En kantig dag

En dag kantad av... Eller en historia kantad av...
Eller något annat med innebörden "kantad av" har ni säkert både hört och kanske använt er utav i det språkliga livet.
Själv väljer jag att kalla denna dagen för kantig istället för kantad av något speciellt.

Vi fick inte sova så länge i natt.
Direkt efter av sambon kommit hem från jobbet igår, gick resan till den större staden(Karlstad vs. Kristinehamn) för att hjälpa mamma med flytt.
18.30 började vi, 00.15 var vi hemma i Ölme igen.
Då hade vi förvisso ätit en varsin meny på McDonalds också, men klockan sprang iväg och det kändes som om allt vi gjorde gick i slowmotion.
Efter hundpromenad och en varsin dusch efter hemkomsten, slocknade vi som ljus i varsin ände av sängen.

För att sedan motvilligt kroppsligt kivande komma upp ur den lagomt till 06.45.
Jodå, döööööööööörn. Ni som läst från början kommer ihåg.
Sambon för att jobba förstås, jag skulle tillbaka in till mamma för att köra sista lassen med bilen.
Att gå upp var dagens första kant.

08.52 kommer dagens andra kant via ett SMS:
"Passar det inte så
kan du komma hit å
hämta all jävla skit
du har här å fara så
långt åt helvete du
kan..vem faan tror
du betalat allt
genom åren... Vem
har stått
för boende..bilar å
bensin... Jävlas du
med mej så jävlas du
med fel person..är
inte jag som ordnat
så två ska flytta
samtidigt. Att inte ni
flyttat ditt än..har ni
ju gjort flera helger
nu. Är ju tur jag
tjänar 0kr i månaden
så jag kan betala å
ta hand om allt som
det varit tidigare.
Tack"

Allt för att jag själv sände ut ett SMS till mammas närmast anhöriga om att det skulle flyttas grejer till henne 17.30 måndagen den 27/8, och att det vore bra om alla kunde hjälpa till.
För det första så var det ingen som kom mer än vi, så det är väl jag som ska vara förbannad.
För det andra, så kan man meddela sitt missnöje på ett bättre sätt än ovan, oavsett vilken person det gäller och oavsett man gillar den eller ej.

Så flyttandet hos mamma idag fick sig också en kant. Dagens tredje.
För samtidigt som jag gick och var ledsen över det här meddelandet, så kom det flera meddelanden under hela förmiddagen som jag försökte svara så lugnt och förståndigt på som jag förmådde.
Egentligen hade jag bara velat ringa upp och vansinnesutskälla personen ifråga, men ansåg mig för vuxen för det.(?)
Mitt humör gentemot mamma blev ju inte heller någon höjdare, så hon var säkert också ledsen när jag åkte därifrån.

Min jävla skit skulle ju uppenbarligen hämtas, så jag åkte och lånade pengar för att kunna hyra ett mindre släp.
Så nu sitter jag vid datorn i vårt gamla boende. Snart i allafall, på fredag ska nycklarna lämnas.
Utanför står ett litet släp med mina barndomssaker. Böcker, gosedjur och fotografier.
Tänkte göra en liten rensning av dem här, för vi har annat här som ska slängas.
Vad det beträffar släktingen så antar jag att jag farit åt helvetet nu då. Orkar faktiskt inte bry mig i det just nu.

Hade hoppats på att Mysan, en av mina katter, skulle sitta på trappan och vänta på mig när jag kom.
Hon har varit borta ett tag, mycket längre än vad som är brukligt för henne.
Hon tar sina raider ibland, kan vara borta i 4-5 dagar, sen kommer hon hem igen.
Det händer inte ofta, och man blir lika oroad varje gång hon försvunnit, men nu har det gått lite väl länge. Är orolig att det har hänt henne något.
De andra katterna är redan i Ölme, och det märks att Kennedy saknar sin syster.
Det gör jag med. :(

Mysans försvinnande riktar fyrkanten på denna kantiga dag.
Och jag är sjukskriven och går snart in i väggen...

Äta myror?

Jaha, så är vi igång med allt vad värstingjobb heter då.
Vi har nu flyttat nästan alla stora, tunga, äckliga möbler till Ölme.
Kvar står endast soffan och köksmöbeln som mamma ska ärva. De möblerna försvinner idag när vi ska flytta alla stora, tunga, äckliga möbler åt henne.

