Kort och koncist

Raka rör heter det ju.
Man behöver inte uttrycka sig i en oändlighet för att folk ska veta och/eller förstå.
Igår kände jag mig skamsen för att jag inte orkat underhålla er på nästan en vecka, och slog till med en hel novell.
Det tog sin lilla tid, och många feluttryck finns det med som jag inte orkat rätta, men den kom upp och idag blir det en kortis.

Jag är nu på min lägsta-nivå dos på cortisonet, och liksom på förra kuren så börjar det att gå tillbaka till en stelare, ondare variant av ledkrämpor.
Jag som knappt tagit några Tradolan under kuren, äter det nu dagligen igen. Och något virrig blir man ju av det med.
Mitt minne och min raska känsla för det sakliga försvinner liksom bort i lätta dimmor, och jag upplever det svårt att på ett bra sätt uttrycka mig.
Jag känner mig så trött och kroppen skriker. Får ångest av att det inte vill ge med sig.
Det värker och trycker över bröstet, jag har svårt med sömnen, är ofta grinig och jag känner mig väldigt sårbar och utsatt.

Ibland så undrar jag om det inte bara skulle vara skönt att försvinna i någon tragisk bussolycka.

Folk tror att jag bara har ont och är lite stel och svullen.
Jag har haft stundtals ganska så starka smärtor i mina leder i över ett och ett halvt år.
Vad tror ni att det gör med resten av kroppen? Vad tror ni att det gör med hjärnan och ens sätt att tänka?
Jag mår pissdåligt rent ut sagt.
Jag skulle så gärna bara vilja gråta, men det finns inga tårar att gråta ut, det trycker bara mer över bröstet istället.
Ingenting är roligt, allt går åt helvete.

Jag har hela tiden haft som mål att kunna komma tillbaka igen, att börja jobba igen.
Igår kväll chockade jag mig själv när jag sa till sambon att jag inte orkar livet längre.
Sa att det kanske är bra om jag blir sjukskriven än längre och lyckas hitta mig själv igen och blir riktigt frisk.
Jag trodde aldrig att jag ens skulle komma på tanken.
Det har aldrig funnits för mig att jag insett mig så illa däran.
Men det var kanske ett steg i rätt riktning.
För det finns ganska mycket att jobba med i både min hjärna och min kropp just nu.
Jag tror att jag väldigt snart skulle bli sjukskriven igen om jag gick in i arbete eller arbetsträning för tillfället.

Men tyvärr så är det ju inte jag som bestämmer över mig själv när det gäller just de sakerna. Sveriges välfärd handlar nu om pengar och de som har pengar, inte om oss "sjuklingar".

Nu var det ett tag sedan...

Nästan en vecka har gått sedan min senaste blogguppsats.
Det är ju så att jag både vill skämmas och må lite allmänt dåligt över detta. Men det finns anledningar till allt, och min är att jag har haft en dålig ledperiod den här veckan.
Fingrarna rör sig illa över tangenterna, och jag stavar otroligt mycket fel.
Som tur är har jag ett rättningsprogram på bloggen, men det känns jobbigt att skriva så otroligt fel hela tiden.
En jäkla tid tar det med.

Var till min nya sjukgymnast i tisdags, och trodde att kroppen skulle gå ur led för varenda rörelse hon ville se mig prova.
Hurtig och glad, men också förstående och sjukgymnastiskt klädsam, verkade hon bra och det hela kändes som det skulle. Jag tror att jag även här kommer att få bra hjälp.
Jag kommer nu att få andra tider i bassängen, men också påökt då jag ska få plaska vatten två gånger i veckan framöver.
Det var väldigt positivt, för jag känner mig mycket mer mjuk och följsam när jag har varit i vattnet.
Träningsvärk har jag också förstås, men det är klar skillnad än om jag inte gjorde det alls.
Jag ser med andra ord fram emot vintern på ett annat sätt pga detta.

