Vadå utbränd?

Chattade på msn med en god vän igår, och tömde väl ur mig det jag kunde i den lilla skrivrutan.
Så skriver hon tillbaka att jag ju verkar vara utbränd.
Hallå!! Jag är liksom sjukskriven, det finns inte en chans att jag är utbränd - också!

Men hon listade upp det jag skrivit till henne:

*Sömnlöshet
*Dåligt minne
*Inte hungrig/sugen på något, svårt att äta
*Deprimerad
*Börjat bita på naglarna
*Trött hela tiden
*Ljudkänslig
*Svag och orkeslös
*Ledsen och lättretlig
*Dåliga, negativa drömmar

"Men herregud, Sundinska! Du visar ju faktiskt ganska många utbrändhet-symptom! Som faktiskt har blivit påtagliga sedan du blev sjukskriven. Hur hänger det här ihop?? Hur är det med dig EGENTLIGEN??"

Ja, om jag kunde svara på det så skulle jag.
Visst har det varit en otroligt påfrestande tid under sommaren och hösten.
Flyttandet och tjafset runt det, men framför allt den stora besvikelse som kom i samband med återfallandet av det förvärrade ledtillståndet.
Innerst inne är jag en mycket plikttrogen människa. Det har känts väldigt jobbigt att gå hemma och inte få något gjort.
Damm, tvätt, disk, flyttlådor och den obäddade sängen flyger runt och skriker i mitt huvud att jag måste, måste, måste!

Att jobbet och ibland även extrajobben har ringt och förhört sig om hälsan har inte enbart varit bra, snällt och omtänksamt.
Jag har även känt en ganska stor press att snart kunna göra alla glada och börja jobba igen.
Säga att jag kan, jag kommer!
Pressen på det känns även inför mig själv och min sambo. Vi behöver pengarna och jag behöver få arbeta och känna att jag kan.
Att jag verkligen orkar och klarar av förväntningarna som folk ändå uppenbarligen har på mig. Som jag själv har på mig.

Men det funkar inte, och det gör mig bara än mer frustrerad.
Vad fasen ska jag göra?!
Hur jag än vänder och vrider, så går det inte och tårarna bara forsar i ren panik.
Jag grejar inte ens att ta hand om mitt hem, och jag känner mig så fruktansvärt otillräcklig och dålig.
Jag är så DÅLIG.

Att säga att man är på väg in i väggen har man väl gjort allt för många gånger, för den där känslan har nog var och varannan person till och från.
Men att någon skulle tala om för mig att det faktiskt skulle kunna vara så, känns ganska absurt. Speciellt när jag redan är sjukskriven, och har varit det väldigt länge.
Hur sjutton gör man då?
Förkylning eller virus i halsen är ju en sak, men hur tusan fixar man sig utbrändhet-symptom när man redan är sjukskriven??
Fattar nada...

Sömnlöst värre

Jag har under en längre tid haft problem med min sömn.
Börjar att känna av det ganska negativt i vardagen nu.
För även om jag sovit dåligt på natten, så ligger jag inte kvar och försöker ta igen det när sambon åkt till jobbet på morgonen.
Konstigt nog så är jag inte speciellt trött på kvällarna, utan sitter gärna uppe lite längre även fast sambon hittat kudden.

Jag började sova sämre när jag fick ont i lederna igen efter första cortisonkurens avslut.
I samband med hektiskt flyttande åt både oss själva och mamma, samt diverse snöpliga , otrevliga och ledsamma händelser på vägen, så är det väl kanske inte så konstigt om det blir för mycket. Kroppen säger ju ifrån på sitt alldeles eget lilla sätt.
Men när jag började drömma de mest konstiga saker, så blev det etter värre.

Drömde att sambon skulle lämna mig, att han var trött på min feta, sjukliga uppenbarelse.
Drömde att ingen tyckte om mig och att alla bara pratade illa bakom min rygg.
Drömde att katterna vantrivdes och gick runt och mådde otroligt dåligt, och höll på att bli sjuka...

Kulmen kom nog när jag började drömma de mest klara drömmarna om att sambon var otrogen, träffade andra och verkligen avskydde mig.
Att han bara "hade kvar" mig för att han tyckte lite synd om mig fortfarande.
Isberget på det hela var häromdagen när en väns 14-åriga dotter talade om att Facebook.com - där sambon registrerat sig dagen innan - var en dejtingsajt.

