Någon håller handen över en grå himmel

Så har årets näst vackraste helg gått förbi, och med stormsteg närmar sig den bästa.
Det är kalla nätter som intagit mörkret, och trädens nakna skepnad gör oss påminda om att det inväntar oss mörkare, men också ljusare tider.
Om det kommer någon snö vill säga...

I fredags kväll var jag dock ute på trappen med hundarna och höll på att slå ihjäl mig innan jag kommit ner.
Blickandes ner på stenblocken som monterats upp till trapp vid vårt hus, ser jag att de har täckts med ett tunt lager av blötsnö.
Det var både lite häftigt och lite läskigt.
Ska man vara rädd för att bryta sig nu då?

Jag gjorde en snygg vurpa för bara någon dag sedan i regnet.
För löv ligger det ju överallt och i samband med lite regn, blir de en allmän livsfara.
Det tog en halv evighet innan jag kom upp på fötterna igen, och då hade redan hundarna sett sina chanser till turné.
Så jag fick gå där i blöta kläder och ropa ett bra tag innan de ville uppenbara sig, och jag fick komma in i värmen.
Något mörbultad och stel och dagen därpå, som ju inte gjorde livet lättare.

Jag har därför insett det läskiga med snö, eller kanske mest is. För det är det vi brukar ha mestadels under vintern här uppe.
Jag kommer troligen att få fler lårbensbrott än större delen av Värmlands innesittande pensionärer...

Nu undrar ni väl säkert hur det har gått för vår lille Mazon?
Som tur är, så gick allt bra!
Vi behövde inte åka in något mer under helgen, och magen verkar vara på gång att stabilisera sig igen.
Han äter fortfarande penicillin och specialfoder, och det kommer han att få göra ett tag till.
Nu hoppas vi på en frisk och stark växande hund, speciellt som veterinärkostnaderna var större än vad vi hade väntat oss. Och ja, vi är fullförsäkrade!
Det visade sig bara att valpförsäkringen inte täckte en del av de saker som Mazon fick behandling för.

Skönt att han mår bra igen i allafall!
Även om det kändes i plånboken, så är ju huvudsaken att han är frisk och har det bra. :)