Om du bara visste

Om du bara visste hur mycket jag saknar dig.
Om du bara visste hur ofta jag tänker på dig.
I svåra stunder, i glada stunder, på stigar och ställen vi varit.
Jag minns dig alltid.

Jag trodde att sorgen och saknaden skulle bli lättare att bära med tiden,
men den verkar bara bli än mer påkomlig.
Alltför ofta hamnar jag i situationer där jag saknar dig vid min sida.
Saknar din mjuka päls, dina förstående ögon och din trogna närvaro.

Om du bara visste vad du betydde för mig.
Om du bara visste vad världen känns tom utan dig.
Du var mitt ljus, mitt hopp, min kärlek och livskamrat.
Jag saknar dig oerhört.

Glömmer dig aldrig, älskade Lucky Luke.

SÄLJES!

Nissan Primera SRi, 2,0 - 97
Karosseri: halvkombi
Färg: mörkgrönmetallic
Mil: 18600
SRi-modellen: som är sänkt, med sportstolar, kraftigare motor, vinge etc.
Info: Felfri originalklädsel, rökfri, sportstolar, läderratt, läderklädd växelknopp, C-lås, elhissar fram, dragkrok, ABS-bromsar, airbag, servostyrning, stolvärme, cd-stereo m.m
Nya bromsskivor och bromsbelägg bak, nya drivknutsdamasker, nytt batteri, ny elkontakt till dragkroken.
Dubbdäck på vanlig fälg sitter på, dåliga sommardäck på Nissan original LM-fälgar medföljer. Drar 0,8l/mil med vinterdäck.
Besiktad och nyskattad.
Mycket rolig och skön att köra!
Säljes endast pga sjukdom.

Pris: 28000:- med prutmån.

Så trött

Jaha, så hann det bli den efterlängtade julen som snabbt tog slut, liksom det korta nyårsfirandet som blev bra på ett sätt, men också mycket smärtsamt.

Dagen innan nyårsafton slog vädret om och mina leder började protestera skarpt.
Vandrande inne på Maxi på kvällen, kändes det som om huden på mina svullnade fötter skulle spricka upp likt överkokta korvar i vatten för var steg jag tog.
Det gjorde nästan lika ont att le emot sambon vid något försök till en roande kommentar.

Hur länge ska jag behöva utstå detta? Kan ingen bara förstå att detta inte barkar längre?
Då jag stått ihärdigt på Tradolan i över ett halv år, lät nu min reumatolog mig äta något annat ett tag. En annan slags värktablett.
Vet inte vad han tänkte på, men det är en för jäkla stor skillnad på Tradolan och Alvedon.
För Alvedon är precis det jag har fått utskrivet.
Jag äter sex 500 mg tabletter om dagen, och känner inte ett endaste dugg. Inte ett uns till försoning ifrån smärtornas sida.

Snäll som han dock ändå verkar vara, så höjde han upp min cortisondos över jul och nyår, allt för att jag skulle kunna orka med och känna lite glädje över dessa helger.
Det har ju varit lite bättre förstås, hade inte orkat med den långa nyårsnatt som det faktiskt blev annars.
Dock skulle jag ju börja trappa ner dosen igen direkt på nyårsdagen, men detta har jag ännu inte velat göra. Det är då helvetet uppstår i kropp och hjärna.

Det börjar i kroppen, den smärta som intar lederna, den svullnad som fullkomligt övertar mina fötter och händer.
Den hela tankeprocess som sedan drar igång i hjärnan...
De försök till att först tänka bort smärtan. För att sedan totalt förlora kontrollen, till att sedan tro på underverk, för att åter inse att det inte finns några mirakel.
Jag kunde likaväl ha en dödlig sjukdom på en gång, för jag tror att det skulle kännas ungefär likadant.
Denna maktlöshet av att inte kunna påverka eller få bestämma över min egen person.
Jag blir så trött. Så tom.

En massa dagar långt bort i mörkret

Jag har inte haft lust, inspiration eller kraft nog att skriva något på ett bra tag.
Huvudet är oftast tomt och allt går var dag på rutin. Men inget är speciellt roligt.
Hade vi inte haft alla djur, så hade jag nog inte suttit här nu utan varit flera veckors sängliggandes med täcket över huvudet.

Tack vare Cheyenne och Mazon så måste jag upp varje morgon, och jag måste ut flera gånger om dagen. Och jag får nöjet att se dem leka, stoja, skälla och springa som om var dag var den sista.
Tack vare Lucy och Kennedy får jag en alltför stor dos med gos i soffan varje dag.
Tack vare Rufus får jag sällskap var gång jag är på toaletten, vare sig jag gråter, letar tidningar eller försöker mig på något torftigt toabesök.
Tack vare Mysan har jag varma fötter i sängen, och sällskap vid datorn.