Jag ska väl inte klaga egentligen, för jag gör ju faktiskt inte så mycket...
Men det är stort och tungt och allmänt äckligt i allafall.
Jag blir trött bara av att tänka på alla saker som har stått och dammat i alla dessa år. Nu får man sota för det också, eftersom man ju måste städa efter sig.

Åh, vad jag önskar mig 100.000 i snabba cash nu!
Då skulle jag leja flyttstädning till både oss och mamma.
3000 spänn per ställe och inte behöva bry sig alls, guuuud vad skönt det vore!
Och hittar städkäringa en krona i något hörn(något som jag själv skulle gråta en glädjetår för), så får hon gärna stoppa den i fickan! Bara jag slipper dreten!

Men, det är ju bara 6000:- det, tänker ni väl nu.
Vad ska hon med 100 papp till?

Ja, det finns lån på 75.000:- till att börja med.
Och ska jag få motorcykeln såld, så ska den fixas i ordning. Kostar säkert 6500:- för delar och utfört arbete.
Sedan så har vi ju tittat ut bokhyllor och köksmöbel och annat roligt diverse på IKEA för ca 15.000:- som vi väldigt gärna SKULLE vilja ha.
Åh, vad jag önskar mig 108.500 i snabba cash nu!!!

Fasen, vi ska ju ha mat också...
Äta myror?

Hopplöst mood

Nej, rubriken är inte felstavad.
Jag syftar på det engelska ordet "mood", ordet för känsla.

Kanske min tanke bakom det hela även kan härröra till "mod", det svenska ordet som står just för att våga.
För nu närmar sig allt jordens undergång, inget hinns med, inget blir gjort, ledvärken har gjort sig påmind igen och pengarna tryter.
Och varje dag tittar vi varandra i ögonen och det känns som att båda undrar hur det här ska gå egentligen. Det gör mig så fruktansvärt modlös.

Har vi tagit oss vatten över huvudet?
Att vi inte kan bo kvar i lilla stugan, det är en självklarhet. Men blev det för mycket med denna stora lägenhet i ett flerfamiljshus?
Kommer det att bli för mycket utgifter hur vi än gör, kommer vi ens att kunna känna oss lugna och trygga för att vi inte kan?

Jag vet, det är helt normalt att oroa sig, och nu har det ju kommit annat emellan vår egen flytt och planering.
Mamma ska ju flytta, och vi har stor del i hennes hjälp.
Men framför allt så känner jag hågen sjunka riktigt lågt nu när jag vet med mig själv att ledvärken sakta har smugit sig tillbaka, och därmed trycker ner mig totalt.
Jag hade ju hoppats på att börja arbetsträna om bara någon vecka. För att sedan börja arbeta på riktigt igen, tjäna de där pengarna som vi så mycket behöver.

Hur ska det gå nu?
Ska sambon behöva slita ihjäl sig för att vi ska kunna betala för oss, ska han behöva slita ihjäl sig för att jag inte orkar göra något hemma?
Kommer han ens att vilja vara sambo med någon som inte kan bidra med något?
Blir det bättre om vi bara struntar i allt, och satsar på att både leva och ha råd med det?

Men jag ser ju riktigt fram emot det här!
Sambon som jag älskar så mycket, att vi ska dela denna fantastiska lägenhet ihop, det är ju något jag verkligen ser fram emot!
Varför känns det då så tungt och meningslöst?
Varför har jag fastnat i detta hopplösa mood?
Det ska ju vara roligt och spännande!
Till och med att flytta grejerna - som ju annars är så tråkigt och jobbigt - brukar ju bara vara kul när man har så mycket att se fram emot.

Varför hittar jag inte glädjen längre?
Jag vill verkligen vara glad och lycklig och jag borde vara det, ledvärk till trots.

Antagligen försvann mycket av min framtidstro i samband med att värken återkom.
Var så hundra på att allt skulle bli bra igen, och att allt skulle bli så toppen som ett liv bara kan bli. Det kändes verkligen som att det skulle gå!

Några veckor senare så är allt tillbaka på scratch igen.
Kroppen värker, ingen verkar veta när den ska sluta värka och jag mår bara dåligt, liksom alla som lever inpå mig.
Varför kunde det inte bara fått ha blivit bra?

Kul, kult eller kultur?

Idag var då dagen som jag skulle följa med mamma till hennes nya hyresvärd för att skriva hyreskontrakt på hennes nya lägenhet.
Hon har sagt upp sin gamla ifrån ett av Karlstads stora bostadsbolag, och går nu mot nya höjder och skriver kontrakt med det största. Grattis till vinsten lilla mor!