Vad fasen nu då?
Har jag legat och drömt sanndrömmar eller??
Blev jätteledsen, och visste inte vad jag skulle tro riktigt.
I vanliga fall hade jag väl inte brytt mig, för svartsjuk har jag nog aldrig riktigt varit.
Men bara för alla dessa knepiga drömmar som härjat på sistone, så blev jag alldeles konfys och gick in i mig själv.
Satt och tänkte och analyserade inne i hjärnan och ville bara gråta.
Vågade inte prata med sambon, herregud, vad skulle han tro om jag berättade något dylikt?
Att jag drömde att han var ute med andra brudar och att jag trodde att han dejtade fler på nätet? Nej, inte en chans att jag ville göra bort mig så!

Till slut så var han ju inte mer intelligent än att han förstod väldigt snabbt att något inte var som det skulle, och det bästa är ju att vara ärlig och prata i ett förhållande.
Så jag gjorde det. Jag berättade.
Och som jag skämdes...
Vågade inte titta honom i ögonen under tiden eller efter, kände mig så dum.
För egentligen är jag ju helt säker på att han aldrig någonsin skulle göra mig illa, inte ens om han faktiskt skulle vilja göra det.
Samtidigt var det skönt att ha fått det ut ur hjärnan, för det brände lite väl mycket på nervtrådarna där inne.

Dagen efter talade en kompis om vad Facebook.com var för något.
Och visst kunde man väl dejta där...
Men egentligen var det ju en sajt för att hitta gamla vänner och hålla kontakten på nätet med dem och de man redan har.
Så nu har jag själv skaffat ett konto, och får chansen att hitta gamla vänner även jag!

Dock fortsätter drömmarna i viss mån, och det håller mig fortfarande sömnlös i alldeles för stor utsträckning.
Mår psykiskt väldigt dåligt över att inte få min behövliga sömn.
Hoppas väl på att det ska bli bättre ju längre jag äter medicinen. Sömnlösheten började ju som sagt när jag blev dålig i lederna igen, även om säkert flera faktorer spelade in.
Man lever på hoppet...

Bassäng-tisdag

Snart ska jag åka in till Karlstad för min sedvanliga bassängträning på sjukhuset som är varje tisdag.
Det är jag och en massa tanter och farbröder som trängs i två bassänger, och alla har vi ett eget personligt träningsprogram som vi ska utföra i vattnet.
Tanterna pratar mest, och gubbarna skapar svallvågor när de återupplever sin ungdom i skolans simlag i de minimala bassängerna.
Jag är helt klart yngst, men känner mig inte på något sätt utanför.
De tölar och ställer frågor, grimaserar för mindre där de står i vattnet och trampar/vevar.

Bredvid mig står det alltid en dam med Göteborgsdialekt.
Hon är mycket lång och välsminkad(ganska mycket för sin ålder tycker jag nog..), och hennes bassängträning tror jag mest innefattar käkövningar.
Hon pratar hela tiden. Alltid trevlig, och ganska så rolig är hon faktiskt. Och det är ju tur förvisso!

Första gången jag kom dit hade de andra redan badat två gånger, och äldre personer finner varann fort.
Jag var inte bara ung, jag var ju ny i vattnet och fick all deras uppmärksamhet.

"Vad är det för fel på dig då lilla vän?"
"Hu, å va så ung å ha så ont. Dä finns då inte nå´ra begränsninger på´t!"
"Män lelle tös!"
"Stackars lilla dig då.."
"Du ska se att dä årdner sej. Du ska få nummre te min doktor sänna, han kan allt."

Sedan är de väldigt snabba att tala om vad de själva har för fel, krämpor, åkommor och andra privata problem.