Det har hänt lite väl mycket av negativ karaktär på sistone, att vår nya familjemedlem har fått komma i skymundan på alla de vis.
Mycket ofrivilligt(till att börja med) ordnade vi uppehälle för Rufus kullsyster för tio dagar sen.

Vi bor ju numer på en gård som ligger intill den plats där vår egen Rufus föddes, och hans mor och syster, plus en hel drös med katter till vandrar runt omkring som "utekatter".
Tyvärr så verkar de känna sig lite herrelösa, för de är allt som oftast inunder eller nära vår hyresbyggnad, och tigger mat ifrån alla hyresgäster.
De flesta utav dem är mycket skygga, och man ser ibland bara en snabb skymt av dem.
Rufus mor och syster är dock av den sociala typen, och många är de kvällar som jag stått med systern på axeln eller under tröjan så hon fått värma sig, allt medans hundarna har busat runt i trädgården.

Så när bonden började placera ut kattfällor för att skjuta av de okastrerade katterna som bara förökade sig, kände vi ett sting i hjärtat av missmod.
Rufus lilla syster(hon är hälften så stor som han, antagligen pga näringsbrist) som är världens gosigaste katt, skulle hon skjutas nu?
Vi frågade runt till alla vi kunde tänka oss vilja ha en katt.
Var det någon som kunde åta sig den lilla? Vi har ju redan tre, och kände att det fick vara nog nu.

Men ingen nappade, och den var en kall fjärde november som jag sedvanligt lät hundarna härja runt ute på rundeln.
Påpälsad som för snöorkan, hörde jag inte de små jamanden förrän hon hon stod nedanför mig. Raskt klättrade hon upp längs mitt jeansklädda ben och kröp upp i min famn.
Hon var alldeles iskall, och försökte krypa in i min jacka vid halsen. Jag lät henne komma intill mig i värmen, och kände hennes frusna framtassars trampdynor emot min hals.

När hundarna tröttnat och vi skulle gå in, blev hon helt till sig.
Hon försökte hänga kvar i min jacka, och kasta sig in med oss genom porten flera gånger.
När väl dörren gått igen hörde jag de förtvivlade skriken utanför, och mitt hjärta blödde i strid ström.
Väl uppe i lägenheten gick jag med tårar i ögonen in till sambon. Skulle vi ge det ett försök, eller skulle vi försöka sluta oss inför det?
För vi hade diskuterat det lite innan, men tyckte också att det räckte nu.
Orosmomentet var inte enbart om Rufus syster skulle gå ihop med de andra djuren, utan också om hon gick att få rumsren. Hon hade trots allt endast varit utomhus sedan födseln.

Jag ringde till familjen och frågade om det skulle gå för sig att vi tog hem kattflickan på prov, förklarade att vi tyckte att det vore väldigt tråkigt om hon som är så go skulle gå hädan.
Bonden blev hjärtans glad över min förfrågan, han hade själv känt sig illa till mods över att behöva ta bort den lilla.
Men som han också sa, vi kan inte ha så mycket katter springandes som ingen bryr sig om, det är synd om dem.
Så vi sa att vi provar. Och går det inte, så får vi försöka lösa det på något annat sätt.

När jag sedan skulle gå ut och hämta henne, var hon borta och det var först morgonen efter som hon, i grannens famn, knackade på vår dörr.

"Jag hörde att ni skulle ta henne. Jag är så glad att ni gör det!", var grannens ord, och lilltjejen fick flytta in i vårt varmaste rum - badrummet.

Vi hade gjort i ordning med en bädd, kattlåda och mat- och vattenskålar.
Hon nästan kastade sig ner i bädden, och rullade förtjust! Man såg en stor njutning i hennes gröna ögon.
Jag fyllde upp matskålen, och stängde igen dörren så hon fick lite lugn och ro.
Hon var där inne i över ett dygn, och vägrade komma ut. Trodde väl att det skulle bära ut i kylan som gällde om hon flyttade på sig.
Hon åt som en häst, och kattlådan var det enda ställe hon gjorde sina behov på. Och var gång man gick in för att hålla henne lite sällskap, så kom hon kurrandes upp i våra famnar.