Ni som känner min mamma vet att hon är lite speciell.
Och liksom alla föräldrar, så bidrar hon på sin egen lilla nivå till en stadig dos skämmighet även hon.
Kanske inte som vännens föräldrar, men ändå - det saknas en gnutta förnuft även här, helt klart.
Det var därför som jag med en bestämd ton innan dagens möte lät mamma veta att jag skulle sköta "snacket".
Ni som känner mig, vet ju att töla - det kan jag. Och någonstans ifrån måste jag ju ha ärvt det med. Jo men visst kommer det ifrån mamma!
Hon slår mig med hästlängder, eller krokodilgap kanske låter bättre i sammanhanget.

Jo, så vi satt där nere på bostadskontoret och mottog information.
Mamma höll sig i skinnet ganska länge, det ska hon ju ha en viss eloge för iallafall.
Nu råkade ju den snälla kvinnan, som gav oss all information om sitt bolag och mammas nya boende, också vara av den pratsamma typen.
Så jag började väl skruva på mig, när hon med sitt töl började släppa på mammas osynliga munbojor... Snart skulle det vara kört.

Och mycket riktigt!
Inom en rimligt kort tid satt snart inte bara jag själv skruvandes, bostadskvinnan hade även hon mött sin överman.
Allt medans mamma fällde de mest mördande kommentarer när man ska skriva kontrakt för en ny bostad:

"Jag röker jag. Och nu är det ju ingen balkong, så nu är det väl ingen fara att jag sitter vid köksbordet och blossar lite emellanåt?"

"Näe, nää, vi har ju förstås ingen regel som säger att man inte får röka inomhus i lägenheten, det, hrmm, det har vi ju inte.."

"Nej, för en gång så satt jag ute på balkongen mitt i vintern och då kom det fram en göbbe där nere å sa att jag ju inte kunde sitta ute i kylan. Så då gick jag in."

"Jae, hihi.. Det är ju kallt ute på vintern.."

Vid det här laget hade bostadskvinnan tappat lite färg och undrade väl vem de hade skrivit kontrakt med egentligen.
Bästa kommentaren klippte hon dock när jag sa att hon ju faktiskt helst föredrog att sitta ute och röka, så det skulle nog inte vara något vi behövde fundera på.

"Men hur gör jag då på nätterna när jag vaknar och vill röka då?

..................................

Till slut kom vi dock äntligen därirån.
Jag vet inte vem utav oss som var mest lättad - jag eller bostadskvinnan.
Mamma bara gick där och log med sin lilla pärm som hon fått med av kvinnan, log för att även idag lyckats mästra upp i en sällan hörd samtalskör bestående av henne själv.
Ja, hon är speciell den där kvinnan. Mamma.

Innan vi for vidare så gick vi in på Värmlands Museum för att titta på lite konst.
Lite kultur mitt i allt kul kontraktsskrivande med min kultiga morsa...

Tillbaka till framtiden

Som sagt, så har jag varit hädan under ett par dagar.
Började inse mitt misstag att inte meddela mig när meddelanden började rulla in på mobiltelefonen.

"Vart är du? Har sett att du inte skrivit på bloggen, orolig." o.s.v.

Vi skulle ta en ledig helg ifrån allt vad flyttande och datoriserande hette.
Speciellt skönt kändes det när jag meddelades under fredagen att min mamma äntligen hade fått en ny lägenhet, och kunde få flytta in där redan under nästa vecka.
Lycka! Speciellt som hon måste vara ur sin nuvarande lägenhet till den 1/9 hon med.

Förvisso fick vi helt plötsligt mer att göra, för nu ska vi inte bara hinna flytta och städa ur själva till första september, vi ska också göra detsamma åt mamma på samma tid.
Det känns otroligt stressande.
Å andra sidan så har hon nu någonstans att flytta, och det verkar även som att hon ser fram emot att få komma till sin nya lägenhet.
Det är också ett plus, eftersom hon vantrivs så fruktansvärt i den hon har nu.
Nu ser hon alltså detta nya med helt positiva ögon, även om hon själv säkert upplever det hela som något stressigt och också lite oroande.
Kanske mest för att jag själv gör det så uppenbart inför henne.
Hur tusan ska vi hinna klart med allt?!

Så vi tog en helt ledig helg, bara för att finna något slags lugn innan helvetet drar igång.
Jag bloggade inte ens något i fredags, även fast jag ju då var tokglad för detta med mammas nya boende.

