Det frostar upp sig

Kände redan igår kväll att det skulle bli en riktigt kall frostnatt.
Och det slog inte fel. Efter att ha morgonkissat hundarna, gick jag upp i lägenheten och gav sambon en extra spark i baken.
Han har en förmåga att alltid åka i sista minuten, och sedan tokköra till jobbet i Karlskoga.

Denna morgon var det halt.
Hyresvärden och jag "hejade" på varandra i våra respektive portar, innan vi båda - samtidigt - nästan åkte omkull på våra respektive trappor.

"Jag ska gå och ta fram saltet för framtida bruk i bygden", pustade 71-årige hyresvärden när han rätat på sig.

"Jag ska gå in", kontrade jag.

Väl inne skyndade jag på sambon. Bättre att han kommer iväg i tid och kan ta det lugnt.
Varför utmana ödet om det inte behövs?
Dessutom var det inte bara att sätta sig i bilen och åka, varenda bilruta utanför huset såg ut som gnistrande isflak.

När jag såg att han åkte iväg genom allén tog jag med hundarna och hämtade tidningen.

Kyrkovaktmästaren Göran vinkade glatt med rejäla vantar genom trädgårdstraktorn, samtidigt som Cheyenne buttert iakttog det hela.
Göran och Cheyenne har nämligen en bull-pakt.

Varje gång vi är och hämtar tidningen brukar Göran ha sitt morgonkaffe inne i verkstaden. Dörren står lite på glänt, eftersom till morgonkaffet ska det också vara en morgoncigg. Och förstås - några kanelbullar.
Var morgon jag vänder ner huvudet i brevlådan för att med stor möda fiska upp morgontidningen, brukar Cheyenne snabbt smita in till Göran för att erhålla en bit bulle.

I normala fall får hon väldigt sällan något utöver maten, eftersom hon har en extremt känslig mage.
Göran vet om detta, men har ändå inte kunnat låta bli att stoppa till henne en bit då och då i smyg. Detta har han också ärligt talat om.
Eftersom Cheyennes mage inte har protesterat över dessa bullbitar, så har jag inte brytt mig.
Är snarare glad över att vår lilla dam har vågat ta steget att själv gå in till Göran i hans verkstad och hälsa på. Ni som känner henne, vet att hon inte är jättesocial direkt.

Men idag blev hon alltså snuvad på socker, för vi var en kvart tidiga och Göran satt kvar i sin traktor på kyrkogården.
Med lågt huvud och besviken min, var det en mindre nöjd Cheyenne som motvilligt följde med hem och in i värmen.
Flera gånger stannade hon och vände sig om för att kolla om inte Göran var på ingång. Men icke.
Antar att jag får vara bättre med att passa tiden imorgon, och Göran får säkert ge henne minst två bitar för att kompensera dagens missade.

Nu undrar ni kanske varför inte Mazon går in till Göran och får bulle?
Mazon kallas för sladden när vi är ute och går.
Han går så nära mig bak i hasorna, att jag inte ens ser honom om jag slänger ett getöga över axeln.
Så om jag går in till Göran och hälsar på morgonen, då får Mazon både bulle och klapp och kram. Men om jag väljer att bara ropa hej och vandra hemåt, då gör Mazon det med.
Väl hemma på gården är det dock en annan femma, då är det jag som får gå och leta efter Mazon!
Han är mycket glad i alla gräsmattor runt om husen, och springer helst fram till, och efter alla som är ute och rör sig.
Speciellt glad är han i hyresvärden, och det är ömsesidigt. De brukar ha flera små pratstunder varje dag. :)

Nu hägrar kaffedoften i köket, så jag vet vad jag ska göra härnäst.
Sätta mig vid köksfönstren och blicka ut på den vackra morgonutsikten.
Och tänka på något bra!