Mötet med de andra djuren var smärtfritt, och lådan använder hon varje gång.
Vi döpte henne ganska direkt till Lucy, och ganska direkt blev hon itvingad en stor tablett maskmedel.
Den uppkräkta, fullt levande, 40 cm långa, 1,5 cm breda bandmasken gjorde en inte alls bejublad entré bredvid soffan, till en mindre förtjust matte och två störtförtjusta lekfulla hundar... :/

Men nu är hon avmaskad, och hon verkar ha funnit sig alldeles utmärkt.
Och som sambon sa när han blickade ned på hennes nöjt ihoprullade lilla kattkropp i soffan häromdagen:

"Det var allt tur att du fick komma och bo hos oss Lucy".

Kylrummet

Ett av vår lägenhets rum har länge gäckat oss med sin totala kyla.
Elementet är rödhett, men värmen verkar inte ta sig någonstans i rummet.
Någon gång har jag ställt upp dörren för att se om det blir bättre om luften i rummet får cirkulera med resten av lägenheten, men det gör bara skillnaden att lilla hallen utanför och dess golv förvandlas till en iskall zon.

Så stod jag och tittade längs med det stora fönstret häromdagen för att se om det var något som inte stämde. Det drar nämligen en del ifrån fönstret i datarummet, så jag undrade om det var något sådant.
Då ser jag hur ett av de övre fönstren(de är ganska stora och är avdelade i fyra öppningsbara sektioner) inte var ordentligt stängt. Det var en rejäl glipa som stod och släppte in massor med minusgrader.
Väl ordentligt igenstängt så hoppades vi på att få uppleva en bättre värmefördelning i rummet.

Men det gick två dygn, och rummet var nästan kallare än någonsin när jag med svärmor i släptåg knatade in i det igår kväll.
Hon märkte av något som vi inte gjort.
Ventilerna i taket fyra meter upp stod och blåste in kalluft tillräckligt för att bilda is efter väggarna. Inte undra på att det är kallt!
Under kvällens gång prövade vi oss sedan fram för att se om de gick att vrida av på något sätt, eller i allafall dämpa inblåset.
Tyvärr gick vi bet, så idag ska jag höra med hyresvärden om han kan hjälpa oss med saken.

Till saken hör att rummet är mitt så kallade läsrum.
Jag har en egen fåtölj och läslampa, och resten av rummet ska påminna om ett litet amatörbibliotek med några kreativa skapelser på väggarna.
Men jag som är så frusen klarar inte av att vara i rummet några längre stunder, utan det har fått stå med dörren stängd och blivit alltmer känt som kylrummet.
Vi har gnällt ett tag över att vi inte har något skafferi, men egentligen har vi haft världens största kombinerade kyl och skafferi sedan vi flyttade in!

Tänk så det kan vara ibland. :)

Det frostar upp sig

Kände redan igår kväll att det skulle bli en riktigt kall frostnatt.
Och det slog inte fel. Efter att ha morgonkissat hundarna, gick jag upp i lägenheten och gav sambon en extra spark i baken.
Han har en förmåga att alltid åka i sista minuten, och sedan tokköra till jobbet i Karlskoga.

Denna morgon var det halt.
Hyresvärden och jag "hejade" på varandra i våra respektive portar, innan vi båda - samtidigt - nästan åkte omkull på våra respektive trappor.

"Jag ska gå och ta fram saltet för framtida bruk i bygden", pustade 71-årige hyresvärden när han rätat på sig.

"Jag ska gå in", kontrade jag.

Väl inne skyndade jag på sambon. Bättre att han kommer iväg i tid och kan ta det lugnt.
Varför utmana ödet om det inte behövs?
Dessutom var det inte bara att sätta sig i bilen och åka, varenda bilruta utanför huset såg ut som gnistrande isflak.