Hon sitter bredvid mig nu, alldeles intill tangentbordet.
Stilla, svagt kurrandes, låter hon mig förstå att jag inte är ensam. Helt kravlöst.

Jag vore inte jag om de inte fanns. Djuren.

Jag tänker ofta på de som inte längre finns. Det har funnit flera genom åren, och de har alla en speciell plats i mitt hjärta.
Speciellt Lucky förstås, han kommer alltid att vara med mig vart jag än går.
Han var inte bara världens bästa hund, han var av allt det man i världen behöver för att må bra och klara sig i livet.
När han försvann i höstas försvann också mycket av det jag alltid trott på, stridit för och klarat mig ifrån. Nu verkar bara allt hopa sig, allt och alla hoppar på mig och alltihop är åt h-vete.


Jag hade tänkt skriva om Mazon idag, charmknutten. Eller Nissehult som vi kallar honom.
Jag vet att folk vill veta hur det gått och jag vet att jag inte meddelat mig på rätt sätt till alla. Men jag pallar inte med telefonen längre, ni får ursäkta om jag inte har ringt och talat om.
Jag ringer bara samtal av myndighetskaraktär och sjukhuskaraktär numer.
Resten får mail, gästboksinlägg eller ev. ett sms.
Oftast har jag inte skrivit sms:en själv, utan vidarebefordrar saker som jag själv får. Allt för att försöka visa att jag inte är helt död än.

Jag ber inte om förståelse eller ödmjukhet ifrån något håll, har förstått att det verkar vara svårt över lag för folk att visa dessa saker.
Så jag ber istället om ursäkt.

Mazon verkar idag vara helt frisk. Han växer så det knakar, så vi har varit lite försiktiga med aktiviteter.
Han har ju inte varit utan mediciner så länge heller, och det skulle börjas försiktigt efter att varit dålig.
Därför är han också lite senare i utveckling än vad kanske andra valpar är.
Han kommer inte upp i soffan och sängen själv t.e.x., även om han verkligen försöker. Ändå har vi en ganska låg soffa och en normalhög säng.
Han hoppar upp med frambenen, men bakkärran har inte riktigt hum om att hänga med. Trapporna tar han med bravur de gånger han får göra det själv, och han ser lika nöjd ut varje gång.
Och ibland springer han nästan lika fort som Cheyenne, även om det bara är för en bråkdels sekund!

Jag tror att det kommer att bli bra med honom.
Bara han får lite tid på sig, så kommer han att komma i kapp och var som vilken valp som helst.
Han förgyller min dag, var dag oavsett.
Lille Nissehult!

Första advent

Regnet har stått som spön i backen senaste dagarna, vinden har knäckt hyresvärdens uppsatta gran med belysning, man blir blöt om fötterna oavsett skoslag.
Det är första advent och mina händer och fötter värker som om sju svåra år är på ingående.
Igår kväll var det riktigt jobbigt. Trodde att varenda led skulle gå av vid varje rörelse.
Till slut kunde jag inte motstå de små vita tabletterna längre, utan lade mig på sambons uppvärmda plats i soffhörnet med ett par väl intagna Tradolan på väg ner i djupare regioner.
Och där somnade jag likt ett barn i väntan på Tomten.

Mazon har tillfrisknat bra. Han äter fortfarande antibiotika och smärtstillande, men det ser ut att ha gått bra. Vi ska tillbaka till veterinären på tisdag igen för återbesök.
Är väl mest orolig att hans leder har tagit skada.
Han växer ju, och så ont och halt som han var med blödningar och hela tjolahoppsan, det kan aldrig vara bra för en liten valp. Säkert inte ens för en vuxen hund.
Men har sagt åt mig själv att inte måla upp fan på väggen för detta, han är på så många andra väggar redan och spökar.

Så är det första advent!
Sambon går runt och surar över stakar och stjärnor i fönstren, han tycker inte om julen och alla dess bestyr. Jo, maten förstås.. :)
Jag känner bara en stor glädje över att äntligen ha så mycket varmt ljus omkring mig, och väntar väl egentligen bara på den efterlängtade snön.