I måndags skulle jag göra en mindre gynekologiskt ingrepp, det skulle ta 30-45 minuter, inte vara helt smärtfritt, men jag skulle kunna åka hem direkt efteråt i egen bil.
Tyvärr gick proceduren snett, jag svimmade av smärtan och fick ligga kvar på Vårdcentralen i flera timmar innan de vågade skicka hem mig.
Låg därefter i soffan hemma mellan 18.00 på måndag, till 00.30 i natt. Kom inte ens upp för toalettbesök.
Sambon tog till och med en ledig dag igår för att vara hemma och ta hand om mig, så jag antar att jag var i ett ganska otäckt skick.
Jag bara låg, allt värkte, världen snurrade och värktabletter var min bästa vän.

Idag, onsdag, känns allt inte smärtfritt, men jag orkar röra mig och det mesta går bra.
Och ni behöver inte vara oroliga!
Det var inget konstigt ingrepp som gjordes och inget som jag mår dåligt av - mer än att jag har haft väldigt väldigt ont då.
I normala fall, så skulle det inte ha varit hälften så illa, men jag hade väl otur som vanligt antar jag... :/

Det går bättre och bättre iallafall, och snart så är jag säkert helt som vanligt igen(endast med ledvärk).
Så nu är bloggandet på färde igen, och förhoppningsvis har jag något roligare att skriva om imorgon igen! :)

Sängliggande

Som ni säkert har märkt så har det inte skrivits så mycket på bloggen de senaste dagarna.
Detta beror på att jag genomgått ett mindre kirurgiskt ingrepp, och varit sängliggande efter detta.

Var först uppe och knallade stilla i natt, och tänkte försöka skriva en mer utförlig blogg senare idag.
Bara så att ni inte funderar var jag har tagit vägen.

I´ll be back!

Sjörövarna

För några år sedan fick jag höra en ganska lustig historia av en nära vän. Den hade dessutom utspelat sig på riktigt, och det gjorde den ännu bättre ur berättarsynpunkt.
Jag ska här försöka skriva ner den så gott jag kan och kommer ihåg.

Vännens föräldrar, ett äldre, lite hippieinfluerat par, hade köpt sig en gammal skorv till båt och tänkte göra Sveriges hamnar osäkra.
De var inte det minsta sjövana, och frågan är väl om de egentligen ens hade åkt färja innan de gav sig iväg.
Till saken hör väl den, att båten de hade köpt säkert inte hade varit på sjön på flera år den heller. Så att det skulle bli en resa kantad av tokigheter, det var det ju ingen som misstrodde.

Innan de kommit sig iväg, hade de dock inhandlat lite saker som de - i sina ögon - insett att de behövde ha med: en vattenkanna, vissa matbestyr, elddon, en musikradio, toalettpapper och 48 flaskor vin.
När vännen ifrågasatte saker som stormkök, hink, gsm-telefon o.s.v. så blev han totalt ignorerad.
Dock hade ett grannpar till föräldrarna konstaterat att båten - av trä - kanske inte skulle komma att te sig så länge till sjöss. Åtminstone inte flytande.
Men då de själva skulle ge sig ut över sommaren, lovade de vännen att försöka hålla lite koll på hans okunniga föräldrar. För som tur var, så skulle han få stanna hemma.

Det hela började ju bra.
Kvällen innan de skulle åka förbrukade de två av vinflaskorna för att fira in sin semester, och gick sent till sängs.
Så de försov sig medans vännens mormor och morfar stod nere vid bryggan, väntandes för att vinka av.
Så småningom kom de dock drullandes, slängde ner sina saker i båten och började knyta upp repen till båten. Dubbelknutarna.
Med ett snöre kvar att knyta upp och mestadels av båten utflytandes ifrån bryggan, kommer de dock på att de kanske ska hoppa i själva också.
Mamman tog ett smidigt skutt över, men lyckades åkalla vattnets gung-gudar, och den bakfyllda pappan förvånades och tappade balansen.
Han föll därefter framåt mot vatten och båt, slog huvudet i fören innan han långsamt gled inunder vattenytan.
Mamman förstod inte vad som hände, utan gnolade vidare på en gammal Hendrix-låt där hon satt och väntade i aktern.
Vännen slängde sig efter ner i vattnet för att dra upp sin far, men han hade inte förlorat medvetandet som man kunnat tro, utan slängde snart upp en hand på bryggan.
Med hjälp av båtfolk i närheten drogs de båda upp, och pappan bälgblåste luft emellan blodstrimmor i ansiktet sittandes på bryggan.

