Första advent

Regnet har stått som spön i backen senaste dagarna, vinden har knäckt hyresvärdens uppsatta gran med belysning, man blir blöt om fötterna oavsett skoslag.
Det är första advent och mina händer och fötter värker som om sju svåra år är på ingående.
Igår kväll var det riktigt jobbigt. Trodde att varenda led skulle gå av vid varje rörelse.
Till slut kunde jag inte motstå de små vita tabletterna längre, utan lade mig på sambons uppvärmda plats i soffhörnet med ett par väl intagna Tradolan på väg ner i djupare regioner.
Och där somnade jag likt ett barn i väntan på Tomten.

Mazon har tillfrisknat bra. Han äter fortfarande antibiotika och smärtstillande, men det ser ut att ha gått bra. Vi ska tillbaka till veterinären på tisdag igen för återbesök.
Är väl mest orolig att hans leder har tagit skada.
Han växer ju, och så ont och halt som han var med blödningar och hela tjolahoppsan, det kan aldrig vara bra för en liten valp. Säkert inte ens för en vuxen hund.
Men har sagt åt mig själv att inte måla upp fan på väggen för detta, han är på så många andra väggar redan och spökar.

Så är det första advent!
Sambon går runt och surar över stakar och stjärnor i fönstren, han tycker inte om julen och alla dess bestyr. Jo, maten förstås.. :)
Jag känner bara en stor glädje över att äntligen ha så mycket varmt ljus omkring mig, och väntar väl egentligen bara på den efterlängtade snön.

Jag känner mig fortfarande jagad. Vart jag mig än vänder så finns det någon där som bara ska.
Jag har till och med lagt ner projekt svara i telefon, spelar ingen roll vem som ringer längre, eller vilken telefon de ringer på.
Vill bara att alla ska sluta komma ihåg mig. Har nog aldrig förstått att jag hade så mycket människor runt mig tidigare, antagligen för att jag aldrig besvärats av dem tidigare.
Men nu gör jag det, ledsen allihop om jag inte längre orkar vara den ni vill.

Det ser otroligt obehagligt, kallt och blåsigt ut genom fönstret
Men hundarna ska ut oavsett väder, och det är tajm.
Trevlig första advent till er alla.

Inget vill oss väl

Så var det dags igen.
Visst har man det i bakhuvudet hela tiden som djurägare, ens djur kan bli sjukt. Men måste det drabba samma stackars lilla krake gång på gång?

I torsdags var sambon ledig och vi tog därför en heldag i Karlstad.
Jag var på både sjukgymnastik och arbetsterapi på förmiddagen, och eftermiddagen roade vi oss med att tömma kyl och frys hemma hos svärföräldrarna.
Det var också denna eftermiddag hos dem som vi ringde veterinären, då Mazon hade visat starka tecken på att ha väldigt ont i mun och käke. Det blödde också ymnigt i hela tandköttet.
Trodde väl att vår "äta-allt-bebis" kanske hade fått någon infektion, kanske av någon pinne eller annat, så bäst att åka in. Vi var ju dessutom redan i Karlstad.

Klockan 18.00 stod vi så och pratade med veterinären. Hon trodde direkt att han fått i sig råttgift, då just blödande tandkött är ett av alla tecken som just råttgift kan åkomma.
Lungorna lät inte bra när hon lyssnade, och det blev röntgenplåtar på thorax och mage.
Visade sig vara blödningar i lungorna och de var ihopsnörpta, men blododlingarna var ok. Feber hade han dock, och det blev sprutor med antibiotika, vitaminer och - för säkerhets skull - medel emot råttgift.
Hem fick vi åka, men skulle komma tillbaka kl. 8.00 nästföljande morgon.

På natten blir dock Mazon sämre.
Han skriker vid minsta rörelse, eller när vi tar i honom. Dock somnar han på sin sovplats och vi låter honom vara, men under uppsikt.
Tidigt på morgonen vaknar jag med ett ryck när jag hör att han inte får luft. Skyndar mig ur sängen och försöker lyfta upp honom, men då skriker han hysteriskt och blir liggandes flämtande och gnyende.
Jag väckte sambon och började jobba med påklädning. Det var akut nu.

