Drabbad av skrivklåda?

Fick frågan häromdagen om jag drabbats av skrivklåda.

"Nej, det tror jag inte. Hur så?"

Jo, för visst är det tydligen så att man uppenbarligen måste ha drabbats av detta fenomen om man har en blogg som man skriver på varje dag.
Efter en stunds tänkande, för jag var tvungen att smälta själva frågan, så svarar jag att jag inte har skrivklåda.

"Jag har tänk-klåda."

Personen i fråga såg ut som ett frågetecken ifrån självaste Mars, och förstod inte alls vad jag menade. Och jag försökte inte förklara heller. Lite skulle hon väl ha att fundera på den dagen med.

För själva grejen, i allafall, för min egen del, så går hela det här ut på att rensa hjärnan varje dag.
Jag har miljoner trådar däruppe som bara blixtrar av elektricitet hela tiden, det går på högvarv konstant.
Jag tänker mer än vad som är bra för en människa - normal eller inte.
Jag ältar inte, men analyserar å det grövsta, minsta lilla sak eller kommentar mals runt där uppe i alldeles för många och långa stunder. Jag tänker på det innan jag somnar, när jag vaknar, det går runt hela dagen..

Oftast när sambon kommer hem och frågar hur min dag har varit, så vet jag inte vad jag ska svara.
Visst har jag gjort saker, ibland flera som tagit upp större delen av dagen.
Men jag minns inte riktigt vad det är. För jag har bara gått runt och tänkt hela tiden, och allt det andra har bara gått på ren rutin.

"Du har tvättat i allafall ser jag."

Jaså? Ja, det hänger ju tvätt ute...
Det är faktiskt ganska obehagligt. Som att leva om saker efter att de har hänt.
Jag minns inte ett uns av att jag har varken tvättat eller hängt det på tork, men det har ju inte varit någon annan här...så..ja...det måste ju vara jag som har gjort det...antar jag.

Ibland så sätter det sig som ett sidominne när jag gjort saker, men då skulle det lika gärna kunna vara att jag har gjort det någon annan dag. Det är liksom inte så klart att det skulle kunna ha hänt idag, men någon gång under veckan kanske.

Under mina ungdomsår skrev jag otroligt mycket, och jag vet att det var mycket till hjälp för mig.
Inte bara för att man växte upp, med pubertet och andra svårigheter för en tonåring, utan också för att jag faktiskt tänkte så mycket.
Då tänktes det ju gärna i negativa banor med, så att skriva var ett sätt att få ur mig alla aggressioner och depressiva tankar. Och alla tårar.
Med åren gick sedan tiden till annat, det blev jobb, flyttande och ett evigt härj - ung som man var. Skrivandet ersattes av fysiskt arbete och livsprövning.
Jag tänkte lika mycket, men orkade inte peta ner det på något papper.

Och där har det varit, ungefär fram tills nyligen.
Jag har inte haft tid, som det så vackert heter.
Inte haft den tiden för mig själv, vilket är synd, för att skriva för mig med min tänk-klåda - det är guld värt.
Undrar faktiskt hur jag har klarat mig utan att få ur mig en del saker genom alla dessa år. Och när jag tänker efter, så har det också varit väldigt tufft och utmattande. Speciellt psykiskt.

Hur som helst, så har många trugat om det länge.

"Men varför börjar du inte skriva igen egentligen? Du är ju så bra på det!"

"Jag minns när du vann pris för dina dikter flera gånger, och det ska du veta, att det var du värd. Du kan ju skriva du."

"Du ska inte sitta här och skriva bokrecensioner, du ska skriva egna böcker. Du ska bli författare. Du skriver helt magiskt."

Det sista ifrån min svenskalärare på Komvux, så sent som för bara några år sedan.
Och visst känns det så roligt och jättebra att få höra sådant. Att man faktiskt kanske är bra på något, och att folk uppskattar något man skrivit eller gjort.
Men jag fattade aldrig riktigt vad jag skulle skriva om i en bok. Jag har väl inte innehåll till någon bok?
Tankar till förbannelse, jo visst, men till en bok?
Fantasi så det räcker och blir över för 100 ungar, det finns med, men till en bok?

Så uppkom bloggfenomenet för några år sedan, men jag var aldrig intresserad.
Såg en bloggsida av Anette i somras, där hon skrev om sina dagar med hästarna bl.a. Det såg riktigt roligt ut, men det var nog inget för mig.
Sen såg jag att en internetkompis, vi kallar honom "Snubben", hade börjat blogga för ett tag sedan. Tanken uppkom därefter att det kanske inte var så dumt ändå.
Som en liten dagbok, men som även kanske kan glädja andra som är intresserade av att läsa.
Och med tanke på att min hjärna var på väg att kortslutas, så var det läge att börja tömma lite.
Jag fick snart inte luft att andas, hjärnan hade inte ork att skicka de rätta signalerna till resten av kroppen.

Sagt och gjort, jag såg till att min tänk-klåda fick komma ut till sin rätt, och sitter nu och "tömmer" lite varje dag.
En alldeles skön morgonstund för mig själv, där jag rensar hjärnan inför resten av dagen.
Och det är precis vad jag behöver.