram emot det här!
Sambon som jag älskar så mycket, att vi ska dela denna fantastiska lägenhet ihop, det är ju något jag verkligen ser fram emot!
Varför känns det då så tungt och meningslöst?
Varför har jag fastnat i detta hopplösa mood?
Det ska ju vara roligt och spännande!
Till och med att flytta grejerna - som ju annars är så tråkigt och jobbigt - brukar ju bara vara kul när man har så mycket att se fram emot.

Varför hittar jag inte glädjen längre?
Jag vill verkligen vara glad och lycklig och jag borde vara det, ledvärk till trots.

Antagligen försvann mycket av min framtidstro i samband med att värken återkom.
Var så hundra på att allt skulle bli bra igen, och att allt skulle bli så toppen som ett liv bara kan bli. Det kändes verkligen som att det skulle gå!

Några veckor senare så är allt tillbaka på scratch igen.
Kroppen värker, ingen verkar veta när den ska sluta värka och jag mår bara dåligt, liksom alla som lever inpå mig.
Varför kunde det inte bara fått ha blivit bra?