Får fram journumret och det är bara att komma in.
På vägen in är det tyst i bilen.
Jag låter tårarna falla fritt, och sambon säger inte ett ljud.
Cheyenne har fått följa med, för vi visste ju inte hur länge vi skulle bli borta. Mazon ligger och kurar nära henne, som för att söka tröst.

Väl inne upptäcks det att Mazon nu är halt på alla fyra benen och verkar ha ont precis överallt.
Han kurar och trycker ihop sig, orkar knappt gå alls.
Tre veterinärer undersöker honom och står sedan i lång och tankfull konversation samtidigt som Mazon får lämna nya blodprover och får en droppnål insatt.
Under tiden får vi också veta att gårdagens blodprov hade visat negativt på råttgift, att han alltså inte skulle ha fått i sig något.
Dock var symptomen de att det tydde på råttgift. Detta förbryllade dem förstås än mer, och de verkade inte vilja utesluta något.
Nya röntgenplåtar togs och Mazon skulle få bli kvar under dagen.
Det sista veterinären sa var att det kunde vara en infektion eller ett virus, men de hade inte uteslutit råttgift än, blodproverna till trots.

Hela fredagen satt vi i tystand hemma hos svärföräldrarna, trötta och oroliga.
Klockan 16.00 åkte vi till kliniken igen.
Då var Mazon piggare, men haltade fortfarande lite här och var. Hade fortfarande lite svårt att gapa, men hade kunnat äta i allafall.
Han hade fått smärtstillande under dagen, det var därför han verkade bättre nu.
Vi fick med recept att hämta ut på mer smärtstillande och antibiotika, och så fick vi en burk med oss direkt som var emot råttgift.
De har inte vågat ställa någon slutgiltig diagnos, men då råttgift även orsakar blödningar i lederna som också Mazon fått, så riktar de in behandlingen därefter.

Så igår kväll kom vi då hem. Åter med en sjuk valp, och alldeles trötta. Det har varit två långa dagar, med mycket oro och tråkigheter.
Mazon haltar väldigt, och han kvider när han rör sig och när man lyfter honom. Han kan komma att göra det ett tag.
Inget spring, inga försök till att ta trappstegen själv, bara vila, mediciner och en massa kärlek, så hoppas vi på att han inte ska få några men efter detta.

Vi kan ännu inte förstå hur han fått i sig råttgift, då det inte ligger något löst här.
Och då han inte varit in i någon av de byggnaderna där det ligger, samt att vi har järnkoll på honom sedan han stoppade annat olämpligt i magen som fastnade, så kan vi inte i vår vildaste fantasi förstå hur han lyckats med det.

Men barn klarar ju allt sägs det...

Jagad

Som den senaste tiden sett ut rent allmänt, så tror jag mig snarare vara ett rådjur än en människa.
Jag, liksom andra, uppfattar saker och ting på mitt sätt, och jag tolkar saker på mitt eget speciella vis.
Jag har alltid sett mig själv som en insiktsfull människa, flexibel i de flesta situationer och har lätt att förstå mig på folk och dess individer.
Kanske har jag varit för bra på att läsa och tolka saker runt mig, så att det är därför som jag nu sitter i en alldeles för nedsutten fåtölj och inte tar mig upp.

Var gång telefonen ringer hugger det till i bröstet.

"Herregud, kan jag inte bara få vara ifred?"

På det senaste har det varit mycket "allvarliga" samtal.
Samtal som inte bara har rört mig själv och min sjukdom, utan även min mor.
Seg i hjärnan som jag ofta varit, så har jag inte alltid kunnat svara eller ifrågasätta på ett bra sätt, och minnet sviker såpass att jag först sent efter kan komma att reflektera luckor ur samtalen.
Men då är det försent, och jag får försöka rädda situationen genom att själv sitta och ringa runt, något som tar otroligt mycket energi och är påfrestande överhuvudtaget.
För när jag väl själv ringer den gången, så måste jag ju vara skärpt!

De sista samtalen har varit om att myndigheter vill att jag ska avsäga mig hjälpen till min mamma.
Jag hjälper henne med räkningar, ser till att det blir handlat och försöker göra mitt bästa till att vara en vuxen och god dotter.
Dock har jag ibland varit ganska syrlig emot myndigheterna, med mycket goda och flera anledningar.
Detta verkar de nu ha sett sin chans att bli av med, genom att helt enkelt försöka tjata fram att jag helt ska sluta hjälpa mamma.
De vill istället koppla in en främmande person som ska idka God man-skap, något jag redan gör arbetsuppgifterna för(och tusen saker till som en god man inte gör).

