Några dagars semester?

Låter kanske löjligt att prata om semester när man är sjukskriven.
För det tycks vara så att man ofta ser de som sjukskrivna är, som sådana som alltid ligger hemma och bara latar sig. Riktiga simulanter.
Jag erkänner att jag emellanåt själv hyst liknande tankar om en del människor.

Nu har jag dock vett att veta bättre.
För allt eftersom min kropp banalt förändrat sig, så har också min personlighet och livssituation förändrats.
Från att ha gått ifrån hyfsat vältränad, levnadsälskare och inspiratör(?), har jag nu hamnat i ett evigt kämpande emot tyngdlag, eviga smärtor och en otrolig lust till att bara skita i allt.
Jag kan absolut förstå den människa som bara vill låsa dörren, dra en stor filt över sig i soffan och bara låta teven stå och gå.

Tyvärr så får jag inte riktigt hamna där, eftersom jag har ganska mycket rehabilitering som ska utföras dagarna i ända.
Inget fel i det, absolut inte. Jag kommer ut, jag tränar mina leder och jag får socialt umgänge, mer än med bara sambon.
Men jag tror ändå inte att människor runt omkring förstår vad mycket jag trots allt gör, även om jag är sjukskriven.
Det klingar lite som det i allafall.

"Du kan väl när som helst, du går ju ändå bara hemma."
"Du har väl inga tider att passa?"
"Hur känns det att inte behöva göra något alls?"
o.s.v....

Många tycker nog att jag inte är nog tacksam heller, då jag ju sitter hemma och lever på skattebetalarnas bekostnad.
Men faktum är att jag faktiskt inte sitter hemma speciellt ofta.
Flera av arbetsveckans dagar har jag alltid rehab. Simning och arbetsterapi bl.a.
Nu kommer jag även att få en till dag i veckan där jag ska lämna ut mina inre tankar till en främmande yrkesrelaterad människa.
Jag låter kanske bitter, men det är jag faktiskt inte. Det ska bli skönt att få öppna upp lite.
(för er som trodde att jag berättade mitt allra innersta här, så måste jag tyvärr göra er besvikna.)

Problemet med all denna terapi är att ta sig dit och hem.
Sambon kan ju faktiskt inte köra mig jämt, och våra nya grannar verkar åka mer emot Kristinehamn än emot Karlstad.
Att köra bil blir svårare och svårare, och de sista gångerna som jag har rattat själv har kunnat sluta riktigt illa.
Ratten glider mig ur händerna, och reaktionsförmågan är mycket dålig.
Jag väljer nu själv att helst inte framföra bil alls, pga att jag är rädd för att framkalla olyckor.
Som tur är går det ju ganska bra med bussar både till och från Karlstad, så jag ska till veckan skaffa mig busskort. Det borde bli några kronor billigare än att åka kontant i allafall.

Hur som helst så skulle det vara ganska skönt att få komma bort ifrån allt litegrann.
Några dagars "semester" skulle inte vara så tokigt, sjukskrivning till trots.
Det kanske är svårt för er "friska" att förstå, men någon gång kanske ni hamnar i en liknande situation och kan förstå hur jag, med många andra, behöver andrum i vardagen.