När jag såg att han åkte iväg genom allén tog jag med hundarna och hämtade tidningen.

Kyrkovaktmästaren Göran vinkade glatt med rejäla vantar genom trädgårdstraktorn, samtidigt som Cheyenne buttert iakttog det hela.
Göran och Cheyenne har nämligen en bull-pakt.

Varje gång vi är och hämtar tidningen brukar Göran ha sitt morgonkaffe inne i verkstaden. Dörren står lite på glänt, eftersom till morgonkaffet ska det också vara en morgoncigg. Och förstås - några kanelbullar.
Var morgon jag vänder ner huvudet i brevlådan för att med stor möda fiska upp morgontidningen, brukar Cheyenne snabbt smita in till Göran för att erhålla en bit bulle.

I normala fall får hon väldigt sällan något utöver maten, eftersom hon har en extremt känslig mage.
Göran vet om detta, men har ändå inte kunnat låta bli att stoppa till henne en bit då och då i smyg. Detta har han också ärligt talat om.
Eftersom Cheyennes mage inte har protesterat över dessa bullbitar, så har jag inte brytt mig.
Är snarare glad över att vår lilla dam har vågat ta steget att själv gå in till Göran i hans verkstad och hälsa på. Ni som känner henne, vet att hon inte är jättesocial direkt.

Men idag blev hon alltså snuvad på socker, för vi var en kvart tidiga och Göran satt kvar i sin traktor på kyrkogården.
Med lågt huvud och besviken min, var det en mindre nöjd Cheyenne som motvilligt följde med hem och in i värmen.
Flera gånger stannade hon och vände sig om för att kolla om inte Göran var på ingång. Men icke.
Antar att jag får vara bättre med att passa tiden imorgon, och Göran får säkert ge henne minst två bitar för att kompensera dagens missade.

Nu undrar ni kanske varför inte Mazon går in till Göran och får bulle?
Mazon kallas för sladden när vi är ute och går.
Han går så nära mig bak i hasorna, att jag inte ens ser honom om jag slänger ett getöga över axeln.
Så om jag går in till Göran och hälsar på morgonen, då får Mazon både bulle och klapp och kram. Men om jag väljer att bara ropa hej och vandra hemåt, då gör Mazon det med.
Väl hemma på gården är det dock en annan femma, då är det jag som får gå och leta efter Mazon!
Han är mycket glad i alla gräsmattor runt om husen, och springer helst fram till, och efter alla som är ute och rör sig.
Speciellt glad är han i hyresvärden, och det är ömsesidigt. De brukar ha flera små pratstunder varje dag. :)

Nu hägrar kaffedoften i köket, så jag vet vad jag ska göra härnäst.
Sätta mig vid köksfönstren och blicka ut på den vackra morgonutsikten.
Och tänka på något bra!

Bedrifter

Igår var dagen som tog priset på alla de sätt.
Måndagen var inte heller bra, men igår hade jag kunnat slå ihjäl folk.
Väl inne i omklädningsrummet på bassängsträningen säger en ledare att "du ska inte vara här".
Neheej...?

Det visade sig att i samband med att jag blivit remitterad till sjukgymnasterna på sjukhuset, så hade min bassängträning via sjukgymnasterna på vårdcentralen tagits bort.
Vad bra att man blir informerad.
Nu var resan in till Karlstad bara onödig, och det var bara att rikta in sig på hemfärd igen.

Väl hemma påbörjades samtalen emellan det otroligt oseriösa bolaget i Hässleholm.
Folk undrar om vi inte läste villkoren innan vi tecknade Mazons försäkring.
Jo, vi ögnade igenom det och trodde väl att de 20 karensdagarna var det som ställde till det nu när de inte vill hjälpa till med veterinärkostnaderna.
Dock står det att 20 dagars karens endast gäller vid sjukdom, inte om det sker en olyckshändelse. Vid olycksfall gäller försäkringen.