Den långa, sminkade Göteborgskan berättade förra tisdagen om sitt onda ben som inte fungerade. Hon skulle få åka på röntgen snart, sen skulle de kanske operera.
Hon hoppades på att det skulle bli bra i allafall.
Innan jag hann fråga varför hon fått ont ifrån början, så förekom hon mig och berättade att det berodde på alla Hov-nigningar genom åren..!
Med tanke på hennes flotta uppseende, så skulle det kanske inte vara skojigt, men jag började i allafall skratta.
Som tur var gjorde hon det med, så det var väl en vinkling av humor på hennes smärtor som gjorde det hela lite lättare.
I allafall med tanke på att de andra i bassängen redan verkade ha hört den, och föll i skratt med oss.

Det bästa är dock när alla ska börja ta sig ur bassängen lagom till slut-tid.
09.45 börjar de att stappla sig fram i vattnet den korta biten till trappan, och har man tur har de kommit upp ur vattnet till 10.00 då träningen är slut.
Och jag gnäller över att jag är stel...

Hur som helst så uppskattar jag dessa tisdagar och människor, även om en del kanske sitter lite väl mycket ensamma hemma.
Det märks ganska så väl när de börjar prata av sig.
Tur att de får komma ut lite, röra på sig och träffa likasinnade att prata med.
Tyvärr så blir det blir lite väl mycket "ojjande", eftersom de alla har ont eller något annat fel som gör det jobbigt för dem.

Å andra sidan så är väl inte jag rätt person att säga något, för jag "ojjar" ganska mycket själv när vi blötdjur träffas dessa tisdagar.. :)

Idag var det svårt...

Idag var det väldigt svårt att hitta något bra eller tänkvärt att skriva om.
Jag sitter mest bara och tittar ut genom fönstret, förundras över de vackra färger som höstens ingång bjuder på.
Om det inte vore för dess nyckfulla väderlek och kanske lite väl kyliga luft, så är hösten den årstid som jag med åren lärt mig att gilla mest.

När jag som modell knodd sprang runt med den gamla auto-focusen, så fann jag dock ut att hösten var så väldans kall. Men det var också då det var roligast och lättast att få fram fina(?) bilder.
Kan man hitta mer färger?
Sol i all ära, jag älskar värme och kan inte få nog av den. Men all grönska som allt som oftast blir torr och gul under sommaren... Så roligt ser det ju inte ut precis.

Det som även händer under höstens ingång är inte bara att naturen får mer färger. Även vi homo sapiens drar på oss, inte bara mer kläder, utan även mer färggranna kläder.
Klädkedjorna börjar reklamera för vinterns stilar redan när vi ligger i solstolen, och lagom till första höstens frostmorgon så står vi där i den rostfärgade polotröjan och den grålila kjolen.
Nåja...inte jag kanske, men någon annan innehavande figur timglas - inte jordglob.
Frisörerna färgar rött, koppar och svartlila färger.
Affärerna säljer höstens make up-färger till var och varannan modemedveten blekfis.

Kort och gott, allt blir så kulört och ganska så fräckt.
Och lagom med hösten kommer även den där härligt friska luften. Man kan andas och inse att detta, detta är nyttigt och hälsosamt!

Tyvärr så leker vädret med landets meteorologer lite väl, och det är väl inget som jag personligen upplever allt för positivt.
Visst behöver vi regn, och visst behöver träden hjälp att blåsa av lite vissna löv. Men jag behöver inte mer hjälp att ha värk i lederna, det fungerar lite för bra ändå.
Var gång det vankas mer eller mindre busväder är jag en stelt vandrade parameter.
Det värker och sticker i fingrarna, tålederna känns som de är på väg att krypa ur skinnet - det är ingen skön upplevelse.
Men framför allt är det stelheten som drabbar hela kroppen som ett slag i huvudet som är värst ändå. Har jag väl lagt eller satt mig, så ligger/sitter jag liksom kvar...

Är nu inne på tredje dagens biverkningar, och det spirar ganska så lyckosamt i fingrarna just nu. Snart kan jag röra mig nästan som vanligt igen!
Hoppas bara att det funkar bättre efter kuren den här gången.
Om inte annat så får jag ju hjälp att kunna njuta av den här hösten med alla dess färger i allafall. Alltid något. :)

Valfångst lagom till jul

Igår var jag till reumatologen igen.
För att än en gång åka hem med ett stort missmod och ytterligare två burkar cortison.
Så var det med det.
Sjukskriven i allafall året ut, med en framtid som blåval vid julbordet och med ett alldeles jättegap i magsäcken - utav oro och vånda.
Ska jag behöva äta ännu mer medicin och gå upp ännu mer i vikt?