Det omplåstrades, och vännen hoppades i detta på att de skulle avbryta sin båtresa.
Icke då!
Mamman knöt en mörkgrön scarf runt sin makes huvud för att dölja plåstren vid ena ögonbrynet, och fnissandes intogs deras platser i båten igen.
På väg ut ifrån hamnen vinkade de så glatt bakåt emot sin son att de nästan körde in i yttersta delen av piren, men lyckades undanmanöverera.

Sedan utspelar sig dock historien ur andras iaktagande, men fortfarande berättade för vännen.
De nära grannarna hade träffat dem två dagar senare i en vik.
Båten låg löst och guppade i viken med dem sittandes i, och grannarna var oroliga att den skulle gå in i klippor och dyl.
De lägger sig därför så nära de törs och frågar om de inte har ankrat.
Varpå pappan reser sig upp med ett vinglas i ena näven och glatt ropar tillbaks:

"Nej, inte ännu!"

Grannarna försöker förklara vad de menat, men får inget gensvar ifrån de fulla föräldrarna.
De tänker dock att om de lägger sig en bit bort, så kan de ju hålla lite koll på dem i allafall.
Halvtimmen senare får dock grannkvinnan en smärre chock när hon ser pappan ställa sig vid sin båts reling, dra ner byxorna, vända sig om, sätta sig på relingen - och skita!
Grannarna vet inte vad de ska ta sig för, men blir ståendes tittandes på den stora röven som hänger ut över den andra båten.
Mamman får dock syn på dem, och skämtar högt om att maken hamnat i "sjönöd". Varpå hon sedan brister ut i ett världsskratt.

Några kvällar senare berättar annat båtfolk för grannarna hur de sett ett par sitta och grilla - på sin båt! De hade spelat hög rockmusik, mannen hade haft en grön "duk" på huvudet, och kvinnan hade dansat barbröstad till musiken med en flaska vin i näven.
Men mest oroad hade de dock varit av att de hade grillat direkt på durken och undrade till grannarna vad det egentligen var för dårar de sett.
Det hade de dock inte kunnat svara på sa de...

Vid ett annat tillfälle i en större båthamn, så hade ett par skojfriska ungdomar glidit ut med sin sportbåt samtidigt som de flesta av dem hade "moonat" emot bryggans mat-och båtgäster.
Pappan ville inte vara sämre han, utan hade gjort likadant tillbaka emot kidsen - ståendes på bryggan mitt bland alla människor.
Han hade dessutom avslutat med en snabb "helikopter", bara för att vara ännu lite värre.
Men då hade faktiskt mamman skämts en aning, och de hade raskt åkt ut med sin båt igen. Dock hysteriskt fnissandes enligt utsago.

Båtsemestern kantades också av andra smärre anekdoter.
En natt hade de smygit över till sina sovande grannars båt, kastat vatten på dem och skrikit "mayday, mayday!".
En annan natt hade samma stackars grannar vaknat av sällskap i sin ruff - föräldrarna ville sova i säng.
Total glömska av sina kläder efter att ha näcksolat på en havsklippa.
Inkörandet i en ankrad, dyr segelbåt.
Otaligt med grundstötningar, sjöfylleri och diverse annat tokigt.

Under veckorna som de var ute kom de dock att kallas just för "Sjörövarna" ibland dem som sett dem.
Allt som oftast för att i de flesta fall fick se just rövarna på dem, då de sittandes på båtrelingen gjorde sina naturliga behov.
Dessutom pga sitt otroligt dåliga båtsinne och sitt totala borttappande av förnuft i väldigt många avseenden.

När de äntligen kom hem blev vännen så glad, ty han trodde nog att båten skulle ha gjort sitt sista lopp under den där semestern, och att han därmed skulle bli föräldralös.
Enligt föräldrarna själva, så hade det varit en toppentripp! Den bästa av resor!
Enligt de hemkomna grannarna, så hade det varit deras värsta båtsommar.

Två veckor efter hemkomsten sjönk båten förtöjd vid hembryggan.
Alla förundrades över brandskadan på durken när den drogs upp, samt att den faktiskt flutit så länge som den trots allt hade gjort.

Tack vännen, för att jag fick delge mig av denna berättelse på min blogg.
Antagligen så kommer det att få alla som gnäller över sina skämmiga föräldrar att tänka om både en, två och tre gånger! :)
(ja, säkert fyra också..!)