Idéen med det hela är att mamma och jag ska få en mer naturlig relation, att sedan både mamma och jag tycker att vår relation funkar bra och vill fortsätta som vi gör - det spelar ingen roll.
Mamma som är sjukpensionär och har det ganska knapert när räkningar, mat och cigaretter är betalt, ska dessutom också betala arvode(!) till denna helt främmande person som ska träda in och sköta hennes ekonomi och inköp till punkt och pricka.

Jag har hittills avlett det hela, och säger att jag vill fortsätta som det är.
Har dock undrat om det finns några klagomål att framföra på det jobb jag gör, men det har inte framkommit något sådant heller.
De vill bara ha in en kollega helt enkelt, som ser till att mamma så småningom hamnar på ett äldreboende(hennes ringa ålder till trots, så har hon dock en dementdiagnos som inte utvecklats än, men de vill trots detta att vi ska söka servicehusboende för henne..), för att sedan låta henne tyna bort ibland otrevlig personal och alla andra stackars människor inom vården.

Detta är precis det jag fruktar, och eftersom min mor nu också har denna diagnos, så vill jag ju förstås också umgås med henne så mycket jag kan innan sjukdomen går in i ett annat skede.
När jag också hjälper henne med det praktiska, gör det att jag får ytterligare chanser att ta vara på den tiden då hon fortfarande är min mamma.
För innan jag gick in som denna stödperson, så såg jag väldigt sällan min mor.
Vi är mycket olika, och jag undvek henne mestadels.
Är rädd för att det ska hända igen, om jag inte har uppgifter att sköta runt henne. Är rädd för att förlora mamma i händerna på människor som ser henne som bara ännu ett arkiveringsprojekt.

Samtidigt som jag försöker vara den där vettiga och bra stödpersonen, så tampas jag med min egen jobbiga tillvaro, där världen bara är svart, svart och åter svart.
Och jag ser ingen ljusning hur snabbt jag än springer, hur mycket jag än tittar.

Jag känner mig som ett jagat vilt, som bara vill resignera, låta mig skjutas och gå vidare till en bättre värld där inga myndigheter råder.

Kort och koncist

Raka rör heter det ju.
Man behöver inte uttrycka sig i en oändlighet för att folk ska veta och/eller förstå.
Igår kände jag mig skamsen för att jag inte orkat underhålla er på nästan en vecka, och slog till med en hel novell.
Det tog sin lilla tid, och många feluttryck finns det med som jag inte orkat rätta, men den kom upp och idag blir det en kortis.

Jag är nu på min lägsta-nivå dos på cortisonet, och liksom på förra kuren så börjar det att gå tillbaka till en stelare, ondare variant av ledkrämpor.
Jag som knappt tagit några Tradolan under kuren, äter det nu dagligen igen. Och något virrig blir man ju av det med.
Mitt minne och min raska känsla för det sakliga försvinner liksom bort i lätta dimmor, och jag upplever det svårt att på ett bra sätt uttrycka mig.
Jag känner mig så trött och kroppen skriker. Får ångest av att det inte vill ge med sig.
Det värker och trycker över bröstet, jag har svårt med sömnen, är ofta grinig och jag känner mig väldigt sårbar och utsatt.

Ibland så undrar jag om det inte bara skulle vara skönt att försvinna i någon tragisk bussolycka.

Folk tror att jag bara har ont och är lite stel och svullen.
Jag har haft stundtals ganska så starka smärtor i mina leder i över ett och ett halvt år.
Vad tror ni att det gör med resten av kroppen? Vad tror ni att det gör med hjärnan och ens sätt att tänka?
Jag mår pissdåligt rent ut sagt.
Jag skulle så gärna bara vilja gråta, men det finns inga tårar att gråta ut, det trycker bara mer över bröstet istället.
Ingenting är roligt, allt går åt helvete.