Sambon har ändrat sitt snälla uttryck om att jag inte är tjock - bara lite rundnätt, till inte tjock - "rulltig"..
Vet inte hur jag ska tolka det hela men jag är inte smal i allafall, och det är ju inget som någon behöver tala om för mig egentligen.
Å andra sidan, vad ska han säga?
Det är ju jag som går runt och gnäller om att jag är tjock!

Min första blogg-berättelse som jag skrev här hade rubriken "Barbamamma".
Det var min syn på mig själv efter att ha knallat iväg rejält viktmässigt under den första cortisonkurens biverkningar.
"Tjockbulle" kallar jag mig själv fortfarande, dock inte med lika mycket ironi i tonen längre..

Jag tror inte att någon egentligen trivs med att bära runt på övervikt, och det är ju inget som jag är ensam om - att vara överviktig.
Men ändå så har man ju oftast ett eget val, för i de flesta fall av övervikt så har man ändå varit med och åstadkommit den själv.
Lite för mycket av det "goda"(borde ju vara motion och nyttig mat om man tänker efter), och för lite av det som ska göra kroppen gott.
Det "onda" för oss lata och smärtsamt icke-medvetna.

I mitt fall är det främst medicin som gjort mig så här överviktig, men det förändrar ju inte det faktum att jag så gott som alltid har burit runt på fler än fem extra kilon under det hittills långa livet.
Dock har jag alltid gillat att träna, även om jag ändå allt som oftast har velat placera mig i facket ibland de lata och tvivlansfulla människorna.
Jag känner ändå själv skillnaden mellan att hålla igång eller inte, både i och utanför kroppen.

För så sent som bara för 1,5 år sedan tränade jag faktiskt emellan 3-5 gånger i veckan.
Det var spinning tisdag- och fredagmorgon efter nattpasset på jobbet, skivstång onsdagar före jobbet, aerobic torsdagar före jobbet, och ibland ytterligare ett skivstångspass på lördag förmiddag om jag orkade upp.
Däremellan red jag min häst, gick långa promenader med hunden eller bara slö-trampade på motionscykeln framför tv:n.
Alla veckor var förstås inte detsamma, det berodde mycket på arbetstiderna, men oftast såg min träningsvecka ut som ovan.

I nästan ett år lyckades jag hålla detta träningsschema innan min kropp gick in i väggen i början på förra sommaren.
En kraftig influensa följt av flera efterkommande infektioner, som sedan utbröts till den ledgångsinflammation som jag sedan haft kvar i kroppen. Som jag fortfarande har kvar i kroppen.
Önskar dock att min sambo fått se mig när jag var i detta trim som jag faktiskt var, innan jag blev denna val som jag nu är.
Då hade inte "rulltig" varit rätt ord..

Jag saknar dig innerligt

Sist jag skrev en korrekt och snuskigt lång blogg, ett litet urklipp ur min vardag, var på en tisdag.
Den 28:e augusti för att vara exakt.
Då var allt en evigt kaos, med en försvunnen katt, en oberäknelig anhörig och diverse prylar i överskott och överallt.
Mamma skulle flyttas, vi skulle flyttas, katten skulle hittas, en anhörig mindre skulle det tydligen bli, innan vi skulle få den där "ron" i kroppen som man så gärna och hjälpligt behövde.

Dagen efter, på onsdagen, så trodde jag att allt bara skulle gå åt helvete..
Men på kvällen, i den varma skymningen under den välanvända till-strand-promenaden, så uppenbarade sig ett ljus på hemvägen.
Hundarna mötte glatt den ljusa fläck som på grusvägen lyste upp i kvällsljuset.
Det var Mysan!
Jag skrattade och grät, kunde inte stå upp utan satte mig på huk och inväntade den lilla madamens ankomst emot mina utsträckta händer.
Nu skulle allt bli bra! Mysan var tillbaka. Den försvunna katten var återuppstånden!
Men allt var inte bra nog, för att min gamle trotjänare Lucky inte ville äta under samma onsdagkväll gjorde att magknuten inte riktigt ville lossna.