Så kan man ju tolka saken olika, ja visst.
Men inte kallar varken jag eller djursjukhuset det för sjukdom när en valp får i sig något olämpligt.
Någon har tyckt att vi åkte in i onödan.
Valpen har 39.9 graders feber, kan inte bajsa på över ett dygn och kräks blod. Ska jag då INTE åka till veterinären??
Nej, det hade nog varit bättre att ge honom ett par Alvedon och bäddat ner honom i sängen, det borde jag ju ha gjort förstås.

Samtalet som ägde rum igår förmiddag emellan mig och en skadereglerare på Sveland var väl egentligen det värsta jag varit med om på länge.
Jag ifrågasatte deras beslut på flera sätt, och slog tillbaka med de saker som jag visste mig ha kött på benen för när hon drog upp något nytt.
Men när hon satt och tydligt uttryckte något som till och med står med raka motsatsen i deras villkor, då blev jag förbannad.

Att de som försäkringsbolag inte säger sig veta hur och vad och när, ok då, då får vi väl visa hur och vad och när.
Men att sitta och tala om för mig på släpig småländska med tuggummi i munnen att försäkringen inte gäller det datum som står i pappren, utan det datum när de har fått sina pengar, det var som att osäkra en bomb i min hjärna.

"Men du borde ju se att försäkringen är betald och det i god tid, för vi hade till den 8/11 på oss?"

"Jaa men alltså, hur skulle det se ut om vi satte ut försäkring innan det datum vi fått betalt?"*smask, smask*

"Men det står i era villkor att det är datumet på pappret som gäller som försäkringsperiodens start."

"Men det förstår du väl att vi inte kan lova något sånt?"*smask, smask*

För att sedan ändra till att det inte var pga att Mazon var oförsäkrad som de inte ville betala, nu var det att de trodde att han varit sjuk långt innan.

"Vi måste se valpbesiktning för att ställa oss till om vi kan godkänna något sånt här, förstår du väl."*smask, smask*

Till att kontra med att det var de 20 dagars karensen som var det korrekta i fallet.
Han hade ju varit SJUK, och då gällde inte försäkringen.

"Ja, men han hade inte varit sjuk om det inte att hade varit för en OLYCKSHÄNDELSE."

"Hur ska vi kunna veta att det var en olyckshändelse?"*smask, smask*

Nej det är klart.
Vi lägger ju fram allt som går att tugga på, så får han välja själv vad han vill ha. Vi brukar till och med lägga en extra strumpa i maten, så att han verkligen får i sig något rejält.

Jag frågade hur vi skulle göra med de räkningar vi fått som egentligen skulle ha betalats av dem.

"Skulden är ju din, den får du betala själv."*smask, smask*

När jag sa att detta kommer vi att överklaga, så säger människan att det går ju bra att göra, men räkna inte med att få några pengar.

Jag avslutade med att fråga om det här samtalet spelades in.

"Nej, sånt gör inte vi."

"Det var jävligt synd det!"

Sedan lade jag på, hoppas det klickade hårt i hennes dumma öron.
Tyvärr glömde jag i stridens hetta att fråga vad hon hette, för det här samtalet hade jag velat ta upp med någon högt stående person inom bolaget.
Men som sagt, tyvärr. Det är lätt att vara efterklok.

Jag var så upprörd efter mitt samtal att jag ringde sambon på hans arbete och svor högt över detta.
Efteråt ringde jag även ett annat stort försäkringsbolag för att bara fråga vad de tyckte om situationen.
Gissa om jag blev paff när kvinnan i luren frågar om det är Sveland vi har att göra med...
Hon hänvisade oss också till en reklamationsnämnd, och gav mig flera bra tips på vägen i detta. Eloge för vettiga människor.

Kan också berätta att vi har pratat med djursjukhuset, och att de står helt bakom oss i detta. Det känns väldigt bra!