Jag har hela tiden haft som mål att kunna komma tillbaka igen, att börja jobba igen.
Igår kväll chockade jag mig själv när jag sa till sambon att jag inte orkar livet längre.
Sa att det kanske är bra om jag blir sjukskriven än längre och lyckas hitta mig själv igen och blir riktigt frisk.
Jag trodde aldrig att jag ens skulle komma på tanken.
Det har aldrig funnits för mig att jag insett mig så illa däran.
Men det var kanske ett steg i rätt riktning.
För det finns ganska mycket att jobba med i både min hjärna och min kropp just nu.
Jag tror att jag väldigt snart skulle bli sjukskriven igen om jag gick in i arbete eller arbetsträning för tillfället.

Men tyvärr så är det ju inte jag som bestämmer över mig själv när det gäller just de sakerna. Sveriges välfärd handlar nu om pengar och de som har pengar, inte om oss "sjuklingar".

Nu var det ett tag sedan...

Nästan en vecka har gått sedan min senaste blogguppsats.
Det är ju så att jag både vill skämmas och må lite allmänt dåligt över detta. Men det finns anledningar till allt, och min är att jag har haft en dålig ledperiod den här veckan.
Fingrarna rör sig illa över tangenterna, och jag stavar otroligt mycket fel.
Som tur är har jag ett rättningsprogram på bloggen, men det känns jobbigt att skriva så otroligt fel hela tiden.
En jäkla tid tar det med.

Var till min nya sjukgymnast i tisdags, och trodde att kroppen skulle gå ur led för varenda rörelse hon ville se mig prova.
Hurtig och glad, men också förstående och sjukgymnastiskt klädsam, verkade hon bra och det hela kändes som det skulle. Jag tror att jag även här kommer att få bra hjälp.
Jag kommer nu att få andra tider i bassängen, men också påökt då jag ska få plaska vatten två gånger i veckan framöver.
Det var väldigt positivt, för jag känner mig mycket mer mjuk och följsam när jag har varit i vattnet.
Träningsvärk har jag också förstås, men det är klar skillnad än om jag inte gjorde det alls.
Jag ser med andra ord fram emot vintern på ett annat sätt pga detta.

Det har hänt lite väl mycket av negativ karaktär på sistone, att vår nya familjemedlem har fått komma i skymundan på alla de vis.
Mycket ofrivilligt(till att börja med) ordnade vi uppehälle för Rufus kullsyster för tio dagar sen.

Vi bor ju numer på en gård som ligger intill den plats där vår egen Rufus föddes, och hans mor och syster, plus en hel drös med katter till vandrar runt omkring som "utekatter".
Tyvärr så verkar de känna sig lite herrelösa, för de är allt som oftast inunder eller nära vår hyresbyggnad, och tigger mat ifrån alla hyresgäster.
De flesta utav dem är mycket skygga, och man ser ibland bara en snabb skymt av dem.
Rufus mor och syster är dock av den sociala typen, och många är de kvällar som jag stått med systern på axeln eller under tröjan så hon fått värma sig, allt medans hundarna har busat runt i trädgården.

Så när bonden började placera ut kattfällor för att skjuta av de okastrerade katterna som bara förökade sig, kände vi ett sting i hjärtat av missmod.
Rufus lilla syster(hon är hälften så stor som han, antagligen pga näringsbrist) som är världens gosigaste katt, skulle hon skjutas nu?
Vi frågade runt till alla vi kunde tänka oss vilja ha en katt.
Var det någon som kunde åta sig den lilla? Vi har ju redan tre, och kände att det fick vara nog nu.

Men ingen nappade, och den var en kall fjärde november som jag sedvanligt lät hundarna härja runt ute på rundeln.
Påpälsad som för snöorkan, hörde jag inte de små jamanden förrän hon hon stod nedanför mig. Raskt klättrade hon upp längs mitt jeansklädda ben och kröp upp i min famn.
Hon var alldeles iskall, och försökte krypa in i min jacka vid halsen. Jag lät henne komma intill mig i värmen, och kände hennes frusna framtassars trampdynor emot min hals.