Lucky hade länge haft några tumörer.
Den sista - som dessvärre uppstått i munnen - hade ändå inte varit till några större besvär för honom tidigare. Han hade ätit sin mat, tuggat på sina ben och verkade inte vara bekymrad alls över knölen i munnen.
Men nu hade den spritt sig in i skelettet.

På torsdagmorgon hade han så ont att han skrek hjärtskärande när jag försökte öppna munnen för att titta hur det såg ut.
Ett evigt ringande till veterinärer påbörjades, och till slut fick vi en tid på Ulvsby Smådjursklinik samma förmiddag.
Det var de som fastställt att det var en tumör han hade i munnen från början, så det kändes bra att det var de som skulle titta på det även denna gång.
Tumörens spridning i skelettet hade gjort det skört och försvagat, och hade skapat flera små frakturer i Luckys käke.
Som tur var hade han antagligen inte lidit av det förrän nu, det var ju alltid något som kändes bra i allafall.
Veterinären sa att han inte hade kunnat äta innan om han hade haft ont.
Men det var dags för Lucky att lämna detta jordeliv, nu fanns det ingen återvändo och det hela hade gått alldeles för fort.

Jag var nog i ett mindre chocktillstånd när jag satt där i bilen utanför kliniken.
Lucky kom till familjen samma år som jag skulle fylla 13.
En tid då min kropp och hjärna bara hade pubertetsångest, jag hade det jobbigt hemma och i skolan, pappa var sjuk, mamma var sjuk.
Lucky blev den trygga punkt i min otrygga tillvaro.
Han har alltid funnits där, och det har alltid varit "min" hund.
Vi har tävlat lydnad och agility ihop, vi såg på tv ihop, vi sov ihop, vi åkte på semester ihop, han var med när mig på ridturen, cykelturen, joggingturen..
Han var med mig överallt. Men nu skulle det vara slut med det.
Jag trodde att jag skulle dö av bara tanken.

Marita var den snälla veterinär som tillät oss sitta i solnedgången i hennes trädgård samma torsdagkväll.
Lucky fick knalla runt lite med hennes hundar som han tyckte så mycket om, innan han fick en lugnande spruta av Marita.
Sedan satt jag med honom i famnen länge.
Det klappades och viskades kärleksfulla ord och många tack för alla år, alla livstider vi gått igenom tillsammans.
Eviga tårar rann i strida strömmar över hans mjuka päls.
Hans huvud vilade tungt emot min axel, fridfullt och lugnande. Precis som han brukade göra när han visste att jag var ledsen.
Det hann bli dunkelt innan Lucky fick sin sista spruta någonsin, innan han somnade lugnt och stilla in i min famn.
Värdigt och fint, men framför allt fruktansvärt och otroligt jobbigt.

Vi fick sitta i trädgården så länge vi ville.
Min älskade lilla hund fanns inte mer, och jag kunde inte krama honom tillräckligt.

I mörkret gick vi sakta emot bilen.
Jag lade honom försiktigt ner på den röda filten med hjärtan som han skulle få sova i.
Vi bäddade in honom omsorgsfullt, innan vi tysta åkte hem till den stora lägenheten i Ölme.
Lucky Luke hade lämnat jordelivet, och jag kände mig som ensammast i världen.

Det har varit en svår tid som gått efter den kvällen.
Cheyenne har haft svårt i att mista sin kompis, hennes beteende har blivit lite otryggt efter att han försvann.
Vi finns ju här för henne, och hon tyr sig till oss, men ofta vankar hon av och an och letar efter honom.
Kennedy och Mysan har levt med Lucky hela sina liv, så de har naturligtvis påverkats av att han inte är hos oss längre.
Jag ligger ofta sömnlös på nätterna.
Jag saknar honom något alldeles ofantligt.

Åter i etern

Då flyttar och diverse sämre kroppsuppfattningar har upptagit all tid, samt att även Telia är väldigt dryga på att flytta internet, så har jag inte kunnat blogga något vidare värst på väldigt länge.
Ja, det har ni förstås redan märkt...

Nu är tiden lite för långt gången på kvällen för att jag ska skriva några längre rader, men ville ändå påkalla att det snart drar igång igen.
Håll tillgodo!