Jag känner mig fortfarande jagad. Vart jag mig än vänder så finns det någon där som bara ska.
Jag har till och med lagt ner projekt svara i telefon, spelar ingen roll vem som ringer längre, eller vilken telefon de ringer på.
Vill bara att alla ska sluta komma ihåg mig. Har nog aldrig förstått att jag hade så mycket människor runt mig tidigare, antagligen för att jag aldrig besvärats av dem tidigare.
Men nu gör jag det, ledsen allihop om jag inte längre orkar vara den ni vill.

Det ser otroligt obehagligt, kallt och blåsigt ut genom fönstret
Men hundarna ska ut oavsett väder, och det är tajm.
Trevlig första advent till er alla.

Inget vill oss väl

Så var det dags igen.
Visst har man det i bakhuvudet hela tiden som djurägare, ens djur kan bli sjukt. Men måste det drabba samma stackars lilla krake gång på gång?

I torsdags var sambon ledig och vi tog därför en heldag i Karlstad.
Jag var på både sjukgymnastik och arbetsterapi på förmiddagen, och eftermiddagen roade vi oss med att tömma kyl och frys hemma hos svärföräldrarna.
Det var också denna eftermiddag hos dem som vi ringde veterinären, då Mazon hade visat starka tecken på att ha väldigt ont i mun och käke. Det blödde också ymnigt i hela tandköttet.
Trodde väl att vår "äta-allt-bebis" kanske hade fått någon infektion, kanske av någon pinne eller annat, så bäst att åka in. Vi var ju dessutom redan i Karlstad.

Klockan 18.00 stod vi så och pratade med veterinären. Hon trodde direkt att han fått i sig råttgift, då just blödande tandkött är ett av alla tecken som just råttgift kan åkomma.
Lungorna lät inte bra när hon lyssnade, och det blev röntgenplåtar på thorax och mage.
Visade sig vara blödningar i lungorna och de var ihopsnörpta, men blododlingarna var ok. Feber hade han dock, och det blev sprutor med antibiotika, vitaminer och - för säkerhets skull - medel emot råttgift.
Hem fick vi åka, men skulle komma tillbaka kl. 8.00 nästföljande morgon.

På natten blir dock Mazon sämre.
Han skriker vid minsta rörelse, eller när vi tar i honom. Dock somnar han på sin sovplats och vi låter honom vara, men under uppsikt.
Tidigt på morgonen vaknar jag med ett ryck när jag hör att han inte får luft. Skyndar mig ur sängen och försöker lyfta upp honom, men då skriker han hysteriskt och blir liggandes flämtande och gnyende.
Jag väckte sambon och började jobba med påklädning. Det var akut nu.

Får fram journumret och det är bara att komma in.
På vägen in är det tyst i bilen.
Jag låter tårarna falla fritt, och sambon säger inte ett ljud.
Cheyenne har fått följa med, för vi visste ju inte hur länge vi skulle bli borta. Mazon ligger och kurar nära henne, som för att söka tröst.

Väl inne upptäcks det att Mazon nu är halt på alla fyra benen och verkar ha ont precis överallt.
Han kurar och trycker ihop sig, orkar knappt gå alls.
Tre veterinärer undersöker honom och står sedan i lång och tankfull konversation samtidigt som Mazon får lämna nya blodprover och får en droppnål insatt.
Under tiden får vi också veta att gårdagens blodprov hade visat negativt på råttgift, att han alltså inte skulle ha fått i sig något.
Dock var symptomen de att det tydde på råttgift. Detta förbryllade dem förstås än mer, och de verkade inte vilja utesluta något.
Nya röntgenplåtar togs och Mazon skulle få bli kvar under dagen.
Det sista veterinären sa var att det kunde vara en infektion eller ett virus, men de hade inte uteslutit råttgift än, blodproverna till trots.

Hela fredagen satt vi i tystand hemma hos svärföräldrarna, trötta och oroliga.
Klockan 16.00 åkte vi till kliniken igen.
Då var Mazon piggare, men haltade fortfarande lite här och var. Hade fortfarande lite svårt att gapa, men hade kunnat äta i allafall.
Han hade fått smärtstillande under dagen, det var därför han verkade bättre nu.
Vi fick med recept att hämta ut på mer smärtstillande och antibiotika, och så fick vi en burk med oss direkt som var emot råttgift.
De har inte vågat ställa någon slutgiltig diagnos, men då råttgift även orsakar blödningar i lederna som också Mazon fått, så riktar de in behandlingen därefter.

Så igår kväll kom vi då hem. Åter med en sjuk valp, och alldeles trötta. Det har varit två långa dagar, med mycket oro och tråkigheter.
Mazon haltar väldigt, och han kvider när han rör sig och när man lyfter honom. Han kan komma att göra det ett tag.
Inget spring, inga försök till att ta trappstegen själv, bara vila, mediciner och en massa kärlek, så hoppas vi på att han inte ska få några men efter detta.