När hundarna tröttnat och vi skulle gå in, blev hon helt till sig.
Hon försökte hänga kvar i min jacka, och kasta sig in med oss genom porten flera gånger.
När väl dörren gått igen hörde jag de förtvivlade skriken utanför, och mitt hjärta blödde i strid ström.
Väl uppe i lägenheten gick jag med tårar i ögonen in till sambon. Skulle vi ge det ett försök, eller skulle vi försöka sluta oss inför det?
För vi hade diskuterat det lite innan, men tyckte också att det räckte nu.
Orosmomentet var inte enbart om Rufus syster skulle gå ihop med de andra djuren, utan också om hon gick att få rumsren. Hon hade trots allt endast varit utomhus sedan födseln.

Jag ringde till familjen och frågade om det skulle gå för sig att vi tog hem kattflickan på prov, förklarade att vi tyckte att det vore väldigt tråkigt om hon som är så go skulle gå hädan.
Bonden blev hjärtans glad över min förfrågan, han hade själv känt sig illa till mods över att behöva ta bort den lilla.
Men som han också sa, vi kan inte ha så mycket katter springandes som ingen bryr sig om, det är synd om dem.
Så vi sa att vi provar. Och går det inte, så får vi försöka lösa det på något annat sätt.

När jag sedan skulle gå ut och hämta henne, var hon borta och det var först morgonen efter som hon, i grannens famn, knackade på vår dörr.

"Jag hörde att ni skulle ta henne. Jag är så glad att ni gör det!", var grannens ord, och lilltjejen fick flytta in i vårt varmaste rum - badrummet.

Vi hade gjort i ordning med en bädd, kattlåda och mat- och vattenskålar.
Hon nästan kastade sig ner i bädden, och rullade förtjust! Man såg en stor njutning i hennes gröna ögon.
Jag fyllde upp matskålen, och stängde igen dörren så hon fick lite lugn och ro.
Hon var där inne i över ett dygn, och vägrade komma ut. Trodde väl att det skulle bära ut i kylan som gällde om hon flyttade på sig.
Hon åt som en häst, och kattlådan var det enda ställe hon gjorde sina behov på. Och var gång man gick in för att hålla henne lite sällskap, så kom hon kurrandes upp i våra famnar.

Mötet med de andra djuren var smärtfritt, och lådan använder hon varje gång.
Vi döpte henne ganska direkt till Lucy, och ganska direkt blev hon itvingad en stor tablett maskmedel.
Den uppkräkta, fullt levande, 40 cm långa, 1,5 cm breda bandmasken gjorde en inte alls bejublad entré bredvid soffan, till en mindre förtjust matte och två störtförtjusta lekfulla hundar... :/

Men nu är hon avmaskad, och hon verkar ha funnit sig alldeles utmärkt.
Och som sambon sa när han blickade ned på hennes nöjt ihoprullade lilla kattkropp i soffan häromdagen:

"Det var allt tur att du fick komma och bo hos oss Lucy".

Kylrummet

Ett av vår lägenhets rum har länge gäckat oss med sin totala kyla.
Elementet är rödhett, men värmen verkar inte ta sig någonstans i rummet.
Någon gång har jag ställt upp dörren för att se om det blir bättre om luften i rummet får cirkulera med resten av lägenheten, men det gör bara skillnaden att lilla hallen utanför och dess golv förvandlas till en iskall zon.

Så stod jag och tittade längs med det stora fönstret häromdagen för att se om det var något som inte stämde. Det drar nämligen en del ifrån fönstret i datarummet, så jag undrade om det var något sådant.
Då ser jag hur ett av de övre fönstren(de är ganska stora och är avdelade i fyra öppningsbara sektioner) inte var ordentligt stängt. Det var en rejäl glipa som stod och släppte in massor med minusgrader.
Väl ordentligt igenstängt så hoppades vi på att få uppleva en bättre värmefördelning i rummet.

Men det gick två dygn, och rummet var nästan kallare än någonsin när jag med svärmor i släptåg knatade in i det igår kväll.
Hon märkte av något som vi inte gjort.
Ventilerna i taket fyra meter upp stod och blåste in kalluft tillräckligt för att bilda is efter väggarna. Inte undra på att det är kallt!
Under kvällens gång prövade vi oss sedan fram för att se om de gick att vrida av på något sätt, eller i allafall dämpa inblåset.
Tyvärr gick vi bet, så idag ska jag höra med hyresvärden om han kan hjälpa oss med saken.