När sambon kom hem ringde även han till Sveland för att fråga vad som hände egentligen. Han är mycket lugnare än mig, och väldigt duktig på att argumentera.
Snopna blev vi båda när han fick prata med en tjej i kundtjänst som glatt och trevligt talade om att de bara ville ha in alla papper för en bedömning.
Hon sa varken bu eller bä, utan ville bara ha in kopior på det vi hade.
Sambon frågade om hon kunde se vem jag pratat med under förmiddagen, vi ville väldigt gärna ha tag i den människans namn.
Dock hade inget noterats.

Tur för henne.

Skitförsäkring

Varför har man ens en försäkring på sitt djur om inte den täcker någonting?
Ja, det kan man ju definitivt undra!

Vi tecknade en valpförsäkring på Mazon när vi köpte honom, på ett bolag som jag faktiskt har haft problem med tidigare. Då i samband med en hästförsäkring.
Dock fick vi nu veta innan, att de har ändrat sig helt och var jättebra med smådjur, och en ettårig valpförsäkring hos dem var lite billigare än allt annat på marknaden.

Ack så fel vi valde!
För nu vägrar nämligen SVELAND FÖRSÄKRINGAR att betala en krona på Mazons veterinärkostnader!
De kräver nu in valpbesiktning, samt våra papper ifrån veterinären, samt en utförlig sjukdomsbeskrivning - ifrån oss.
De vägrade direktreglera, som man alltid gör via djursjukhus och veterinärer annars.
Till och med djursjukhuset anmärkte över detta och tyckte att det var mycket konstigt.

Vi står nu med obetald veterinärvårdsräkning på nästan 3500:-. Och då har vi ändå redan betalat 2000:- kontant.
"Betala inom 7 dagar."

Som om livet inte är jobbigt som det är, så ska vi nu behöva slåss för en klar sak. Det är vad vi själva och alla andra tycker.
Detta är absolut sista gången jag använder Sveland Försäkring, och så fort detta är över, kommer vi att byta.

Någon håller handen över en grå himmel

Så har årets näst vackraste helg gått förbi, och med stormsteg närmar sig den bästa.
Det är kalla nätter som intagit mörkret, och trädens nakna skepnad gör oss påminda om att det inväntar oss mörkare, men också ljusare tider.
Om det kommer någon snö vill säga...

I fredags kväll var jag dock ute på trappen med hundarna och höll på att slå ihjäl mig innan jag kommit ner.
Blickandes ner på stenblocken som monterats upp till trapp vid vårt hus, ser jag att de har täckts med ett tunt lager av blötsnö.
Det var både lite häftigt och lite läskigt.
Ska man vara rädd för att bryta sig nu då?

Jag gjorde en snygg vurpa för bara någon dag sedan i regnet.
För löv ligger det ju överallt och i samband med lite regn, blir de en allmän livsfara.
Det tog en halv evighet innan jag kom upp på fötterna igen, och då hade redan hundarna sett sina chanser till turné.
Så jag fick gå där i blöta kläder och ropa ett bra tag innan de ville uppenbara sig, och jag fick komma in i värmen.
Något mörbultad och stel och dagen därpå, som ju inte gjorde livet lättare.

Jag har därför insett det läskiga med snö, eller kanske mest is. För det är det vi brukar ha mestadels under vintern här uppe.
Jag kommer troligen att få fler lårbensbrott än större delen av Värmlands innesittande pensionärer...

Nu undrar ni väl säkert hur det har gått för vår lille Mazon?
Som tur är, så gick allt bra!
Vi behövde inte åka in något mer under helgen, och magen verkar vara på gång att stabilisera sig igen.
Han äter fortfarande penicillin och specialfoder, och det kommer han att få göra ett tag till.
Nu hoppas vi på en frisk och stark växande hund, speciellt som veterinärkostnaderna var större än vad vi hade väntat oss. Och ja, vi är fullförsäkrade!
Det visade sig bara att valpförsäkringen inte täckte en del av de saker som Mazon fick behandling för.

Skönt att han mår bra igen i allafall!
Även om det kändes i plånboken, så är ju huvudsaken att han är frisk och har det bra. :)