Vi kan ännu inte förstå hur han fått i sig råttgift, då det inte ligger något löst här.
Och då han inte varit in i någon av de byggnaderna där det ligger, samt att vi har järnkoll på honom sedan han stoppade annat olämpligt i magen som fastnade, så kan vi inte i vår vildaste fantasi förstå hur han lyckats med det.

Men barn klarar ju allt sägs det...

Jagad

Som den senaste tiden sett ut rent allmänt, så tror jag mig snarare vara ett rådjur än en människa.
Jag, liksom andra, uppfattar saker och ting på mitt sätt, och jag tolkar saker på mitt eget speciella vis.
Jag har alltid sett mig själv som en insiktsfull människa, flexibel i de flesta situationer och har lätt att förstå mig på folk och dess individer.
Kanske har jag varit för bra på att läsa och tolka saker runt mig, så att det är därför som jag nu sitter i en alldeles för nedsutten fåtölj och inte tar mig upp.

Var gång telefonen ringer hugger det till i bröstet.

"Herregud, kan jag inte bara få vara ifred?"

På det senaste har det varit mycket "allvarliga" samtal.
Samtal som inte bara har rört mig själv och min sjukdom, utan även min mor.
Seg i hjärnan som jag ofta varit, så har jag inte alltid kunnat svara eller ifrågasätta på ett bra sätt, och minnet sviker såpass att jag först sent efter kan komma att reflektera luckor ur samtalen.
Men då är det försent, och jag får försöka rädda situationen genom att själv sitta och ringa runt, något som tar otroligt mycket energi och är påfrestande överhuvudtaget.
För när jag väl själv ringer den gången, så måste jag ju vara skärpt!

De sista samtalen har varit om att myndigheter vill att jag ska avsäga mig hjälpen till min mamma.
Jag hjälper henne med räkningar, ser till att det blir handlat och försöker göra mitt bästa till att vara en vuxen och god dotter.
Dock har jag ibland varit ganska syrlig emot myndigheterna, med mycket goda och flera anledningar.
Detta verkar de nu ha sett sin chans att bli av med, genom att helt enkelt försöka tjata fram att jag helt ska sluta hjälpa mamma.
De vill istället koppla in en främmande person som ska idka God man-skap, något jag redan gör arbetsuppgifterna för(och tusen saker till som en god man inte gör).

Idéen med det hela är att mamma och jag ska få en mer naturlig relation, att sedan både mamma och jag tycker att vår relation funkar bra och vill fortsätta som vi gör - det spelar ingen roll.
Mamma som är sjukpensionär och har det ganska knapert när räkningar, mat och cigaretter är betalt, ska dessutom också betala arvode(!) till denna helt främmande person som ska träda in och sköta hennes ekonomi och inköp till punkt och pricka.

Jag har hittills avlett det hela, och säger att jag vill fortsätta som det är.
Har dock undrat om det finns några klagomål att framföra på det jobb jag gör, men det har inte framkommit något sådant heller.
De vill bara ha in en kollega helt enkelt, som ser till att mamma så småningom hamnar på ett äldreboende(hennes ringa ålder till trots, så har hon dock en dementdiagnos som inte utvecklats än, men de vill trots detta att vi ska söka servicehusboende för henne..), för att sedan låta henne tyna bort ibland otrevlig personal och alla andra stackars människor inom vården.

Detta är precis det jag fruktar, och eftersom min mor nu också har denna diagnos, så vill jag ju förstås också umgås med henne så mycket jag kan innan sjukdomen går in i ett annat skede.
När jag också hjälper henne med det praktiska, gör det att jag får ytterligare chanser att ta vara på den tiden då hon fortfarande är min mamma.
För innan jag gick in som denna stödperson, så såg jag väldigt sällan min mor.
Vi är mycket olika, och jag undvek henne mestadels.
Är rädd för att det ska hända igen, om jag inte har uppgifter att sköta runt henne. Är rädd för att förlora mamma i händerna på människor som ser henne som bara ännu ett arkiveringsprojekt.

Samtidigt som jag försöker vara den där vettiga och bra stödpersonen, så tampas jag med min egen jobbiga tillvaro, där världen bara är svart, svart och åter svart.
Och jag ser ingen ljusning hur snabbt jag än springer, hur mycket jag än tittar.

Jag känner mig som ett jagat vilt, som bara vill resignera, låta mig skjutas och gå vidare till en bättre värld där inga myndigheter råder.