Till saken hör att rummet är mitt så kallade läsrum.
Jag har en egen fåtölj och läslampa, och resten av rummet ska påminna om ett litet amatörbibliotek med några kreativa skapelser på väggarna.
Men jag som är så frusen klarar inte av att vara i rummet några längre stunder, utan det har fått stå med dörren stängd och blivit alltmer känt som kylrummet.
Vi har gnällt ett tag över att vi inte har något skafferi, men egentligen har vi haft världens största kombinerade kyl och skafferi sedan vi flyttade in!

Tänk så det kan vara ibland. :)

Det frostar upp sig

Kände redan igår kväll att det skulle bli en riktigt kall frostnatt.
Och det slog inte fel. Efter att ha morgonkissat hundarna, gick jag upp i lägenheten och gav sambon en extra spark i baken.
Han har en förmåga att alltid åka i sista minuten, och sedan tokköra till jobbet i Karlskoga.

Denna morgon var det halt.
Hyresvärden och jag "hejade" på varandra i våra respektive portar, innan vi båda - samtidigt - nästan åkte omkull på våra respektive trappor.

"Jag ska gå och ta fram saltet för framtida bruk i bygden", pustade 71-årige hyresvärden när han rätat på sig.

"Jag ska gå in", kontrade jag.

Väl inne skyndade jag på sambon. Bättre att han kommer iväg i tid och kan ta det lugnt.
Varför utmana ödet om det inte behövs?
Dessutom var det inte bara att sätta sig i bilen och åka, varenda bilruta utanför huset såg ut som gnistrande isflak.

När jag såg att han åkte iväg genom allén tog jag med hundarna och hämtade tidningen.

Kyrkovaktmästaren Göran vinkade glatt med rejäla vantar genom trädgårdstraktorn, samtidigt som Cheyenne buttert iakttog det hela.
Göran och Cheyenne har nämligen en bull-pakt.

Varje gång vi är och hämtar tidningen brukar Göran ha sitt morgonkaffe inne i verkstaden. Dörren står lite på glänt, eftersom till morgonkaffet ska det också vara en morgoncigg. Och förstås - några kanelbullar.
Var morgon jag vänder ner huvudet i brevlådan för att med stor möda fiska upp morgontidningen, brukar Cheyenne snabbt smita in till Göran för att erhålla en bit bulle.

I normala fall får hon väldigt sällan något utöver maten, eftersom hon har en extremt känslig mage.
Göran vet om detta, men har ändå inte kunnat låta bli att stoppa till henne en bit då och då i smyg. Detta har han också ärligt talat om.
Eftersom Cheyennes mage inte har protesterat över dessa bullbitar, så har jag inte brytt mig.
Är snarare glad över att vår lilla dam har vågat ta steget att själv gå in till Göran i hans verkstad och hälsa på. Ni som känner henne, vet att hon inte är jättesocial direkt.

Men idag blev hon alltså snuvad på socker, för vi var en kvart tidiga och Göran satt kvar i sin traktor på kyrkogården.
Med lågt huvud och besviken min, var det en mindre nöjd Cheyenne som motvilligt följde med hem och in i värmen.
Flera gånger stannade hon och vände sig om för att kolla om inte Göran var på ingång. Men icke.
Antar att jag får vara bättre med att passa tiden imorgon, och Göran får säkert ge henne minst två bitar för att kompensera dagens missade.

Nu undrar ni kanske varför inte Mazon går in till Göran och får bulle?
Mazon kallas för sladden när vi är ute och går.
Han går så nära mig bak i hasorna, att jag inte ens ser honom om jag slänger ett getöga över axeln.
Så om jag går in till Göran och hälsar på morgonen, då får Mazon både bulle och klapp och kram. Men om jag väljer att bara ropa hej och vandra hemåt, då gör Mazon det med.
Väl hemma på gården är det dock en annan femma, då är det jag som får gå och leta efter Mazon!
Han är mycket glad i alla gräsmattor runt om husen, och springer helst fram till, och efter alla som är ute och rör sig.
Speciellt glad är han i hyresvärden, och det är ömsesidigt. De brukar ha flera små pratstunder varje dag. :)

Nu hägrar kaffedoften i köket, så jag vet vad jag ska göra härnäst.
Sätta mig vid köksfönstren och blicka ut på den vackra morgonutsikten.
Och tänka på något bra!